Vilken dag!

Fy tusan vilken dag det här har varit. Redan från första början, tidigt imorses, så sattes ribban. Det har varit gnäll, tjat, skrik och allmänt dåligt beteende från båda barnen. Man kan ju bli galen för mindre. Enda lugna stunden vi har haft här hemma (när barnen varit vakna), var när de fick var sin skål med godis och satt framför TVn och åt Non-stop.

Då vet man att dagen har varit lyckas, minsann. *suck*

Jag försökte gå ut med dem och få dem att leka av sig lite, men det gick åt skogen, det också. Lukas skulle bara plocka upp sten från marken och äta och ville inte ens gå åt samma håll som jag och Vanja. Synd att Tommy inte var hemma. Annars hade jag kunnat vara ute med Vanja själv, för hon uppförde sig när vi var ute. Men tyvärr så fick ju hon gå in också bara för att Lukas inte kunde lyssna...

Tommy har varit i Göteborg idag (han är på väg hem i skrivande stund) och kollat på fotboll. Inte live, utan på TV, men ändå. Han köpte sitt nya årskort tillsammans med en kille som han gick på fotboll med förra året. Så jag har haft ungarna helt själv hela eftermiddagen och hela kvällen och jag är helt slut!

En positiv sak ska jag ändå nämna och det är att Lukas har börjat äta själv. Han har börjat äta med gaffel och det går riktigt bra. Visst kladdar han en hel del, men det är ju sånt man får räkna med.

Nu väntar jag bara på att Tommy ska komma hem. Jag ringde och bad honom köpa med saft eller must på vägen hem och det lovade han att han skulle göra. Gött.

Rastlös.

Ikväll har jag en sån där jobbig, rastlös känsla i kroppen. Jag vet inte vad jag vill göra och kan inte bli av med känslan.

Men nu kom jag i alla fall på vad jag vill skriva om.

80-talister. Det vill säga, min generation.

Jag fattar inte! Allvarligt talat! Varifrån kommer alla dessa fördomar och generaliseringar om 80-talister? Åttiotalister sägs vara:

• Kräsna
• Lata
• Krävande
• Oengagerade
• Bortskämda

Och utöver detta tydligen ganska korkade. I alla fall om man får tro det som skrivs om oss på olika ställen. Allvarligt talat, vem har skapat den är bilden? Varifrån kommer den? Varför tror folk benhårt på att det som sägs om 80-talister är sant? Jag känner inte igen vare sig mig själv eller mina vänner i den beskrivning som oftast utmålas. För övrigt, borde det inte skilja sig beroende på hur man har vuxit upp, i vilka förhållanden, så att säga?

Men nej. När jag gör en snabb sökning på google så kommer samma beskrivningar upp hela tiden. Åttiotalister är livsnjutare som följer minsta motståndets lag. De har sett sina föräldrar bränna ut sig och har formats efter dessa erfarenheter. De har alltid fått beröm och uppmuntran och fått veta att allt är möjligt och nöjer sig därmed inte med vad som helst.

För varje beskrivning jag läser så blir jag bara mer och mer häpen. Jag känner inte igen mig någonstans.

Kräsen? Ja, med mat, men det skulle jag nog vara när än jag hade blivit född.

Lat? Vill jag inte påstå, men däremot har jag svårt att komma igång med mina uppgifter om jag inte har ett tydligt schema att arbeta mot.

Krävande? Absolut inte i arbetslivet, men kanske Tommy upplever mig som krävande ibland.

Oengagerad? Eh.. bara som ord i allmänhet så säger jag ju absolut nej, men klart att jag kan vara oengagerad om det är något som inte intresserar mig. Dock aldrig i arbetslivet, vilket jag upplever att de här etiketterna oftast syftar på.

Bortskämd? Med kärlek, ja, det blev vi nog rätt rejält när vi var små, men inte blev vi bortskämda materialistiskt för det.

Anledningen till att jag började fundera på det här är en tråd jag läste på föräldraforumet om lån och "gratis pengar". Trådstartaren menade på att det var gratis att låna pengar i dagsläget och vi åttiotalister blev måltavlan för många hånfulla inlägg om naiva människor som vägrade betala på sina lån.

Nu var det i och för sig huslån de diskuterade, och vi har ju inte köpt något hus än, men ändå. Jag förstår fortfarande inte varför just åttiotalister skulle låta bli i allmänhet att betala på sina lån eller varför vi är en sån tacksam måltavla för hånfulla spekulationer. Vi betalar av på våra lån och vi strävar efter att bli av med lånen. Självklart kommer vi få ta huslån när vi köper hus (vem sjutton kan spara ihop till ett par miljoner inom en rimlig tid bara för att köpa hus?) men vi räknar med att betala av på dem och antagligen i en hyfsat bra takt. Hur mycket vi kommer kunna betala kommer naturligtvis hänga på hur mycket vi tjänar och vad våra övriga utgifter ligger på. Kanske kommer vi ha låg amortering och högt sparande och sen lite nu och då lägga in extra inbetalningar på huset, vad vet jag? Men det kommer inte finnas med i vår världsbild att inte betala av alls, det kan jag garantera.

Vid ett annat tillfälle så diskuterades det arbetslöshet på ett annat ställe på forumet och där drogs det också upp att vi åttiotalister var så himla lata och inte ens sökte jobb och gillade att leva på a-kassa och så vidare. (Som vanligt så kallade många a-kassa för "bidrag". Reinfeldt har sannerligen varit noggrann). Seriöst, har dessa personer LEVT på a-kassa någon gång? Har de den blekaste aning om hur lite pengar man får ut från a-kassan? Märkligt nog verkar det skilja sig hur mycket pengar är värda, beroende på varifrån de kommer. Får man 10000 i a-kassa så är det jäääävligt mycket pengar och man kan leva hur gott som helst på dem, men märkligt nog så är man urfattig om man har en lön på 10000. Hur det går ihop, fattar jag inte. Har man färre utgifter om man går på a-kassa, eller hur får de ihop ekvationen?

Hur som helst så stör jag mig enormt på bilden av mig, som åttiotalist, som en lat jävel som inte vill söka jobb och får jag ett jobb så ska arbetsgivaren vara glad om jag gör något överhuvudtaget. Köper jag hus så lär jag inte amortera på det alls, för det behöver jag inte eftersom jag är åttiotalist.

För övrigt, varför ska folk bry sig om vem som amorterar och vem som inte gör det? Den enda som påverkas är ju personen med lånet! Det är låntagaren som får lägga ut mer pengar på ränta, inte någon annan. Varför bry folk sig så jävla mycket? Har de inte nog med sina egna liv, utan måste sitta och sura över andras ekonomiska val?

Finns det typiska fördomar om sjuttiotalister? Sextiotalister? Femtiotalister? Jag skulle vara väldigt intresserad av att höra vad som sägs om de generationerna..

Shit! Igen!

Fyra timmar efter att jag hade skickat iväg min ansökan skulle jag gå in på annonsen och läsa lite. Den är borta! De har tagit bort annonsen! Vad är oddsen för det?! Och vad betyder det? Hoppas det betyder vad jag vill att det ska betyda. :D

Shit!

Jag har precis skickat iväg en ansökan. Den ser inte ut som någon ansökan jag någonsin har skrivit tidigare. Jag blir nästan darrig när jag tänker på att jag har VÅGAT skriva en sån ansökan och DESSUTOM har jag skickat den (så jag kan inte ångra mig). Antingen kommer arbetsgivaren skratta ihjäl sig, eller också blir h*n imponerad och anställer mig.

Vi hoppas på det senare. :)

Inget nytt under solen.

Dagarna går. Ansökningar skickas iväg. Men inget positivt har jag fått höra än. Ja, halvintervjun på måndag då, men den har inget med ansökningarna jag skickat att göra. Den har min personalchef dragit i trådarna för. (Mm, kontakter ska man ha, ja.. synd att de inte växer på träd).

Några svar har jag fått från lite olika ställen, men de är få i jämförelse till hur många ansökningar jag har skickat. Alla svar har varit likadana också, förstås. Annars hade jag skrivit om helt andra saker i inlägget, men det säger ju sig självt.

Tommy ska iväg på nytt uppdrag imorgon, i Borås. Såvitt vi vet ska han bara vara på det nya stället i tre dagar, men man vet ju aldrig med såna där tider hos bemanningsföretag. När han skulle jobba tre veckor åt Adecco blev det ju sex månader liksom, på samma ställe. Så man vet aldrig. Men tre dagar till en början med, kan man ju säga i alla fall.

Det är svårt att skriva ansökningar, tycker jag. Ju fler man skriver, desto mer kliché-aktiga känns dem. När jag lägger in CV på bemanningsföretagens egna sidor känns det verkligen inte som att det jag skriver står ut från mängden. Inte orkar jag ägna flera timmar åt att få dem riktigt bra heller, tyvärr. Det känns så osannolikt att jag skulle få jobb på ett bemanningsföretag eftersom jag inte har körkort, så engagemanget är nog inte det allra bästa på den sidan.

Men jag försöker i alla fall.

Om jag bara kunde få ett sommarjobb eller liknande så skulle det kännas lättare. Att få ett jobb, nästan vilket som helst, skulle underlätta på så många plan för oss. Min största skräck just nu är att jag inte ska få något jobb och får gå utan a-kassa eller annan inkomst i tre månader och därmed behöva tömma sparkontot helt och hållet bara för att kunna överleva. Det är inte vad vi vill använda pengarna till.

Men måste vi så gör vi ju såklart det.

Jag känner mig melankolisk ikväll. Framtiden är osäker, inget jobb har jag på gång än, saker pågår i familjen som inte känns bra, dagarna här hemma känns mest fyllda med tjat och skrik och det känns inte alls bra. Att jag försöker få ett jobb så förtvivlat innebär såklart också att barnen måste börja dagis snart och jag v-i-l-l  i-n-t-e det. Men vi måste ju.

(Alltså, det där ordet börjar gå mig på nerverna. "Måste". Man måste så jävla mycket hela tiden och sällan kan man bara göra som man själv vill och önskar. Skulle man ha möjlighet att göra som man själv önskar så blir man nästan paralyserad för man är inte van vid att kunna välja och blir då helt tom i hjärnan och kan inte välja något alls istället. Jättekul).

Det känns som att det är ett helt berg som börjar bildas nu med problem och orosmoment. Främst ekonomiska, förstås. Mycket av det som oroar, påverkar ekonomin. Om Tommy fick fast anställning så skulle en stor knut lossna. Om jag fick en anställning, av vilket slag som helst, så skulle en ännu större knut lossna. Om Lukas började lyssna mer, om han började prata och kunde göra sig förstådd, om barnens inskolning (när den dagen väl kommer) ginge bra, om vi fick bort lånen på bilen och CSN, om, om, om, om, om.

Det finns dock en ljusning.

Det är nämligen den universiella regeln som tröstar mig.

"Det löser sig".

För det gör det ju. Det gör det alltid. Även om det är lösningar man inte ens hade funderat på, så finns de. Även om man tror att man aldrig någonsin kommer att få ett jobb så händer det tillslut. Det kanske inte är drömjobbet eller ens vad man vill jobba med, men ett jobb kommer man hitta till slut. Och ett jobb ger lön som betalar räkningar och mat.

Till skillnad från vad Herr Reinfeldt tror, så vill faktiskt de flesta utan jobb HA ett jobb och vi jobbar hårt för att få det. Men att jobba hårt och att få någon respons på det man gör, är inte samma sak. Att få mindre pengar i plånboken är knappast ett hjälpmedel i kampen för att bli sedd och vald.

Men det gäller att inte förlora hoppet. Även om det ser mörkt ut ikväll.

Halv intervju på gång.

På måndag ska jag till Borås på en nästan-intervju. Det är inte en ren intervju, för de har ingen anställning ledig just nu, men de vill ändå att jag ska komma in, snacka lite, visa upp mig så de vet vem jag är och vad jag kan.

Det känns spännande, samtidigt som jag inte förväntar mig något av mötet. Jag kan inte få jobb där som svetsare eftersom de kräver svetslicenser av alla deras svetsare och det har ju inte jag. Men med lite tur kanske det finns något annat jag kan göra.

Om inte annat så är det trevligt att få komma på en nästan-intervju och känna att någon är intresserad av mig åtminstone.

Nu har det hänt.

Jag kan inte låta bli att göra en återkoppling till det jag skrev för inte så länge sedan i mitt inlägg. I Aftonbladet kan man idag läsa om en baby som blivit kidnappad från sin barnvagn. Vagnen stod utomhus och mamman uppges ha varit ute och tittat till barnet var 5:e minut och helt plötsligt var babyn borta.

NÄMEN! Det var ju precis det här som inte kan hända! Eftersom barn kidnappas inte av någon annan än familjen.

Nu ska det dock sägas att det här har inte hänt i Sverige, utan Finland. Så jag har väl fortfarande fel, antar jag.

En lista.

Snodde den här av Sandra.

Vilken svordom använder du mest? Oj, "skit", "fan", "helvete" eller "djävlar". Nån av dem.

Äger du en iPod? Nej, och vill det inte heller.

Vilken tid är din väckarklocka inställd på? Mobilen: 04,57, väckarklockan 05,00. Dock inte den här veckan. Hoppas jag.
Hur många resväskor äger du? Snart ingen, för den börjar gå sönder.
Använder du flip-flops? Nej.
Var köper du dina matvaror ifrån? ICA mest, Willys ibland.

Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden? Jag tar alla bilder, men skulle gärna få vara med lite också.
Vilken var den senaste filmen du såg? Avatar. På bio. :)
Du är ledig. Umgås du helst med en hel barnfamilj eller med en vän? Hm. Är jag helt ledig? Inga barn, ingen karl, inget? I så fall; en vän.
Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa? Köpa? Inget. Jag skulle betala av lånen, lägga undan till buffert och SEN kanske köpa en ny bil. Kanske. 
Har någon någonsin kallat dig lat? Ja, jag.

Tar du någonsin medicin för att hjälpa dig somna snabbare? Nä, sånt funkar inte ändå.

Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu? En MP3-skiva med blandad metal-musik. 
Vilken är världens bästa artist/grupp just nu? Freddy Mercury, för alltid.
Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan och i så fall VAD? Nej, men om nån hade gjort det så hade jag ju inte kunnat berätta det i alla fall.

När var senast någon stötte på dig? Räknas Tommy? Annars.. Tommy. :)

Vad åt du till middag senast? Va, middag? Det har vi inte ätit på flera dagar nu. Men risgryta var senast. Tror jag.
Använder du huvtröjor? Ja.
Kan du vissla? Ja, fast inte bra.
Vem var den senaste som ringde dig? Som ville prata med mig? Tja, det finns bara en som ringer till mig och det är Tommy. (Börjar bli lite tråkiga svar, känner jag). :P
Vilken är din favoritåkattration på ett nöjesfält? Jag älskar Jukebox på Liseberg! Annars är ju berg-och-dal-bana alltid populärt.
Tror du folk pratar bakom ryggen om dig? Ja.
Vilket riktnummer befinner du dig i? 0322

Tittade du på tecknat när du var liten? Ja.
Hur stort är ditt närmaste köpcentrum? "Hur långt bort", hade ju varit mer relevant, kan jag tycka. Fast Storken kanske räknas.. Öh, ja, då blir det väl.. halvstort?
Hur många syskon har du? Tre.
Är du blyg inför det motsatta könet? Nej, oftast inte. Blyg kan jag bli, men det beror mer på situation än kön. Fast det var längesen senast, i och för sig.
Vilken film kan du alla replikerna till? Jag kan inte ALLA.. men "Jagad".
Äger du några band t-shirts? Första tanken var "vad är det", men sen kom jag på vad frågan var. Men nej, det gör jag inte.
När flög du senast? 2003 eller 2004, tror jag. KANSKE 2005, men det känns inte rätt.
Hur många stolar står kring ditt köksbord? 5 vanliga och en barnstol.

Läser du för skojs skull? Öh.. ja, vad annars?
Pratar du några andra språk? Vardagligt? Nej. Men jag kan engelska och en del tyska. Franskan och spanskan är nog hopplöst förlorade.

Diskar du din egen disk? Jag har diskmaskin, men ja. Vem skulle annars göra det? 
Har du gråtit offentligt? Hrm.. ja, det tror jag. 
Har du en stationär dator eller en laptop? Vi har båda två.
Försöker du alltid lära dig nya saker? Nej.

Vill du just nu göra några tatueringar eller piercingar? Jag har funderat på det, men jag tror inte det kommer bli av.
Tycker du att killen borde bjuda på första dejten? I Sverige "dejtar" vi inte. Men nej.
Kan du kasta macka? Nja.. var längesen jag provade, men visst kan man få några studsar.
Har du någonsin varit på Jamaica? Nej.
Vad har du med dig in på bion? En dricka och en godispåse. Sambon känns självskriven.
Vem var din favoritlärare och varför? Bengt Nyström. Han var otroligt smart och kunnig och kunde verkligen lära ut.
Har du dejtat någon av en annan religion? Nej.
Vad har du för väder? Kallt och klart.
Har du en blogg? Dum fråga? 
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet? Latin.
Gillar du att flyga? Ja

Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner? Det finns inga måsten. Kemin avgör.
När sov du senast på golvet? Fem-sex år sen.
Vilken är din favoritdrink? Jag dricker inte alkohol.
Gillar du din boende-situation? Ja, fast jag vill ändå ha det bättre.
Vilken är din mammas hemstad? Töreboda.
Din pappas hemstad? Töreboda.
Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera? För att funka? Alls? Två, kanske mindre. Men jag funkar inte bra då. Optimalt är väl 8-10.

Är dina dagar fullbokade och stressiga? Nej, men ibland jobbiga.
Hamnade du ofta i trubbel för att prata under lektionerna? Nej.
Vilken är din favoritfrukt? Jag äter sällan frukt. Men.. äpple?
Bryr du dig om antalet kalorier i det du köper? Nej.
Hur gammal blir du nästa födelsedag? 29.
Är du petig när det kommer till stavning och grammatik? Ja, jag är språkpolis.
Tror du på liv på andra planeter? Ja, varför inte? Om jag tror att utomjordingar har besökt oss däremot; nej. 
Vem var den sista personen som gjorde dig arg? Vanja. (Trotsålder).
Tror du att Gud är man eller kvinna? Jag tror inte Gud finns, så då är ju könet oväsentligt. 
Vad var det senaste du åt? Choklad.
Kommer du bäst överens med personer av samma kön eller motsatta? Ingen aning. Båda?

Hur valde dina föräldrar ditt namn? Vet ej.
Gillar du senap? Nej, men jag gjorde det när jag var liten.
Vad säger du till dig själv när allt känns svårt? Till mig själv? Öh, inget speciellt. Jag grubblar på problemen, däremot. Mycket.
Skulle du någonsin hoppa fallskärm? För skojs skull, antagligen inte. Fast det ser förstås lite fräckt ut. Men jag har ingen lust att kasta mig mot marken. :P
Vilken karaktär från en film påminner mest om dig själv? Jag har aldrig sett någon film där en karaktär har påmint om mig. Alls.
Har du någonsin köpt något från eBay, vad var det senaste i så fall? Tradera är eBay, va? Då var det nog barnkläder jag köpte där senast.
Tycker du om att krama folk? Ja, fast inte så där i allmänhet. 
Skulle du säga att du är trendig? Nej, och ingen annan skulle säga det heller.
Äger du en digitalkamera? Ja, tack och lov.
Vilka kändisar har du blivit jämförd med? Har aldrig hänt mig.
Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det? Beror på vem som säger det. En del förstår jag varför de glömmer bort, andra kan jag bli irriterad på.
Vilka böcker, om några har fått dig att gråta? Många. "Sierskan från Kell", för att nämna en.
Tycker du att du är attraktiv? Ja, ibland. Tommy tycker det alltid. :)
Vad är du allergisk mot? Hastiga temperaturförändringar. Faktiskt.
Får du dåligt samvete efter du ätit kött? Öh, nej? Varför skulle jag?
Om du var född av motsatt kön, vad hade du hetat? Det mina föräldrar hade valt att jag skulle hetat, antar jag. Men om frågan är vad jag hade velat heta.. då blir väl svaret.. *tänker lite* David.
Vem av dina bloggisar vill du helst veta allt detta om? Susanne, Anna, Marita och Syster-Yster. :)
 

Politiska funderingar.

Herregud, nu kan man snart inte ens rikta ögonen någonstans utan att höra talas om ROT- och RUT-avdrag. Det diskuteras livligt både i TV, tidningar och på internet. Jag vet, trots detta, inte så förfärligt mycket om det, men jag försöker bilda mig en åsikt om det.

Okej, som jag har förstått det så är ROT ett avdrag för byggsektorn, typ. Om man vill bygga om sitt hus, uppföra en altan, renovera badrummet och liknande så får man göra avdrag för att man anlitar en hantverkare som gör detta. Visst, det är ju bra. I alla fall för de som vill använda avdraget, för det tjänar de ju på, och det kanske inte är så många som kan renovera sitt badrum själv. (Vad staten tjänar på det hela undgår mig, faktiskt, men det sägs att det ska vara för att ge branchen ett uppsving under lågkonjuktur. Huruvida det är sant eller ej, vet jag inte).

Sen har vi det omdiskuterade RUT-avdraget. Avdrag för "hushållsnära tjänster". Regeringen säger att det är för att skapa jobb. Svarta jobb blir vita i och med avdraget. (Vilket innebär att jobben redan finns, antar jag? Så hur "skapar" det jobb då om folk redan sysslar med det?) Jag har ingen aning om hur avdraget ser ut eller hur mycket man får dra av och vad kostnaden slutar på för personen som använder tjänsten. Men rent generellt så drar jag slutsatsen att folk vill inte betala vad det kostar att ha städhjälp. Alltså kräver de att avdraget ska vara kvar. Får de inte ha avdraget, då anlitar de svart städhjälp istället och betalar underpris. Precis som politikerna gör. (Aj, den kängan kanske inte skulle ha varit med..)

Hur som helst. Jag ser inget större FEL med att folk anlitar städhjälp. Jag ser heller inget större FEL med att de får göra avdrag för det. Men ändå så förundras jag över fenomenet. Varför behöver de städhjälp? Seriöst, hur jobbigt är det att städa?! Hur lång tid tar det på en skala från 1-10? En ordentlig städning (här hemma) tar ungefär 1-2 timmar, och då menar jag att vi städar ORDENTLIGT. Skrubbar spis, rengör toaletter, skurar golv och så vidare. (Om vi båda hjälps åt, förstås). Ska jag städa själv så kan jag boka upp hela dagen, eftersom jag har två småttingar som ska ses efter också, men eftersom jag är hemma och inte gör så mycket annat så ser jag det inte som något problem. (Sen skulle jag kunna välja att vara väldigt effektiv också och städa medans barnen sover, men då vill jag hellre göra något roligare. Prioriteringar, kallas det visst).

Så. Jag har egentligen inget problem med själva avdraget, men jag ser heller inte poängen med det. Faktiskt.

Jag säger bara, "va?"

Jag läste en debattartikel i Aftonbladet idag (http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article6710116.ab) som jag inte fattar ett jota av. Rubriken löd "bidrag gör unga passiva" och under det stod det "Nödvändigt att reformera sjukförsäkringen: För höga minilöner och skatter stänger ute unga från arbetsmarknaden."

En sådan lockande text kan man ju inte låta bli att läsa. Man måste bara ta reda på vad det handlar om, särskilt det där med "för höga minilöner".

Men jag blev besviken. Jag förstod inget av vad författarna ville ha sagt med sin text och ingenstans förklarade de på vilket sätt "för höga" minimilöner hindrar ungdomar från att få jobb. Jag fattar inte! För det första så är knappast minimilönerna "för höga". Jag vet, jag har haft minimilön. Den blir man absolut inte fet av. På vilket sätt skulle en sänkt lön ge ungdomar mer jobb? Antingen behöver företaget anställa, eller ej. Antingen anställer företaget en ungdom, eller en lite äldre vuxen. Lönen blir väl densamma, antar jag. Möjligtvis kanske den blir något högre för den person som är några år äldre om han eller hon har gedigen yrkeserfarenhet. Hur detta hindrar en ungdom från att få jobb, förstår jag inte.

Inte heller förstår jag hur "höga skatter" står i vägen för ungdomar. Antingen syftar de på skatterna som vi medborgare betalar in av vår lön, eller också syftar de på arbetsgivaravgifter, är min gissning. Om vi tar den senare först så förstår jag fortfarande ingenting. Arbetsgivaravgifterna skiljer sig väl knappast från den ena personen till den andra? Den anställde kostar väl företaget lika mycket, oavsett om han eller hon är en ungdom eller ej. Nå, det var väl inte riktigt sant eftersom regeringen har sänkt arbetsgivaravgifterna för ungdomar, så det är marginellt billigare för en arbetsgivare att anställa en ungdom. Fortfarande; vad hindrar den unge från att få jobb i detta?

Om det skulle handla om skatterna vi själva betalar in, då är det otroligt ologiskt i mina ögon. Hur mycket eller hur litet jag har kvar av lönen har väl inte arbetsgivaren med att göra överhuvudtaget, alltså kan det omöjligt påverka huruvida jag får ett jobb eller ej.

Aaargh! Jag blir galen! Jag förstår verkligen inte politikersnack! Finns det någon vänlig själ där ute som kan upplysa mig om vad det här egentligen handlar om?

Nya tag.

Det är dags att börja nanna kudde. Imorgon får jag helt enkelt bryta ihop och ta nya tag med jobbsökandet. Enormt irriterande är det dock att man söker och söker och söker och söker jobb och inte får man svar från ett enda företag. Men. Jag vet ju att det är så det är. Jag minns från förra gången jag sökte jobb, det var samma sak då. Men inte blir det roligare för det.

Jag har i alla fall hittat ett antal nya jobb nu ikväll som jag ska söka imorgon. Imorgon kommer det garanterat upp nya jobb varav jag kan söka ett eller två, minst. Förr eller senare får jag napp. Det är jag säker på.

Jag får inte glömma..

Tommy fyller år idag! Hipp, hipp, HURRA!

Grattis till min älskade sambo! *puss*

Skräp!

Ringde upp ett företag här i Alingsås om ett jobb de hade ute på annons för att ställa lite frågor.

Då har de redan anställt någon som började jobba idag!

FAN!

Hemundervisning.

Vi zappade mellan kanalerna igår på TVn och hamnade på "Skolfront". Där diskuterade de hemundervisning, alltså att föräldrarna undervisar barnen själva i hemmet. Tjejen som var med och förespråkade hemundervisning var fruktansvärt irriterande, vilket gjorde att man inte riktigt kunde lyssna på vad hon sa. Men som jag förstod det så menade hon på att de som får hemundervisning blir bättre bildade och lär sig mer än vad vanliga barn som går i skolan gör.

Eh, hur då? undrar jag då. Alltså, det vore ju en sak om föräldern var utbildad lärare och pedagog, men det uppfattade jag det inte som, utan bara att hon tyckte att det var enklare att undervisa sina barn själv. Jag vill inte föringa folks allmänbildning, men det är stor skillnad på att vara allmänbildad och att vara utbildad inom olika ämnen. När man går i skolan har man massvis med olika lärare som är specialiserade på olika ämnen. Skulle alla dessa lärare ersättas av EN person så KAN det ju inte bli lika bra, enligt mig. Utöver detta så är lärarna utbildade inom pedagogik och konflikthantering och en massa annat. För att inte tala om den sociala träningen som man får i skolan..

Hrm, ja, jag ser inget positivt med hemundervisning, faktiskt. Den samlade kunskap som finns i skolorna kan ju aldrig ersättas med en enda person. Och hur blir det med betyg, för övrigt? Ska föräldrarna sätta betyg eller får ungarna göra allmänna prov som betygsätts? Hur finansieras det? Får föräldern lön från kommun/stat för att undervisa sina barn hemma?

Det låter faktiskt som dömt att misslyckas, åtminstone för barnens del. Hur ska barnen kunna träffa kompisar? I skolan får man faktiskt oftast vänner, både i klassen och i övriga skolan. Om de inte får gå i skolan, hur ska de lära känna andra barn?

Nä, hemundervisning känns som ännu värre än såna här privatskolor som poppar upp lite överallt nuförtiden. Vem garanterar att barnen får den undervisning som de faktiskt har rätt till enligt lagen? Jag bara undrar, vem?

Hemma igen.

Barnen är hemma och sover nu. Vanja var ledsen när farmor och farfar åkte, för hon fick inte följa med. (Tack för den. ;))

Men många kramar fick vi när de kom hem i alla fall. :) Det är skönt att det har gått så bra och att de inte saknar sönder sig av hemlängtan. Då kanske vi kan göra om det här många fler gånger. :D

Helgen snart slut.

Nu är det snart slut på helgen. Om ett litet tag kommer svärföräldrarna hit med barnen och då är ledigheten slut. Som vi har njutit! Idag gick upp efter tio! Jag kan inte ens minnas senast jag fick ligga kvar i sängen så länge. Helt underbart har det varit. Enligt de rapporter vi har fått så har det gått bra med barnen. Lukas ville väl inte riktigt sova första natten, utan skrek rätt mycket, men det är inget ovanligt första natten han sover någon annanstans. Vanja har inte ens frågat efter oss någon gång (hmpf! Ska man bli stött, eller? ) och hon har bara sagt en gång att hon ville åka hem. Tydligen hade hon råkat välta ut en kopp kaffe och blivit jätteskärrad, så som hon brukar bli när något händer, och då sagt att hon ville hem. Annars har det gått jättebra, precis som vi trodde. Lukas har väl slagit sig en hel del, men det hade vi räknat med.

Även om vi inte har hunnit sakna dem särskilt mycket så ska det bli skönt att få hem dem och krama om dem. :)

Vi gick aldrig på någon restaurang igår. Efter bion (Avatar var mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Bra när man inte har några förväntningar på filmer, då blir man i alla fall inte besviken. ;)) så var varken jag eller Tommy särskilt sugna på att gå på restaurang. Hela vägen till Alingsås (vi hade valt en restaurang i Alingsås till slut, nämligen) så satt vi och velade fram och tillbaka om vi skulle eller inte skulle och till slut struntade vi i det. Vi köpte lite ostbågar och chips istället och satte oss i soffan och slötittade på TV. Funkade det också, även om man känner att vi BORDE ha passat på att gå på restaurang när vi nu hade barnvakt, men det kommer väl fler tillfällen.

Imorgon fyller Tommy år. Jag har fortfarande inte köpt något och har ingen aning om vad jag ska hitta på heller. *suck!* Jag måste ta mig iväg imorgon och leta på stan efter nåt som passar. Hade ju varit lättare om han hade önskat sig något, kan ju tyckas.. Nåväl, nåt blir det och han blir säkert glad för vad jag än köper.

Nu ska jag kolla att allt är i ordning inför att folk kommer. :)

Barnfritt!

Igår kväll lämnade vi barnen hemma hos deras farmor och farfar. Själva lämningen gick smidigt (fast vi har ju ingen aning om hur det har gått efter att vi gick, förstås) och från Göteborg körde vi direkt till Maxi för att storhandla, vilket gjorde att vi var hemma ganska sent igen. Jag tror klockan hade passerat halv tio när vi var hemma igen och då var vi ganska trötta. Vi gjorde bara lite toast och baguetter i ugn och sen gick vi och lade oss nästan direkt.

Gud, vad skönt att få sova en hel natt! Fast jag kan ju inte påstå att jag är pigg och utvilad nu på morgonen ändå. Det är nog rätt mycket sömn jag har att ta igen, men visst var det underbart. Vi får ytterligare en natts sömn innan barnen kommer hem igen och det känns helt fantastiskt.

Jag kan inte påstå att jag går runt och saknar ihjäl mig efter ungarna än. Jag vet ju att farmor och farfar tar väl hand om dem och jag bara går runt och njuter än så länge. Om ett tag ska vi åka iväg till Göteborg och gå på bio. Vi ska se Avatar i 3D på Bergakungen (tydligen någon rätt stor biograf) och efter det har vi tänkt gå på restaurang.

Men där har vi ett problem. Vart tusan ska vi gå?? Jag har letat och letat och letat och letat lite till efter nån restaurang som jag kan äta på. (Tommy skulle antagligen kunna gå på vilken som helst, för han äter ju det mesta). Men de flesta restauranger verkar ju ha enbart sjukt udda mat. Gaah! Jag blir galen. Hittills har jag hittat EN restaurang där det finns något för mig att äta på menyn. En. En enda. Naturligtvis är det inte en "riktig" restaurang heller, utan en "restaurang och pizzeria".

*suck* Varför ska det vara så svårt för "finare" restauranger att servera ätlig mat? Visst är jag kräsen, men hallå? Det jag kräver är nån sorts kötträtt, eller fiskrätt för den delen, utan massa specialgrejer. INTE att det ska vara flamberat i whisky eller fyllt med fårost eller att all sås ska vara baserad på VIN. Jag vill inte att det ska serveras med pilgrimsmusslor eller ha namn som jag inte ens vet vad det ÄR. Exakt vad är egentligen en "halstrad uer"?

Nåväl.. så går det väl när man är kräsen, antar jag. Andra kanske hade blivit nyfikna och velat testa en "uer" bara för att se vad det smakar. Men inte jag. Jaja, vi får se vad det blir i slutändan.

Skapa jobb?

Mycket av det man hör av politiken idag handlar om jobb. Förstås. Det är ju brist på det så det skriker om det. Men de håller på och gnabbar om hur man ska göra för att skapa jobb. Alliansen säger att sänkta skatter skapar jobb, vänstern säger att det gör det inte.

Då undrar jag: Hur skapar man jobb? Alltså, det är väl inte bara att säga "nu ska vi skapa jobb" och så göra det. För att jobb ska finnas så behövs väl dels ett behov och dels efterfrågan. Hur skapar man det då? Det funkar väl inte att säga till folk att "nu har ni minsann behov av nya tvättmaskiner, så köp nya tvättmaskiner så fixar vi fler jobb genom att tillverka tvättmaskiner."? Å andra sidan så finns det ju områden där det uppenbarligen behövs mer folk, men företagen har inte råd att anställa fler, eller så vill de inte.

Snöröjningen är ju ett jättebra exempel på när det saknas personal, men det är ju inte heller så svårt att förstå. Hur många vill ta ett jobb där de är beroende av vädret för att få jobba? Så fort snön försvinner så står de ju utan jobb igen och det är förstås inte så roligt.

Samtidigt skulle säkert många arbetslösa nappa på erbjudande om jobb som snöröjare/skottare om de bara fick en bra lön för det, men av någon anledning så tror jag inte att en snöskottare tjänar så värst mycket.. Fördom, kanske, jag vet inte.

Jag läste i Aftonbladet idag att regeringen vill sätta 65000 arbetslösa i praktik hos statliga företag. Enligt artikeln ska Skatteverket ta emot 6000 praktikanter och de har lyckats hitta 200 platser hittills.. Märkligt att Alliansen helt plötsligt tycker att praktikplatser är en bra idé, när de klagade så mycket på dem innan förra valet.. Men alla förstår ju att det handlar om att manipulera siffror. Om 65000 arbetslösa helt plötsligt är praktikanter så räknas de ju inte som arbetslösa längre, trots att de antagligen lär bli det igen så snart praktiken är slut. Det lär ju påverka procenten rätt mycket om 65000 helt plötsligt försvinner från statistiken.

Lite kul är ju att en praktik inte får vara mer än 3-6 månader, om de inte har ändrat det sen jag praktikserade i Umeå, och om ett halvår är det val..

Men så beräknande kan de väl ändå inte vara? Eller jo, det kan de visst. Men jag hoppas verkligen inte att det är deras syfte.

På tal om jobb och snö så har Tommy fått en vecka till ute i Torslanda. Snön ställer till det för företaget, så de inhyrda får stanna en vecka till. Gött, det blir ytterligare en vecka med den lön han har där. Om han sen får sitta hemma och vänta på uppdrag så sjunker ju lönen till 90%. Men den kommer fortfarande inte vara att spotta på, och det känns bra. Utan de dagliga resorna ut till Torslanda så kanske vi till och med går plus på att han får sitta hemma. Fast det är jag inte så säker på. Men det hade absolut inte skadat.

Disciplinen.

Det är väl lite si och så med den just nu. I detta nu så borde jag verkligen inte sitta vid datorn och knappa på tangenterna. Vad jag borde göra är att *tittar på listan* 1) Diska 2) Tvätta 3) Slänga skräp 4) Byta sängkläder 5) Plocka undan leksaker 6) Hänga tvätt 7) Plocka ur diskmaskinen 8) Stryka/vika ihop 20 plagg 9) Göra matsedel 10) Laga mat.

Men jag har ingen lust!  Jag vill inte alls vara duktig och städa och dona idag. Visserligen har jag ju börjat redan, som synes, men det är så mördande tråkigt. Barnen sover och jag borde verkligen passa på att stryka medans de sover, men jag vill inte. För det mesta när jag gör upp ett schema så känner jag mig peppad att göra sakerna jag har skrivit upp, hur tråkiga de än är, men inte idag. Idag längtar jag bara till morgondagen då vi ska få börja vår barnlediga helg.

Oerhört produktivt av mig. Verkligen.

Nåja, jag lär nog hinna med det mesta innan Tommy kommer hem. Det enda på listan som jag tvivlar på att jag kommer ha gjort, det är punkt nummer 8. Antagligen lär jag inte ha börjat med den innan barnen vaknar (de vaknar säkert precis när som helst) och då får jag vänta tills de sover för natten istället.

Värt att notera för dagen, dock: Idag har de skottat gården här ute och äntligen har de också kommit på vad jag kom på för längesen; nämligen att det är bättre att skotta upp snön på gräsmattan istället för att samla den i stora högar runtomkring. Det finns till och med gubbar idag som skottar garagetaken. (Kul grej om garagen: Vanja skulle försöka säga "garage", men det blev "baggegage" istället. :D Sötnos!)

Och nu snöar det igen, så de känner säkert att det gör någon större skillnad att skotta.

Yep.

Snart blir det fredagsmys!

"Det är dags för fredagsmys

om det så är det sista jag gör.

Snart är det fredagsmys

hoppas inte föräldrarna stör.

Nu är det slut på veckan

det är dags för fredagsmyyyyyyyyyyyyyyyyyyyys!"

Snart är det fredag! Hurra, hurra! (Och den här texten ska jag gå tillbaka och läsa på fredag om jag behöver en smäll i huvudet). På fredag är det dags för vår första barnfria helg. Tommys mamma ska vara barnvakt åt småttingarna för första gången, heeeeeeeeeeeeeeeela helgen!

Vi har bokat biobiljetter på Bergakungen i Göteborg. Efter mycken tvekan så har vi bestämt oss för att se Avatar i 3D. Jag är skeptisk till filmen, men jag får ge den en chans. Att se en film i 3D lär ju bli en upplevelse i alla fall. Jag tror inte jag har varit på bio sen.. ja, sen jag bodde i Skövde, tror jag. Det vill säga ungefär tio år sen. *gulp* Det är ju ett tag sen..

Efter bion ska vi gå på restaurang och äta något gott. Jag vet inte riktigt vart vi ska gå än, men det måste jag kolla upp innan, för det går inte bara att ta första bästa restaurang och hoppas på att det finns något där som jag äter, för alla som känner mig vet ju att det inte funkar. Jag måste veta i förväg att det finns något som jag äter där, annars lär vi få traska runt och leta efter restauranger och det vill vi ju helst inte göra.

I övrigt ska vi inte hitta på så värst mycket. Ta det lugnt, SOVA UT, mysa och bara umgås utan avbrott. Jag hoppas att det kommer gå bra för oss alla att vara ifrån varandra. Det kommer vara första gången barnen sover borta, utan oss. Men vi har förberett Vanja hela veckan på att de ska åka till farmor på fredag och sova där, men mamma och pappa kommer inte sova där, men vi kommer senare. Än så länge ser hon bara fram emot att få åka till farmor på fredag, men hon förstår nog inte riktigt att vi faktiskt inte kommer att vara där. Men det kommer säkert att gå bra.

Förresten så ljög jag nyss. Det är inte första gången för Vanja, för hon sov ju faktiskt hos farmor och farfar natten då Lukas föddes. Det hade jag glömt bort nästan.

Nåja, för Lukas är det första gången och jag tror inte ens Vanja minns att hon fick följa med farmor och farfar hem den gången. Hon var så liten då. Bara 1.5 år. Nu är hon snart tre. Det är otroligt vad tiden går fort.

Jag skäms nästan över att jag längtar så mycket efter den här helgen. Nästan som att jag inte älskar mina barn tillräckligt mycket eftersom jag vill vara utan dem hela helgen. Men jag vet ju att det inte är så. Däremot så är jag snart desperat efter att få sova en hel natt. Två hela nätter, till och med. Att inte behöva gå upp klockan fyra på morgonen och göra välling utan faktiskt få sova ostört och sen inte behöva gå upp någon speciell tid på morgonen, utan kunna ligga kvar och dra sig hur länge man vill. Att ha en hel dag utan att barnen skriker och bråkar om leksaker eller bara är allmänt högljudda.

På tal om det... Idag har nog Vanja slagit personligt rekord i att slå sig. När jag säger "slå sig" så menar jag inte att hon har slagit sig allvarligt, får sådant är jag inte ironisk om. Men hon har trampat på leksaker, slagit i knäna, benen, fötterna, händerna, huvudet på allt möjligt. Snubblat över dammsugaren har både hon och Lukas gjort också. Varje liten grej ska det lipas över och jag måste blåsa och pussa på miljoner ställen och sen är det bra igen. Tills hon slår i något annat. *suck* Alltså, jag förringar inte hennes blessyrer, men hon överdriver alltid så fruktansvärt mycket när hon så mycket som petar på väggen med en tå. Till slut reagerar man inte med ett medkännande "åh, har du slagit dig?" utan med ett suckande "jaha, vad är det NU då?" eftersom det bara har gått tjugosju sekunder sen senaste tillbudet.

Nåja, det är väl en fas hon går igenom, antar jag. Det kan vara bra för oss att komma ifrån varandra lite så man uppskattar varandra mer igen. Just nu känns dagarna mest bara fulla av tjat och höjda röster. (Jag höjer rösten alldeles för mycket åt barnen, tyvärr, men mitt tålamod är inte vad det borde vara). Lukas är en mästare på att inte lyssna, eller jag kanske borde säga; en mästare på att höra, men inte bry sig om, vad jag säger. Jag ska döpa om honom till Mr. Clawfinger, för han är så klåfingrig. Allt, allt, allt ska pillar på, dras i och undersökas. Helst 40 gånger till efter att jag har sagt åt honom att låta bli något.. Gah! Man kan bli galen för mindre. Jag skulle behöva inte bara ett par ögon som for omkring i lägenheten och höll koll på vad han sysslade med, utan ett par armar också som flög omkring och kunde lyfta bort Lukas från allt han inte ska pilla på. Men det har jag ju inte, så istället får jag flänga som ett jehu över hela lägenheten, helst när jag är upptagen med något, laga mat, exempelvis.

Nå, trots att de går mig på nerverna just nu så älskar jag ungarna till döds. :) De är så himla goa och rara när de sätter den sidan till. Lukas är så himla söt exempelvis när han, tre minuter efter att man har skällt på honom, kommer och ställer sig bredvid mig, lutar sig framåt som om han tittade under något (ingen aning varför han gör så, för det finns ju aldrig något där som gör att han måste huka sig så) och säger "hej". Då smälter man igen.

Den rackarungen. Han vet om det också.

Senare.

En tallrik glass senare är käften härligt bedövad. Smärtan är i princip borta! Varför säljs inte glass som smärtstillande?

Satan, så ont.

Från ingenstans fick jag helt plötsligt ont i kinden. Det känns nästan som att det är min visdomstand som bråkar. Jag har aldrig haft problem med den, eller någon av de andra visdomständerna, och helt plötsligt har jag jätteont. Vad ska det vara bra för?

Jag hade tänkt skriva en hel del här ikväll, men jag orkar inte när jag har så ont. Kanske imorgon.

K-k-k-k-aaaallt!

-20 grader ute! Jag gillar vinter, men -20 är liiiite för kallt för mig. I alla fall när nere i söder. I Umeå var det väl inga problem med -20 (herregud, jag gick ju för sjutton hem från jobbet en gång i -35! Fast det var kallt..) men här är -20 hiskeligt kallt. I vanliga fall hade jag bara konstaterat "det är kallt ute" och sen nöjt mig med det, men idag måste jag ju ut i det också! Helt ofrivilligt. Blä.

Jag har fått en kallelse från Folktandvården om att vi ska på 1-årsinformation med Lukas. Jag trodde vi skulle till Carema, som vi gjorde med Vanja, men tydligen inte. Jag måste in till stan! Suck! Först ta bussen alltså (och hoppas på att den kommer), åka in till stationen och sen gå därifrån. Jag har aldrig varit där, jag har aldrig gått dit, jag har ingen aning om hur lång tid det kan tänkas ta att gå.. Allt känns bara sämst. Jag skulle ha ringt till dem förra veckan och frågat om jag verkligen skulle dit, eftersom vi är skrivna på Carema, men jag glömde bort det och det är ju lite sent att ringa samma dag man ska dit, tycker jag.

Som om det inte vore nog så har de senaste två nätterna varit hemska. Natten till igår började illa med att Vanja vaknade upp och grät. Hon hade drömt mardrömmar, stackarn. Sen vaknade Lukas flera gånger och vägrade somna om innan han hade fått välling. Två flaskor välling drack han på natten! Han som har klarat sig utan att vakna på natten jättelänge nu. Nåja, förhållandevis jättelänge, alltså. Natten till idag; likadant. *suck* Så jag är trött, trött, trött och har inte alls någon lust att bege mig ut idag. Men något större val har jag ju inte..

Anledningen till att Vanja drömde mardrömmar förresten.. Det vet jag nog vad det berodde på. I lördags åkte vi nämligen iväg till ICA och handlade. Vi skulle ha gjort det på fredagen, men Tommy var så trött när han äntligen kom hem att vi beslöt oss för att handla på lördagen istället. Detta alltså trots SMHIs varningar om att stanna inne. :) TILL ICA gick ju bra. Inga problem alls, faktiskt. Det var när vi skulle hem som problemen kom... Strax innan man kommer hem till oss så måste man nämligen uppför en ganska brant backe. Bara där hör man ju att det inte är bra. Men det kommer mer.

Det var inte plogat. Alls.

Inne på vår gård var det plogat och fint, men på vägen till gården var det inte plogat. Märkligt, men sant.

Så. En oplogad, brant backe. Ni hör ju hur det låter. Men jag ska slänga in en knorr till. Precis innan backen börjar så är det en sväng. 90 graders vinkel, till och med. Härligt, inte sant? (Nu fattas det bara att jag skulle säga också att vi hade sommardäck också, men så dumma är vi ju inte. ;))

Ni har förstås redan listat ut vad som hände. Javisst, klart att vi fastnade och inte kom upp. Tommy fick backa, testa igen, backa, testa igen.. Vi kom inte upp. Men, som tur var så var det några killar ute och skottade snö i radhusen runt omkring. De kom och hjälpte oss. Jag och killarna knuffade på bilen, Tommy gasade. Då gick det mycket lättare. Sen fastnade vi en gång till och jag fick gå tillbaka till killarna och be om hjälp en gång till. Sen kom vi hem!

När vi skulle gå in så ville Vanja absolut hålla mig i handen, för hon var rädd, sa hon. Hon blev tydligen rädd när vi körde fast, trots att jag inte kan påminna mig om att jag eller Tommy signalerade att det var något farligt. Men hon kanske bara blev rädd ändå, eftersom bilen inte lät som vanligt när vi spann i snön.

Så antagligen var det den händelsen som resulterade i att hon drömde mardrömmar senare på kvällen. Stackars lill-tjejen. Som tur var så sov hon gott resten av natten efter att jag hade varit inne och tröstat henne.

Det är inte lätt att vara liten, minsann.

Freddy...

Sitter och lyssnar på Queen på Youtube och tårarna bara rinner.

Who wants to live forever? Freddy lever för evigt i våra hjärtan.

Bättre.

Nu är vi glada igen. Tommy har pratat med G och de vill inte alls att han ska sluta bara för att företaget han är på inte behöver dem längre. Han ska få förlängt med tre månader till (än så länge) och hittar de inget uppdrag åt honom på en gång så får han vara hemma med lön. Det gillar vi.

Nu var det ju bara kvar att jag ska få ett jobb också..

Inte mycket positivt.

Igår fick vi reda på att Tommy bara får jobba en vecka till. Sen är det stopp. I alla fall på företaget han är på nu. Manpower har inte hört av sig alls än. Det verkar vara jäkligt svårt att ta upp telefonen och ringa ett samtal. Man kan undra om deras telefoner fungerar att ringa med, inte bara till. Det är ju så att killen i Alingsås ska prata med tjejen i Göteborg. Alingsåskillen tyckte att Tommy ska ringa Göteborgstjejen och be henne ringa honom (Alingsåskillen). Vilket Tommy har gjort, men hon har inte ringt upp A-killen. Varpå Tommy har pratat med A igen och återigen fått höra att Tommy ska ringa G så att G hör av sig till A. Varför kan inte bara A ringa till G när det är A som vill prata med G?? G har ju antagligen inget intresse av att prata med A, så att ringa A ligger antagligen låååångt ner på hennes priolista.

Så för ett par veckor sen var A jätteintresserad av att anställa Tommy, men intresset blev väl lite svalare när A fick höra att Tommy jobbade. När Tommy ringde igår till A och sa att han inte har jobb längre än nästa vecka och att han kan börja jobba redan i mars (som liksom börjar veckan efter nästa) så fick han höra av A att "mars är ljusår bort i den här branchen" för så lång framförhållning kan de tydligen inte ha. Att sen mars börjar bara om 1.5 veckor, det spelade tydligen ingen roll..

Nej, så vi får nog räkna med att Tommy är arbetslös igen efter nästa vecka. Så roligt. Han pratar om att eventuellt börja plugga och utbilda sig till något nytt, vi får väl se vad det leder till. Men ska han plugga så MÅSTE jag få ett jobb först. Annars havererar nog ekonomin. Vi har ju ganska höga fasta kostnader. Visserligen har vi en buffert, men den vill man ju inte tömma bara för att betala räkningar..

På minussidan, om än på ett lite löjligare plan, ligger också att ungarna vaknar allt tidigare och tidigare på morgonarna. Idag var vi alla uppe och påklädda före klockan sju! Så tidigt vill jag inte vara uppe! Uäääh! Stackars mig. Gnäll, gnäll. Whine, whine.

Typ.

Fast på plussidan (för det finns faktiskt en sådan också) så har vi mer eller mindre bestämt en helg med Tommys mamma då hon kan vara barnvakt. Underbart! Tommy och jag ska få en helg ensamma tillsammans! Whoho! Vi ska gå på bio, på restaurang och sen ska vi se om vi hittar på något mer. Det här måste planeras noga. Vi får inte slösa bort en ledig helg med att bara vara hemma och sitta vid datorerna. Nästa helg blir det, alltså 27-28 februari.

Ironiskt nog samma helg som Tommy blir arbetslös, så det kommer nästan bli som att vi firar det, men så är det ju inte. Det bara råkar sammanfalla. Men skönt ska det bli i alla fall.

Vem är du?

Vem är du som är inne nu och tittar på alla mina bilder? :D Någon jag känner, garanterat, eftersom du kommer från Facebook. Se så, säg vem du är! Jag är nyfiken. :D

Sanering.

Jaha. Då var den här dagen förstörd då. Nä, inte riktigt, men det känns lite så just nu. Vaknade av att Vanja ropade på mig och jag är ju så där ruskigt morgontrött så istället för att gå in dit så ropade jag tillbaka "Ja? Vad är det?". Till svar fick jag "Du måste torka!".

Swosh!, så var jag uppe. Jag tog inte ens på mig nån tröja, för jag räknade med att "jaha, nu måste jag tvätta Vanjas madrass IGEN" (gjorde det häromdagen för att hennes blöja hade läckt). Störtar in i barnens rum och vad får jag se?!

Jo, Lukas står helt nakenfis i sängen, insmetad i bajs och flinar. Uäääääh! Hela sängen nerkladdad med bajs, tapeten också. Fy fan.. Det var ju bara att hiva upp ungen, in i duschen och duscha av. Det gillade han inte, men det struntade jag fullkomligt i. När han var duschad och ren igen satte jag på honom en blöja (som han omedelbart försökte ta av sig igen, som vanligt), på med body så han inte får av sig kläder och blöja igen och sen in i ungarnas rum och börja sanera. Det stank verkligen bajs i rummet, så jag fick öppna upp fönstret på vid gavel först för att inte börja kräkas.

Sen var det bara att riva ut ALLT. Sängkläder, pyjamas, snuttefilt, spjälskyddet, madrassen.. Fram med trasa och börja torka av tapeterna och sängen. Fy sjutton, alltså.

Jaja, nu kan vi ju konstatera då att det går inte ha på honom vanlig pyjamas längre. Body eller andra svårforcerade kläder krävs. Skräp också. Jädra unge.

Snölek, del 2.

Idag har vi varit ute i snön och lekt igen. Det har varit jättefint väder, hyfsat varmt och ja, helt underbart, helt enkelt. Vi traskade ut med ungarna på förmiddagen och drog med pulka och tefat till backen på baksidan. Jag och Vanja åkte tefat nerför backen några gånger först och Tommy letade efter något ställe att låta Lukas åka pulka på. Snön ligger ganska djup på baksidan av huset eftersom inte många rör sig där ute. Några ungar som åker pulka ibland, men det är mest vid ena backen. Jag och Vanja följde efter Tommy och Lukas efter en stund och vi pulsade på i snön, ramlade och hade jätteroligt. Jag hade fått med mig ett par termobyxor hemifrån pappa (samtidigt som vi fick med pulkan och tefatet), så jag kunde kasta mig i snön hur mycket jag ville utan att bli blöt och kall. :)

Lukas hade nog inte så värst roligt ute. Han är lite för liten för att förstå, tror jag. Tommy hade nog inte heller så himla kul. Han har ju inte kläder för att vara ute och leka i snön, så det slutade med att han och Lukas promenerade runt på gården istället.

Men jag och Vanja hade jätteroligt i alla fall! Jag gjorde en snöängel, busade massvis med Vanja i snön, jagade henne, hon ramlade, jag kom ifatt och ramlade jag också och vi skrattade och skrattade. En granne kom ut på baksidan och rökte en cigarett och hon såg ut att tycka att vi inte var riktigt kloka. Pyttsan! Visst är vi kloka och vad skulle vara fel med att leka i snön, även om man är vuxen?

Jag och Vanja åkte nerför backen hur många gånger som helst. Ett par gånger höll vi på att välta och då skrattade Vanja som mest.

När vi gick in igen var vi trötta, blöta och väldigt glada. När vi kommit uppför trappan så frågade Vanja "ska vi sova nu?". Hihi, hon var nog trött efter upptågen i snön. Det var för övrigt dags för dem att sova middag, så hon hade ju inte fel. De fick ta av sig kläderna (Vanjas kläder hade, trots full vintermundering, blivit ganska blöta), dricka var sin flaska välling och sen sov de gott.

Hoppas vi får fler såna här härliga vinterdagar innan snön försvinner!

En kul grej; Vanja, som är väldigt duktig på att prata, försöka ofta böja orden, även om hon inte vet hur de böjs riktigt. Snön blir i hennes ögon "snönnen" och det är förstås helt logiskt rätt, men ändå fel. Svenskan är inte lätt, inte. :)

Oj?

Vad lustigt. Helt plötsligt får jag besök från andra sidan jordgloben. Seattle i USA. Vad vill de mig? :)

En hobby!

Jag har skaffat mig en hobby! Det ni! Det har jag väl aldrig haft tidigare, såvitt jag vet. (Läsa böcker räknas inte som en "hobby"). Från och med igår så har jag börjat brodera! Jag har haft brodyrgrejer sen.. öh.. mellanstadiet? som legat liggande, men som jag inte har rört. Men nu har jag alltså börjat. Jag håller på och broderar en duk. Det ska bli blommor på i en cirkel och sen en blomma i vardera hörn. Jag håller på med första fjärdedelen av cirkeln och det ser riktigt fint ut, måste jag säga! Det går väl inte så fort, men det går i alla fall. :)

Gött att ha något mer avkopplande att göra på kvällarna förutom att stirra på datorn.

Okej.

Barn kidnappas inte.

Jag har nu fått höra från massvis med personer på forumet att enda gången barn kidnappas är när föräldrarna är skilda och då kidnappas barnen av ena föräldern.

Vad bra. Fint att vi bor i en så trygg värld.

Angående att låta barnen sova ute.

Jag har hört mycket propaganda (eller vad man nu ska kalla det) för att låta barnen sova utomhus i sina vagnar när de är små. Min egen mamma säger att vi fick alltid sova ute, även på vintern, och vi sov så himla gott då. Just det kan jag inte argumentera mot, för jag vet faktiskt inte huruvida barnen sover bättre utomhus eller ej.

Det jag däremot vill rikta uppmärksamheten mot är säkerheten.

Nu bodde vi visserligen ute på landet. Inga grannar, inga bilar, inga farligheter överhuvudtaget. Möjligtvis kan man tänka sig att det kunde komma rävar och hoppa upp i barnvagnen, men det låter av någon anledning inte riktigt som rävaktigt beteende. Men vi bodde som sagt mitt ute i ingenstans. Här i Alingsås är det lite annorlunda.

På väg till ICA så går jag genom ett villaområde. Många gånger har jag lagt märke till att vid flera hus står det en barnvagn utanför dörren. Dörren står ofta, inte alltid, på glänt, antagligen för att föräldrarna ska kunna höra om barnet, som de facto ligger i barnvagnen, skulle börja skrika.

Nå, det var väl bra tänkt. Men hur blir det med nästa tankesteg då? Om någon går fram till barnvagnen och kör iväg med den då? Vagnen står max två steg ifrån gång/cykelbanan som går igenom villaområdet. Det skulle vara hur lätt som helst att sno ungen. Har de folk som står på vakt och håller vagnen under uppsikt genom fönsterna? Eller förlitar de sig helt enkelt på att ingenting kommer att hända? Den dagen det händer något då? Man kan inte gå genom livet och tänka att "äsch, jag struntar i säkerheten. Det händer inte mig något i alla fall".

Jag vill naturligtvis inte att föräldrar ska vara hysteriska och inte kunna släppa ungen ur famnen ens en gång, men att lämna. sitt. barn. utomhus. utan. uppsikt... Det är mer än vad jag kan förstå. Jag skulle aldrig våga. Aldrig. Inte ens när vi är hemma hos pappa, samma ställe där jag växte upp, där inga större faror finns, inte ens där skulle jag lämna barnen sovandes utomhus. No way. Mitt barn. Mitt ansvar.

Om det hände något skulle jag aldrig förlåta mig. Aldrig.

Produktiva jag.

Japp! Som sagt, schema is the way to go! Jag har fått hur mycket som helst gjort idag, trots att jag inte gjorde ett smack förrens klockan ett, när barnen vaknade.

Jag har:

• Diskat två maskiner disk och plockat ur diskmaskinen.
• Tvättat en maskin tvätt och hängt vederbörande.
• Rengjort spis, diskbänk och köksbord.
• Plockat undan allt som skräpade på köksbordet.
• Plockat ihop alla leksaker som låg överallt i lägenheten och förpassat dem till barnrummet.
• Slängt skräp (två påsar).
• Plockat ihop all tvätt och lagt den i tvättkorgen.
• Bytt alla gardiner och satt upp nya.
• Dammsugit kök, vardagsrum, hall och sovrum.
• Skurat hall och kök.
• Lagat mat (nåja, det gör jag ju varje dag, men ändå).

Det finns lite saker kvar som jag skulle vilja ha gjort, men det får nog vänta tills imorgon. Är jag lika produktiv imorgon så kommer vår lägenhet vara i tipp-topp form. Vore inte helt fel. :)

Fast jag borde nog gå ut med barnen imorgon, i och för sig. Handla kanske jag också behöver göra. Barnen har varit så otroligt trötta och griniga idag och jag förstår inte alls varför. Jag lade dem klockan elva (!) för att de var så trötta och gnälliga. De slocknade båda två direkt. Jösses.. Jag undrar om det kan vara för att de inte har varit ute så mycket de senaste dagarna. Vi får helt enkelt bege oss ut imorgon och se om de är piggare då. Hoppas bara att jag är pigg också. Jag har varit otroligt trött och seg på morgonarna de senaste veckorna. Det är knappt jag orkar ur sängen ibland.

Märkligt nog så är jag tröttare än någonsin, nu när Lukas sover bättre. Fast det är klart.. bara för att han sover bättre så betyder det inte att jag sover bättre. Jag vaknar mycket, sover oroligt och drömmer konstigt. Jag har inte drömt på hur länge som helst och nu börjar drömmarna ploppa in igen. Naturligtvis är de sjukt konstiga, som alltid. Jag tror inte jag kan drömma normalt. Vad som nu är normalt när det gäller drömmar.. Men jag har alltid haft helt sjuka drömmar, när jag väl drömmer. Antagligen är det det som gör att jag inte blir utvilad för närvarande. Men det lär väl bättra sig, antar jag. Så småningom, i alla fall.

Otroligt.

Jag har suttit hela dagen och suckat över allt som behöver göras, utan att för den del faktiskt GÖRA något. Det hjälper ju, liksom.. :rolleyes:

Sen fick jag ett ryck medans ungarna sov och skrev en lista. Jag tog till med goda tidsmarginaler (löjligt goda, till och med) och beräknade att listan skulle vara klar till 22.00. Nu har det gått en timme och jag har gjort fram till klockan fyra redan.

Lovande, måste jag säga.

Det bevisar bara vad jag har ansett hela tiden. Jag behöver ett schema för att fungera.

Svenska hjältar.

Alltså, jag har undvikit att skriva om detta i flera dagar nu, men nu kan jag inte hålla mig längre.

Det är krig i Afghanistan. Sverige ligger inte i krig med Afghanistan. Två svenska soldater dör i Afghanistan. Dessa soldater blir omedelbart "hjältar" på grund av att de.. dog.

Hur är detta möjligt? Hur kan man bli hjälte utan att utföra något annat än att dö? Inte att de försökte rädda någon och dog på kuppen, nej då. De patrullerade och blev skjutna. Så.. hjältemodigt.

Men så är det ju numera. I krig ska ingen dö. Ja, förutom fienden då. De får dö hur mycket de vill, men så fort ens egna soldater dör, om så bara en, då är det katastrof och det ska utredas, det ska ältas och soldaten som dog blir automatiskt en hjälte.

Jag undrar hur många talibaner eller civila som har dött på grund av dessa trupper som är i landet. Det skrivs det sällan något om. Skrivs det något om de civila, ja, då är det talibanerna som får skulden. Det som hände i Vietnam eller Bosnien eller andra länder, sånt händer ju inte längre. Naturligtvis inte. Inte går våra soldater in i byar och våldtar kvinnor och mördar män. Sånt gör inte vi, för vi är ju så civiliserade.

Må vara att vi är civiliserade (är de inte det i Afghanistan eller valfritt annat land där det krigas?) men det verkar ta mig fan som att så fort en civiliserad man eller kvinna blir soldat, då upphör de att vara civiliserade människor och blir istället orderblinda soldater som gör vilka hemskheter som helst, bara det görs i grupp.

Så nu har vi alltså två nya "svenska hjältar" vars enda hjältedåd är att de for till ett annat land och dog. Modigt av dem.

Usch.

Fy tusan vad jobbigt. Jag har precis färdigställt en årsbudget och gjort en beräkning på vad utgifterna bör ligga på.

251 000 kronor.

Det är så mycket vi lägger ut på räkningar och mat varje år. En kvarts miljon.

Hör du hur det låter? En kvarts miljon!

Bara lägenheten kostar oss över 80 000 om året. Det är en hel bil, det. Bensinen kommer vi få betala 36 000 för, om det fortsätter i samma takt som nu. Vi lägger 48 000 kronor på mat (fast den kostnaden ska jag försöka få ner till 36 000). Fackavgifterna går på 7-8000 kronor om året. VAR, alltså. Så runt 14-16 000 totalt.

Man kan ju må illa för mindre. Det är enorma summor vi pratar om. En kvarts miljon i utgifter. Inkomsterna är svårare att sia om. Barnbidraget är den enda inkomst vi är säkra på. Jag har försökt räkna på vad vi kan tänkas tjäna i år och hoppas att jag inte har tagit i för mycket. Lyckas vi få de inkomster jag har räknat på så går ju budgeten ihop, förstås. Vi kan till och med lyckas spara. Annars får jag göra så att den går ihop ändå, utan sparande.

Nytt jobb?

Idag ringde en kille från Manpower och sökte Tommy. Det var naturligtvis om ett jobb som både han och jag har sökt (trots att jag egentligen inte kvalificerar mig för det. Eller ja, kvalificerar mig för jobbet gör jag ju, men de vill att man ska ha körkort för att kunna byta arbetsplats snabbt).

Nu var ju Tommy på jobbet när killen ringde och han blev lite förvånad för han visste inte att Tommy var ute på "uppdrag" som de kallar det. (Låter lite som ett spionjobb.. "ute på uppdrag"). Det kändes också som att han drog öronen åt sig när han fick höra att han jobbade, men han sa i alla fall att Tommy fick snacka med Manpower i Göteborg om de kunde göra en överflyttning, så skulle de se om de kunde anställa Tommy istället.

Här passade jag naturligtvis på att tala om att jag också hade sökt samma jobb. Det visste han tydligen inte om, men han kollade på mitt CV också. Han ställde lite frågor om vad jag hade jobbat med tidigare och jag talade om precis allt. Han lät lite imponerad när jag sa att jag var svetsare (ungefär som att "va, kan tjejer svetsa?") och även om han ansåg att min brist på körkort var ett problem (de ville helst bara anställa folk med körkort fick jag höra. Precis vad jag har misstänkt ett tag.) så hade han ändå ett eventuellt jobb som skulle komma ut i mars, april nån gång som han kunde ha mig i åtanke för. Det lät jättebra, tyckte jag. Tur att man kunde passa på att göra lite reklam för sig själv när han ändå var på tråden.

Direkt efter så ringde jag naturligtvis upp Tommy så att han kunde ringa till kontoret i Göteborg om förflyttning, men där fick han till svar att de förflyttar inte folk. Vill han jobba åt Manpower Alingsås så får han söka där som om han sökte ett helt nytt jobb. Det är tydligen inte ett företag, utan typ franchising. Nå, så Tommy var tvungen att prata direkt med den här killen som ringde hem till oss. Tror ni jag kom ihåg vad han hette? Nä, självklart inte. Nummerpresentatören då? Nä, det funkar inte heller, för vår telefon sparar inte nummer på samtal som besvaras. Det är bara om man missat samtalet som man kan se vilket nummer det är. Mycket dåligt.

Nå, jag fick sätta igång och jaga rätt på killen. Jag ringde flera olika nummer till Manpower för att hitta honom. Eftersom han hade gjort en notering på mitt CV så ansåg jag att det borde gå att spåra honom. Efter flera olika samtal så fick jag ett namn och ett nummer som jag kunde ge Tommy. Killen jag snackade med som hittade namnet och numret sa att OM det skulle vara så att det inte var rätt kille så borde den killen kunna hjälpa Tommy i alla fall. Jag tackade för hjälpen och ringde upp Tommy. Igen.

Nu är tydligen läget så här:

Manpower Alingsås vill inte "sno" folk från Manpower Göteborg och absolut inte från deras kund, där Tommy jobbar. Men! De ska snacka sig samman, han i Alingsås och Tommys chef i Göteborg och hitta en lösning som passar alla. För Tommys del (och min, såklart) så skulle det naturligtvis vara mycket bättre om han fick jobba här i närheten, vilket killen i Alingsås naturligtvis insåg.

Om Tommy inte har fått höra något under veckan så ska han ringa upp Alingsås-killen. Så vi får hålla tummarna.

Jobb, jobb, jobb..

Sitter och tittar igenom jobb jag har att söka och blir så frustrerad. Jag har hittat ett jättebra jobb som antagligen är rätt bra med pengar också. Men. Självklart finns det ett "men". Två, till och med. MEN jobbet ligger i Mölndal. MEN jobbet är förlagt på kvällstid. Sablars! Jag har absolut inget emot att jobba kväll eller så, verkligen inte. Men hur ska jag ta mig hem? Taxi? Ska Tommy hämta varje kväll? Känns ju lite orimligt. Arbetstiden slutar 00.00 måndag till torsdag och 19.00 på fredagarna.

*suck* Om jag bara hade körkort...

Kiss i sängen.

Jaha. Så smart var jag. När jag skulle lägga barnen att sova middag så hade Lukas bara blöja på sig. Jag funderade på om jag skulle ta på honom någon body eller åtminstone ett par kalsonger, men beslöt mig för att det gick nog bra ändå.

Jomenvisst.. Jävligt bra gick det.

När jag kom in och skulle ta upp barnen så möts jag av denna syn: Blöjan ligger på golvet. Lukas sitter helt nakenfis i sängen och ser överlycklig ut. Sängen är blöt.

Det var ju bara att riva ut allting och slänga i tvätt.

Nå, man kan ju hoppas på att jag har lärt mig en läxa i alla fall. Lukas får aldrig, aldrig, aldrig någonsin ha bara blöja på sig. Nånsin! Inte förrens han är blöjfri. :)

Nu har han förresten lärt sig att klättra upp på puffen i vardagsrummet också. Nu är det bara en tidsfråga innan han klättrar upp i soffan. (Puffen är liiiite, liiite lägre än soffan och fåtöljerna). Naturligtvis ramlade han ner från puffen också. Han slängde sig baklänges och ramlade ner. Jag trodde hjärtat skulle stanna på mig. Lille älskade pojke! Kan han aldrig vara försiktig?!

Jag svär, den pojken kommer ge mig gråa hår. Ja, fler än vad jag redan har, alltså.

Fler jobb.

Nu struntade jag högaktningsfullt i vad det stod i annonsen. Om Manpower skickar ut ett mail till mig och talar om för mig att jag kan söka det jobbet, varför skulle jag då säga att "nä, men i annonsen står det att det krävs.."? Skit i vad det står i annonsen! Manpower säger "sök!", alltså söker jag! Klagar de sen på att jag söker jobb jag inte har behörighet till, då får de allt gå igenom sina rekommendationsmail.

Visst borde nån svara snart? Va? Va? Va? :)

Nattsamtal.

Vanja: Mamma, jag har inga strumpor på mig.

Jag: Nej, det har inte jag heller.

Vanja: Nä, men du har boobisar!

Lukas sömn.

Ja, det tjatas en hel del om detta, jag vet. Men nu är det så här:

Den senaste tiden så har Lukas inte ens skrikit när vi har lagt honom. Han reser sig heller inte upp, sätter sig inte upp, utan ligger snällt still med sin snuttefilt (som jag mer eller mindre prackat på honom) och sin vovve. Även om barnen inte somnar direkt vi stänger dörren så är det i alla fall relativt tyst där inne.

Om det är någon som låter så är det Vanja, som leker med Upsy-Daisy (Appe-dejsi) eller bollen eller sågen eller valfri annan leksak som förvånadsvis ofta är ledsen eller arg och som Vanja måste skälla på eller trösta.

Vanja är verkligen inne i en härm-period. Allt jag gör med Lukas, det gör hon med närmaste leksak som finns till hands. Skäller jag på Vanja för att hon gör något hon inte får, då dröjer det inte länge innan en leksak "gör" samma sak och Vanja skäller på leksaken.

Det är halvt gulligt, halvt oroande.

Lukas sömn, i alla fall. Han sover mycket bättre sen han flyttade in i Vanjas rum, även om det finns en del kvar att önska. Han vaknar fortfarande oftast kring elva-tiden, även om han vissa nätter somnar om av sig själv, men efter det uppvaknandet kan det dröja ända till fem-sex-tiden innan han vaknar igen. Det är rätt skönt. Sen händer det förstås fortfarande att han vaknar nånstans kring 1-3 på natten, men det är mer och mer sällan.

Vem vet? Med lite tur så kanske han sover hela nätter inom ett halvår. Det vore väldigt skönt för en stackars trött mamma. :)

Ja, se det snöar, ja, se det snöar.

Japp! Nu snöar det igen! De som skottar har uppenbarligen fullt upp, för de hinner inte skotta här tillräckligt ofta. När jag gick till bussen idag så fick jag kämpa mig igenom nästan en decimeter djup snö. Men de jobbar väl så mycket de hinner, antar jag. Fram kom jag ju ändå, till slut.

Folk är då bra roliga. Och nu är jag alltså ironisk. Först klagar de på att vi inte har några riktiga vintrar här i Sverige (eller riktiga somrar, som de klagar över på sommaren). Men nu, när vi väl HAR en riktig vinter med massvis med snö som inte förvandlas till slask på eftermiddagen, då ska det klagas över DET istället. Då är det för mycket snö. Snälla nån, när är det "lagom" med snö då? Att det är snö i februari är väl inget anmärkningsvärt, egentligen? Det är väl så en vinter brukar se ut.

Nä, gnällfisar är de hela bunten. Vill de inte ha snö alls (vilket många påstår nu), då får de väl flytta till länder där snö inte finns. Have fun, liksom.

Själv tycker jag att det är mysigt med snö. Besvärligt, ja. Farligt om man kör bil, ja. Tommy kommer hem mycket senare efter jobbet, ja. Men det förtar inte den mysiga känslan av ett riktigt snölandskap.

Dessutom är det roligt för barnen.

Nog om snön. Det finns tillräckligt med folk som tjatar om snön just nu. Jag har skickat in lite fler ansökningar igår och idag. En del av ansökningarna känner jag mig nöjd med, andra känns halvdana, men ändå utan större utrymme för förbättringar. För mig ligger det mycket i annonsen om min ansökan blir bra eller inte. Är annonsen utförligt skriven och väl specifierad, då blir min ansökan också det. Är annonsen däremot knapphändig, då har jag inte så mycket att peka på och då blir ansökan.. halvdan.

Men flera ansökningar, åtminstone tre stycken, tycker jag känns helt okej och riktigt bra, faktiskt. Jag har sprungit runt här hemma och letat efter papper till skrivaren för att kunna skriva ut en ansökan eftersom det inte stod i annonsen att de tar emot ansökan via e-post. Jag vet att vi har papper, men jag hittar dem inte. Antagligen ligger de i källaren. Men hur som helst, idag kände jag att "nej, jag ringer och frågar om jag kan få maila istället" och jomenvisst! Det gick hur bra som helst! Så nu har den ansökan kommit iväg också. :) Jag hoppas att jag kan få svar från nån av dem snart och få komma på intervju. Det vore trevligt att få ett jobb, faktiskt.

Men åh!

Jag blev precis uppringd av en granne, tillika en medlem i mammagruppen som jag var med i med Lukas, och hon frågade om jag ville vara med på ett hemparty på söndag. Vad typiskt! Det hade varit jätteroligt, men just på söndag är vi ju inte hemma!

:'(

En annan gång, kanske.. Vi ska eventuellt träffas imorgon i alla fall och gå till Öppna förskolan tillsammans. Det hänger på om jag vaknar i vettig tid eller ej. Nå, rättare sagt, om jag orkar gå upp. Men det hade varit trevligt.

Nya bilder.

Äntligen har jag laddat upp lite nya bilder! De finns till beskådning i galleriet.

Blä.

Skräp också. Nu när jag helt plötsligt är inne i ett "jag-kan-skriva-ansökningar"-flow, då hittar jag inga annonser att skicka dem till. Vad kul. Men bra i alla fall att jag känner att jag kan skriva bra ansökningar åtminstone. Fast det är klart, imorgon kommer jag säkert ångra mig och tycka att jag skrev jättedåligt och hitta tre miljoner fel i ansökningarna. Men så är det ju alltid.

Nya tag imorgon med nya annonser som kommer in! Bara det inte blir som idag! 90% av annonserna var säljjobb (och vi vet ju alla vad jag anser om säljjobb). Skrutt! Ge mig fem nya, bra jobb att söka imorgon. Då blir jag glad igen.

Seriöst...

Det borde vara förbjudet att lägga ut femhundra miljarder jobb som säljare. 90% av alla jobb som kommer ut är såna där ##¤(/&!""&#%)& säljjobb, helst med provisionslön. JAMEN VAD BRA! PRECIS vad jag vill ha! GRRRR! De kan ju omöjligt tillsätta alla dessa säljjobb! Vem vill jobba som säljare!?! Ge mig ett riktigt jobb istället att söka!

Fast det har jag i och för sig hittat. Men det är svårt att se dem bland alla säljjobb. Idag har jag skrivit två seriösa ansökningar och en mindre seriös. Inte för att jag inte ville skriva en seriös ansökan, men det skulle vara en allmän ansökan som skulle passa alla möjliga jobb. Hatar sånt.

Vi får väl se om jag får nåt av jobben.

Denna förlamande trötthet.

Jag förstår mig inte på det här. Den senaste veckan, minst, har jag lidit av en minst sagt paralyserande trötthet. (Mer än vanligt, alltså). Redan vid sjutiden, när vi lägger barnen, känner jag mig så trött att jag hade kunnat gå och lägga mig. Vissa kvällar har jag gjort just det också, men har haft väldigt svårt att somna, tröttheten till trots.

Natten till idag sov Lukas bättre än han någonsin har gjort tidigare. Barnen somnade vid sjutiden som vanligt. Vid elva så gnällde han till några gånger, men vaknade aldrig ordentligt. Först klockan fem (!) så vaknade han och var hungrig. Jag var hur trött som helst eftersom jag hade vaknat klockan fyra och inte kunnat somna om, så jag orkade inte göra någon välling utan ammade honom bara. Halv sex sov han igen och vaknade inte förrens det var dags att gå upp. Däremot vaknade Vanja och ville också komma till vår säng och gosa och det fick hon naturligtvis också. Men tio i sex bar jag tillbaka henne till hennes egen säng. Jag var enormt trött och behövde få mer sömn. Tack och lov somnade jag om och fick i alla fall några fler timmars sömn.

Jag undrar om det är för att vi är så uppbokade på helgerna som gör att jag är så trött. Ingen helg blir ju någon riktig vila eftersom vi hela tiden ska iväg någonstans. I så fall kan vi ju åtminstone se ett slut på det hela. Det är "bara" två helger kvar innan vi har en "ledig" helg.

Vi har fortfarande inte frågat Tommys mamma om hon vill vara barnvakt då. Det känns lite jobbigt att fråga henne eftersom hon redan sitter barnvakt så mycket, dock inte åt våra barn. Hon måste ju tycka att det blir jobbigt att vara barnvakt så pass mycket, i och med att hon är sjuk, så då vill man inte riktigt tränga sig på och fråga om hon kan ta två barn till under en hel helg. Samtidigt har vi inte så många andra att fråga. Men ska vi fråga, då är det Tommy som ska fråga. Det känns inte riktigt rätt att jag ska ringa och fråga om det. Jag vet inte riktigt varför, jag menar, jag ringer ju till henne och frågar andra saker, men just det här känns som att det är Tommys uppgift.

Vi får hoppas att hon vill vara barnvakt. Vi behöver verkligen en "vuxenhelg", så att säga. En helg som vi kan umgås på, då vi inte är föräldrar i första hand utan ett par. Det tror jag kan vara väldigt viktigt. När jag tänker på att vi inte haft ens en dag ensamma på snart tre år så känns det lite deprimerande. Inte för att vi så gärna vill slippa barnen, utan för att vi gärna vill umgås som vuxna också. Det kan vara svårt att få till under småbarnsåren, men med lite hjälp så..

Nästan som september.

Det är fullt upp med födelsedagar nu. Förra veckan fyllde Lukas, igår fyllde Tommys bror (vi ska åka dit alldeles strax), nästa vecka fyller min mamma, veckan därpå fyller Tommys mamma och min farfar och två veckor på det fyller Tommy år och min farmor.

*pust*

Inte en lugn stund. Eller åtminstone inte en lugn helg på väldigt länge.

Fyra år.

Jag skrev aldrig något om det igår, men gårdagen var faktiskt min och Tommys fyraårsdag. Fyra år har vi varit tillsammans nu. Jag vet inte om jag tycker att det känns som mycket eller lite. Ibland känns det som att vi har varit tillsammans mycket längre än fyra år, en evighet ibland, (på ett positivt sätt, alltså) och ibland känns det som att vi nyss blev ihop.

Det är märkligt, det där. Hur det kan kännas så olika. Men att tiden går, det kan man ju inte förneka. Vi ser ju bara på barnen hur lång tid det har gått. Lukas är ett år nu och Vanja fyller tre. De blir så stora, barnen.

För all del, vi blir äldre också, förstås. Tommy fyller 23 och jag blir 29. Men det känns inte lika stort.

Vi "firade" gårdagen med lite ostbågar och chips och en film. Vi såg på "Män som hatar kvinnor" som Tommy har velat se länge. Den var väl helt okej, får jag väl säga. Man fick väl inte några djupare sympatier för hon Salander, men det är väl inte meningen heller. Nån dag ska vi väl se "Flickan som lekte med elden" också. Det sjuka med gårdagen var bara att vi började se filmen tidigt och jag var otroligt trött när den var slut. Det kändes som att klockan var halv tolv eller nåt, men när vi tittade på klockan så var den bara kvart i tio! Bara barnet, ju. (Nå, det tycker jag väl egentligen inte längre. Min uppfattning om tid och klockslag och vad som är sent och vad som är tidigt har förskjutits en hel del sen vi fick barn.

Men det är väl som det ska vara, antar jag. :)

Herr Reinfeldt har talat.

I Aftonbladet kan man idag läsa en debattartikel skriven av Fredrik Reinfeldt. Där talar han sig varm om skattesänkningarna och dunkar sig själv i ryggen över att de har sänkt skatten ytterligare och därmed sett till att folk har mer pengar kvar i plånboken. Han talar om att det ska "löna sig att arbeta" och säger sig ha förståelse för de stackare som trots att de arbetar inte får lönen att räcka. Sedan säger han också:

"Men jobbskatteavdraget har också andra positiva effekter. När det lönar sig bättre att arbeta blir det på sikt fler som jobbar och färre som hamnar i utanförskap. Då minskar inkomstskillnaderna och klyftorna i samhället. Dessutom ökar den disponibla inkomsten – hur mycket pengar vi egentligen har att röra oss med – mer än dubbelt så mycket för dem med lägst inkomster jämfört med dem som tjänar allra mest. För första gången på länge väljer också fler kvinnor än män att arbeta mer och kan på det sättet öka sina inkomster. Tack vare jobbskatteavdraget ökar rättvisan i Sverige."

Jag har så mycket protester mot Reinfeldts artikel så jag vet inte ens riktigt var jag ska börja. Men vi kan väl börja i den änden. "När det lönar sig bättre att arbeta blir det på sikt fler som jobbar". Ja, för det är ju för att det inte lönar sig att arbeta som folk är arbetslösa. Det har ju INGENTING att göra med att det finns för få jobb. Självklart inte.

... Alltså, är han seriös? Är det verkligen så moderaterna tror att verkligheten ser ut? Att folk väljer att vara arbetslösa för att de får så gott om pengar i alla fall? Nog för att jag har hört att moderater resonerar så, men jag har tänkt att "det är nog en överdrift, för så korkade är de väl ändå inte". Men jo. Tydligen är de just så korkade. De tjänar så mycket pengar att de inte har något begrepp om dem längre. De tror på fullaste allvar att 9700 kronor i månaden (som är maxtaket) är mer pengar än vad man får om man jobbar. Lägg av! Eller jämför de kanske med höginkomsttagare med inkomstförsäkingar hit och dit (som de har råd att betala) som kan få ut 90% av sin lön, (i vissa fall till och med 100%, har jag hört) i något år eller så?

Det är inte rimligt att jämföra så. Merparten av alla arbetslösa jobbar häcken av sig för att få ett jobb. De springer till Arbetsförmedlingen stup i kvarten, dock utan att få någon hjälp där (vad sjutton har vi Arbetsförmedlingen till nuförtiden egentligen?), fyller i papper och skickar in, skriver ansökningar, ringer runt, frågar kompisar och föräldrar och bekanta efter jobb och ändå, ändå klassas de av Herr Reinfeldt och co som lata!

Det är så sjukt, så det är inte sant. Men det är ju tyvärr det det är.

Sen undrar jag över uttalandet "för första gången på länge väljer också fler kvinnor än män att arbeta mer och kan på det sättet öka sina inkomster." Vad då? Vad då "väljer fler kvinnor än män att arbeta mer"? Menar han att jobba övertid eller att fler kvinnor än män får jobb? Ärligt talat låter det i mina öron som att han anser att kvinnor är lata och väljer att sitta hemma och leva på sina män, men nu, nu börjar de söka sig ut i arbetslivet och kan öka sina inkomster!

Om det är så han faktiskt menar, då äcklar det mig något fruktansvärt.

"Sverige har också drabbats hårt av krisen, men vi hade – till skillnad från många andra – byggt upp skyddsvallar genom en ansvarsfull ekonomisk politik med stora överskott i budgeten. Vi skickade inte in skattepengar i bankerna eller i industristöd. Vi lyssnade inte på oppositionen."

Nej, det var ju tur. Vad skönt att de inte har använt pengarna som skulle till industristöd! Det måste kännas bra för de underleverantörer som nu har gått i konkurs. Bra jobbat, Reinfeldt! Riktigt bra gjort! Och du, de där företagen som har gått i konkurs, deras arbetare, de är ju ändå bara lata, så de får skylla sig själva att de är arbetslösa nu. Vilken tur att du har sänkt skatterna för de som jobbar så de är mer motiverade till att söka andra jobb nu!

"I ett föregångsland ska det löna sig att arbeta".

Men blir du sjuk, arbetslös eller gammal, då får du fan i mig skylla dig själv. Hurra för högerpolitiken.

För allas skull, rösta rött i september! Innan fler dör.

Snölek!

Idag är det toppenväder ute! Snön som föll igår (som jag hade tänkt skriva om men som aldrig blev av, så det inlägget finns inte) har skapat ett riktigt vackert vinterlandskap här hemma. Solen skiner, fåglarna kvittrar, himlen är alldeles klarblå och även om det blåser lite så är det jätteskönt ute. Särskilt kallt är det absolut inte.

Så efter frukosten så bylsade jag på mig och barnen alla vinterkläder och traskade ut. Kälken som vi fick i förrgår fick också följa med ut på premiärtur. Till min förvåning så kunde faktiskt båda barnen sitta på den samtidigt! Jag var övertygad om att Lukas skulle häva sig ur och försöka ställa sig upp eller dylikt, men han satt jättesnällt och fint framför Vanja, som var jätteduktig och höll i lillebror hur fint som helst.

Tusan att jag inte tog med kameran ut, alltså. Men det får bli vinterbilder någon annan dag.

Vi körde en tur på gården och sen tänkte jag ta en sväng längre bort, men jag ändrade mig ganska snart. Vanja ville dra kälken själv och Lukas ville inte gå åt samma håll som vi, så vi vände tillbaka in på gården istället. Där planterade jag Lukas i snön (han satt jättestill och såg helt förundrad ut) och skuttade omkring med Vanja i snön. Jag till och med slängde mig ner på marken och gjorde en snöängel! Haha, jag har nog inte gjort nån snöängel sen mellanstadiet eller så. Inte har jag några täckbyxor heller, så jeansen blev naturligtvis jätteblöta, men vad gör väl det? Vanja kastade sig också ner och försökte göra en ängel. Den blev väl inte helt lyckad, men det var ett gott försök i alla fall!

Efter en stund så kom grannarna ut också! De hade med sig en pulka, så vi gick ut på baksidan av husen och åkte pulka. Det har jag heller inte gjort på hur många år som helst och Vanja har ju aldrig gjort det. Vi får nog köpa en pulka till nästa vinter. Sista gången vi åkte så hade jag både Vanja och Lukas i pulkan. Trångt blev det och vi var väl nära och välta (precis som alla andra gånger) men roligt var det! Så då fick Lukas också prova på att åka pulka.

Sen var det dags att gå in och låta barnen sova middag. De fick varsin flaska välling, sen ner i säng och de slocknade nästan på en gång. :) Det är bra att få rasa av sig lite utomhus.

Frustrerande.

Har ni någon aning om hur frustrerande det är att leta bland annonser efter jobb som man kan tänka sig söka, bara för att få reda på att "körkort B och tillgång till egen bil är ett krav"?

Många av jobben förstår jag inte ens varför man ska ha körkort och bil till!

Note to self: Körkort vore en bra investering.

Vilka är det jag känner?

Som bor på Hisingen och i Ljusdal? Det är ofta jag ser ip-adresser därifrån, men jag kan inte komma på vem jag känner på Hisingen och Ljusdal vette fasen ens var det ligger. Hälsingland kanske? Längre norrut? Jag får googla det.

Jantelagen, finns den?

Alltså, jag har funderat på det här jäkligt länge nu. Den här Jante-lagen, som folk snackar om så mycket, finns den verkligen och om den finns, finns den verkligen i en sådan stor utsträckning som det hävdas?

Jag pratade med Tommy om detta och han hävdar att den absolut finns och att folk blir förbannade på folk som anser att de är bra. Han tog Zlatan som exempel. Jag ville också ha Zlatan (bland andra) som exempel på att Jantelagen inte finns eftersom han anses vara bra och tycker det också och det är okej. Fast Tommy påstod att folk inte alls anser att det är okej att han tycker så.

Gäller det även andra idrottsstjärnor? Björn Borg, Kajsa Bergkvist, Helena Jonsson, Stefan Holm.. Jag är rätt säker på att dessa också anser att de är jävligt bra (och med rätta, förstås). Ser folk ner på dem också och tillämpar Jantelagen, "du ska inte tro att du är något"?

Jag tycker snarare att det verkar vara tvärtom, faktiskt. Om du inte anser att du är bra, om du inte strävar efter status och karriär, om du inte strävar efter att bli rik och känd, då är du inget. Att vara nöjd med så kallat "Svensson-liv", det är att bli föraktad och nedvärderad. Att vara nöjd med att vara vanlig knegare, det är en källa till förvåning. Skulle man sedan, Gud förbjude, bli sjuk, alltför sjuk för att fortsätta jobba, då ska man jagas, hånas, föraktas och ständigt anklagas för att vara "bidragsfuskare".

"Bidragsfuskare"... Att ett sådant ord har fått ett sådant starkt fäste här i Sverige! Det hade man väl aldrig kunnat tro eller ana tidigare. Numera är det så starkt förankrat i det svenska medvetandet att alla förutsätter att det är sant. Alliansen har i sanning lyckats väl där. Istället för att ifrågasätta om folk faktiskt skulle fuska sig till sjukpenning, VAB och dylikt så frågar folk istället hur många det är som fuskar, om det är större delen av alla sjukskrivna, eller om det bara är en stor andel.

Jag har ofta tänkt att numera skulle Hitler aldrig kunna få makten, inte med Internet och den upplysning som finns idag. Man kan lätt prata med folk från andra sidan världen och få input från en stor grupp människor och diskutera allehanda problem, händelser och företeelser.

Men nu är jag inte så säker längre.

Folk ifrågasätter ju inget! De matas med information om "det utbredda fusket" och genast så anser alla att det är klart att vi måste komma till rätta med problemet (vilket problem?). Fuskare måste sättas dit, sjuka ska ut i arbete och klarar de inte av det, synd. Då tar vi bara bort deras inkomst, då blir de nog friska nog, ska vi se. Hoppsan, några tar visst livet av sig i ren desperation. Nå, det är sånt som händer. Det viktiga är ju att vi får bort fusket. Dessutom var det säkert på grund av något annat som de valde att ta livet av sig. Förresten är folk alldeles för lata, det är därför vi har så hög arbetslöshet. Sänk deras inkomst så hittar de nog fler jobb. Vad vi gör för att skapa fler jobb? Jamen, vi sänker ju skatterna! Vilken knäpp fråga.

....

Jantelagen borde skrivas om. Den är inte "du ska inte tro att du är något". Den är snarare: "du ska inte tro att du är värd något om du inte är någon".

Uff!

Jag betalade räkningarna nu på morgonen. Jag har fört över 15000 till räkningskontot (som EJ var tomt innan) och ändå måste jag föra över minst 1000 kronor till (så snart jag får pengar också) för att det ska räcka till alla räkningar. Kul med extra mycket räkningar. Eller inte. :(

Jag får trösta mig med att vi ändå har pengar som täcker dessa extrautgifter. Jag var inte beredd alls på att vi skulle få en bensinräkning på 3000 kronor och så får vi det samma månad som man betalar bilskatten. Visserligen hade vi lagt undan pengar till bilskatten, men ändå...

Jag kan ju tillägga också att vi i vanliga fall lägger undan 13000 till räkningar varje månad och den här månaden får vi alltså lägga ut minst 3000 extra.. Det är 3000 mindre vi kan spara alltså. Surt.

Snart börjar väntan.

I fredags gick ansökningstiden ut för jobbet jag har sökt. Från och med imorgon kan man börja vänta på telefonsamtal. Jag vet inte om jag känner mig nervös eller inte. Det känns snarast som att chansen är så otroligt liten att jag skulle få jobbet. Jag har inga särskilda kvalifikationer som talar för mig, egentligen, så varför skulle de välja ut mig bland alla ansökningar? Dessutom glömde jag bifoga ett foto i ansökan. Skit också. Det ska man ju göra. Men det var så längesen jag skrev en ansökan så jag har väl glömt bort massvis med grejer som man ska tänka på..

Jag kan bara hoppas och hålla tummarna. Det värsta är att jag vet att folk (läs: mamma) kommer fråga varje dag "har du hört något från jobbet än?" och sånt är så frustrerande. Det känns ungefär som när jag var gravid med Vanja (inte så mycket med Lukas). Då frågade alla också hela tiden "har du känt något än, har det börjat än, har det inte kommit någon bebis än?" och så vidare. Som om man inte själv gick och väntade massvis! Allas frågor, som jag visserligen kunde förstå, var så fruktansvärt irriterande. Man ville bara stänga av telefonen och gömma sig under täcket för att slippa höra alla. Usch.

Men med det här kan jag ju inte stänga av telefonen direkt. Då lär jag ju definitivt inte få höra något.

Frågan är bara hur sjutton man ska lösa det hela med barnomsorgen. Ska jag börja klockan åtta och jobba i Skövde så måste jag lämna barnen halv sex på morgonen. Får man ens lämna barnen så tidigt? Har de ens öppet?? Om det inte går, hur sjutton löser man det då? Äsch, det får bara lösa sig. De verkade ju vara öppna för ändrade arbetstider på jobbet, så om jag skulle få det så löser det sig nog.

Men bara tanken på hur lång tid det kan ta innan man får höra något, om man nu får höra något alls, vill säga, får mig att få ont i magen. När jag fick jobbet på Camfil så fick jag komma på intervju ganska fort, men sen tog det fem veckor innan jag hörde något mer om jobbet. Snacka om tortyr. Fast jag fick det ju, och det var huvudsaken.

Det finns några andra jobb jag ska söka också, men just det här jobbet.. det känns så perfekt! Jag blir nog väldigt ledsen om jag inte får det. :'(

Från det ena till det andra så hittade jag ett hus idag som jag blev väldigt intresserad av. Eventuellt kanske man får lägga ut lite pengar på reparationer, men huset kostar inte ens 600 000. Finge man ett lån på säg en miljon så skulle man ju ha en hel del pengar att köpa reparationer för. Dessutom skulle man bo billigare än vad vi gör nu.. I alla fall med dagens räntor.

Men det lär knappast vara läge för oss att köpa hus nu. *suck* Hur bra husen än ser ut så är det inte så smart att köpa hus när inte nån av oss har fast jobb. Om en av oss hade fast jobb så kanske, men när ingen av oss har ett jobb.. nej, det är inte hållbart.

Men man kan ju alltid drömma.

På föräldraforumet så finns det just nu en "utmaning" som man kan anta. Det är Charlie från Lyxfällan som har nån gratis e-kurs om ekonomi där man ska få mer tid, ökade inkomster och få ordning på ekonomin. Först tänkte jag att "det där lär ju knappast vara något för mig", särskilt med tanke på hur pass bra koll jag faktiskt har på vår ekonomi, men sen blev jag nyfiken och undrade vad det kunde vara han skulle prata om. E-kursen skulle vara i 30 dagar och på 30 dagar skulle man alltså förändra sitt liv. Jo, tjena. Det tror jag ju så mycket jag vill på. För att göra radikala förändringar så krävs mer än 30 dagar, men visst, det kan ju vara en början. (Det är bland annat det jag har stört mig på med Lyxfällan. De återkommer till familjerna efter en månad. EN MÅNAD! Det hinner ju inte hända NÅGOT på en månad! De får EN lön, that's it!)

Nå, jag klickade till slut på "anmäl" och skrev upp mig på denna e-kurs. Direkt fick jag första mailet som handlade om mål och visioner och det han sa i där, det kan jag köpa. Det är klart att man måste ha mål för att se om man är på rätt väg och se om det går framåt eller ej med ens målsättningar. Så långt, allt väl. Men idag har jag inte fått något mail. Irriterade. Jag förväntade mig ju att få ett mail om dagen. I första mailet stod det att man skulle skriva upp fem mål som man ville nå de närmaste tre åren och eftersom jag ska ge den här kursen en chans så gjorde jag som han sa. Mina fem mål blev:

• Bli skuldfria (ett eventuellt husköp räknas ej)
• Ha fasta jobb båda två (söka, söka, söka!)
• Kunna spara 5000 kronor i månaden (bör inte vara omöjligt med två löner)
• Ha kontantinsats till ett hus (beroende på hur dyrt hus vi hittar)
• Bo i hus (hänger naturligtvis på om vi hittar något hus att köpa också)

Målen känns kanske lite väl högt satta för en treårsperiod, men inte omöjliga. Får vi bara jobb båda två så känns det som att resten ger med sig automatiskt. Det är ju faktiskt så att under hela den tid vi har varit tillsammans (fyra år i veckan!) så har vi bara haft två löner under sju månader och det var inte under de sju månaderna som vi sparade som mest. Fast det borde vi ha gjort. Men det tänkte vi inte på då. Hur som helst, med två löner så borde vi kunna spara hur mycket pengar som helst. Är vi skuldfria så lär vi ju kunna spara 5000 kr i månaden utan problem, det tror jag.

Men vi får väl se. Första prioritet är ju att få ett jobb. Sen får vi se.

Födelsedagen över.

Det blir nog en kortversion, antagligen. Men vi får se. Jag försöker skriva om i alla fall.

Äntligen är dagen över och barnen sover. Det har varit en mycket händelserik dag för båda två. Min bror, min syster och hennes dotter (ett år äldre än Vanja) har varit här på besök och grattat lilleman. De två större barnen har bråkat massvis, men även lekt fint (även om det mest inträffade strax innan det var dags för dem att åka hem). Mycket spring har det blivit också så jag skulle inte bli förvånad om våra golv har blivit polerade och hala. Men det är sånt man får räkna med.

Vi har ätit god mat här hemma (jag gjorde den klassiska sommarkycklingen, mycket uppskattat!), pratat och haft det allmänt trevligt. Lukas höll sin skjorta ren nästan hela dagen, till och med genom middagen. Men sen gav Linus honom choklad och då var det kört, förstås. Han hade choklad på skjortan, i ansiktet, i håret, på händerna... Men det är sånt som hör till när man är liten, och speciellt när man fyller år. Det går ju ändå bort med lite vatten.

(Nu sparar jag inlägget efter typ två meningar. Jag avskyr att behöva skriva om något jag redan har skrivit).

Jag hade tänkt att vi skulle öppna Lukas paket när Tommy kom hem från jobbet, men då blev det ju dags för mat, och sen blev det kaffe och så pratade vi och så helt plötsligt var det dags för dem att åka hem. Tommy passade på att åka och tanka också. Hoppsan. Nå, vi väntade tills Tommy kom hem, igen, och sen fick Lukas öppna paket. Han fick två bodys av oss och en helikopter som man drar med ett snöre. Jag tänkte att eftersom hunden blev så uppskattad (en BRIO-tax) så kunde han lika gärna få fler saker att dra omkring på. Efter paketöppningen var det sängdags för barnen. Klockan var rätt mycket.

Nu i efterhand så var det naturligtvis dumt gjort.

Paket ska öppnas tidigt, helst på morgonen, så att de hinner leka med sakerna mycket under dagen. Nu blev det mycket bråk och skrik eftersom båda ville leka med helikoptern. Nu fick båda prova den (fast det kändes lite dumt att tvinga Lukas att släppa den så att Vanja fick leka lite också, det är ju hans present) och sen fick båda låta den vara och gå och lägga sig. Mer skrik och gråt, men till slut tystnade de i alla fall.

Imorgon kommer de antagligen bråka om helikoptern hur mycket som helst. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att det ska bli bra, men nån lösning får jag hitta.

.....

Smart Linnéa. När inlägget nästan är färdigt, då är det dags att komma på att man inte har sparat det och så knasar sidan så allt är borta. Smart.

Skit också. Jag hade skrivit massvis om hur dagen har varit här hemma, Lukas födelsedag. Jag vet inte om jag orkar skriva om det. Jag får ta en funderare på det.

Tihi.

Vanja är då för söt. Hon gillar att sjunga och sjunger väldigt mycket. Men det är inte alltid texten blir rätt när hon sjunger, men sött blir det:

"På fyja ben går den som jag gilla alla bäst

gilla, gilla, gilla alla bäst

Jag sitter på hans jygg för det e min lilla häst

EEEEE MIN LILLA HÄST

Vad du e söt, min käja lilla Tommy

för du e den jag gilla BÄST!"

Hipp, hipp, HURRA!

För idag är det Lukas födelsedag! :D

Jag vet inte hur mycket jag kommer hinna sitta här idag, så det blir ett snabbt inlägg nu i alla fall så jag inte missar det.

Grattis Lukas!

Mer om sömn, lite om inköp.

Intresseklubben har antagligen fullt upp i min blogg nu, men det struntar jag i. Jag skriver främst för min egen skull, i andra hand vill jag att det ska roa andra. Så därför fortsätter jag tjata om Lukas sömn.

Det fortsätter att gå bra med nattningen. Det tar nu oftast inte mer än 15 minuter innan han sover gott där inne. Det känns jätteskönt. Det är verkligen som om en sten har fallit från mitt bröst, för naturligtvis har det varit lite jobbigt med nätterna, om än uthärdligt. För det är ju skillnad på om något är jobbigt och om något är outhärdligt, vilket några har lite svårt att förstå. När Lukas nattsömn har kommit på tal ibland så har vissa personer beklagat mig och tyckt att jag måste tycka att det är fruktansvärt och att jag går nog snart in i väggen eftersom jag aldrig får sova.

Det är ju helt enkelt inte sant. Visst har jag tyckt att det har varit jobbigt. Visst har jag beklagat mig över att jag sällan får sova och att jag alltid är trött, men, och det här är ett stort men, steget från att tycka att något är jobbigt till att det är mer än vad man kan uthärda, är väääldigt långt. Eftersom det är något som rör sig om mina barn och deras välbefinnande och trygghet så anser jag att det har varit värt obehaget för min del, för att de ska känna sig trygga.

Lukas har ända från början varit en orolig liten fis. Han har behövt mycket närhet och helst ha främst mig inom synhåll. Skulle jag då förvägra honom den trygghet han har funnit i att jag är där för honom på nätterna när han är ledsen och orolig?

Skulle inte tro det, nej.

Nu har han funnit trygghet i att sova i Vanjas rum och det är jag väldigt glad över. Visst skriker han när vi lägger dem, men det är nog mest för att han inte vill gå och lägga sig. Han vet ändå att vi finns där och jag går in och vaggar honom om han inte kommer till ro.

I natt var det helt underbart. Jag har ju sagt att han alltid, alltid vaknar runt klockan elva och så även sen vi lade in honom i Vanjas, rättelse; barnens, rum. De senaste nätterna har han vaknat, skrikit (pipit är väl kanske mer korrekt ord) lite och sen somnat om av sig själv, så vi har inte behövt ta upp honom. Men i natt vaknade han inte klockan elva. Inte heller vaknade han klockan tio eller tolv. Han sov hela vägen till klockan fyra! Fyra! Det är ju helt otroligt. Det innebär att han närmar sig målet, det vill säga att sova hela nätterna igenom. Det gör mig så glad. Inte bara för min egen skull, även om det för mig innebär att jag snart får sova en hel natt, men även för hans skull. Att han får sova ordentligt är faktiskt mycket, mycket viktigare än att jag får sova.

Mamma tjatar på mig att jag måste sova för att ta hand om mig själv, men jag ser det som mycket viktigare att jag i första hand tar hand om barnen. Jag kommer i andra hand. Eller möjligtvis fjärde. Jag finns med på listan i alla fall.

Jag vet redan nu vad jag önskar mig i födelsedagspresent, för övrigt. En spahelg. Tillsammans med Tommy, men utan barnen. Jag älskar barnen över allt annat, men vi behöver lite tid för oss själva också, som ett par. Inte bara vara föräldrar, utan också vara ett par som älskar varandra.

Förhoppningsvis kan vi få en helg för oss själva någon gång i februari. Jag hoppas det i alla fall. Vi ska fråga Tommys föräldrar om de vill vara barnvakt åt barnen en helg. Det vill de säkert, men man måste fråga, inte förutsätta. Det vore snällt av dem, i så fall. Vi skulle uppskatta det mycket.

Från det ena till det andra.

I helgen var vi i Göteborg på MediaMarkt och köpte en ny digitalkamera. Härligt! Jag har inte kunnat ta kort sen jul ungefär och nu har vi äntligen en kamera som fungerar igen. Det blev en Samsung ES15. Den verkar vara mycket bra och det bästa är att när vi spelar in filmer så får vi med ljud! Det hade vi inte på den gamla kameran och det är något jag har saknat rätt mycket. Men nu blir det roligare filmer. Synd bara att filmerna blir så hiskeligt stora. Jag försökte ladda upp en film igår som var på 4.33 minuter. Men trots att den var så kort så var den stoooor. Över 600 MB. Så jag fick inte upp den på sidan. Tyvärr. Men bra är kvalité blev det på filmen i alla fall.

När vi ändå var i Göteborg så skulle vi köpa en ny stol till Lukas också. En bilbarnstol, alltså. Den han sitter i nu känns aaaalldeles för liten för honom. Det känns som att han inte sitter så säkert i den och det är ju ändå poängen med en bilbarnstol, att barnet ska sitta säkert. Tommy hade fått erbjudande på sin mail från Babyproffsen om att köpa en Britax Two-Way, alltså en likadan som Vanja har, till ett reducerat pris. Men naturligtvis var den slutsåld när vi kom dit. Käckt. Så vi skrev upp oss på en lista så att de skulle ringa oss så snart de fick in fler stolar, vilket de hoppades på skulle bli till veckan.

Men. Vi hade sett en annons på Blocket också om en Britax Two-Way. Den var begagnad, såklart, men kostade bara 1000 kronor. Så på måndagen så ringde jag på den annonsen och bokade den hos killen. Idag var Tommys föräldrar iväg och hämtade den och till helgen tar de med sig den hit. Jag hade inget emot att köpa en ny stol till Lukas, särskilt med tanke på att vi inte har köpt något alls till barnen, mer eller mindre, men när de nu inte fanns inne så var det ju lika bra att köpa en begagnad. En bilbarnstol slits inte så förfärligt mycket, så den lär ju vara lika bra som den nya, som inte fanns. Sålänge stolen inte har varit med i nån krock så känner jag mig trygg med att köpa en begagnad, och det sa killen att den inte hade varit.

Men det känns bra, det här. Äntligen har vi kommit iväg och köpt en ny stol och jag har oroat mig en del för bilstolen de senaste månaderna. Skönt att ha det gjort.

Imorgon ska jag ta med barnen in till stan och fixa nån födelsedagspresent till Lukas. Jag vet inte vad jag ska köpa än, men jag litar på att jag hittar något. I värsta fall får jag väl köpa lite nya kläder åt honom. :)

Den här veckan kommer att präglas av att det är mycket att göra. Idag var vi iväg på Öppna förskolan (ska strax berätta om det), imorgon ska vi handla present till Lukas, på torsdag fyller han år och förhoppningsvis kommer min syster och eventuellt min lillebror hit då, på fredag är det kontroll på BVC och till helgen kommer våra familjer för att fira Lukas. Pust och stön. Imorgon måste jag alltså städa också. Men jag hoppas att jag hinner det innan torsdag.

Öppna förskolan, ja. Jo, jag lovade Vanja i fredags att vi skulle gå dit, för hon pratar om det nästan varje gång vi går till ICA. Jag hade tänkt att vi skulle vara där klockan nio när de öppnar, men det blir inte alltid som man har tänkt sig.. Klockan nio var vi färdiga med frukosten, liksom.

Nåja. Kvart i tio var vi där i alla fall, en kvart innan sångstunden. När jag hade fått av ungarna kläderna så skulle vi gå in i rummet då. Hah. Tänkte jag, ja! Lukas planterade fötterna i golvet och vägrade röra på sig. Det var ju fullt med barn där inne så han blev väl lite skrämd. Han är inte så van vid andra människor. Det slutade med att jag fick lyfta upp honom och bära honom in i rummet. Vanja höll min hand, men var ändå modig. Väl inne i lekrummet så gick det bra. Båda två satte sig och lekte på var sitt håll och det gick väldigt bra.

Sen blev det sångstund och där fick jag en överraskning. Jag satte Vanja bredvid mig och Lukas i mitt knä. Vanja ålade omkring rätt mycket och vägrade sjnga med i sångerna, men det är som det brukar vara, det var inget nytt. Vad som däremot var nytt, det var att Lukas satt still i mitt knä! Han som aldrig sitter still! Helt chockad blev jag. Men det var en trevlig överraskning, i alla fall. :)

Det var trevligt på Öppna förskolan. Inte som vissa andra gånger jag har varit där, då det bara är alldeles för mycket folk och mest skrik på alla barn, utan väldigt trevligt. Jag träffade bland annat på en tjej ifrån föräldragruppen. Vi kom på att vi bor grannar numera, så vi bytte telefonnummer och sa att vi ska försöka träffas lite. Det vore trevligt. Men det lär ju inte bli något den här veckan i alla fall.

Men vi får väl se framöver.

Svar till Weronicas kommentar.

Nu leker jag känd bloggerska och publicerar en kommentar och svar till den som ett eget inlägg. :)

Hejsan Linnèa!
Verkar som du börjar få bukt med nattproblemen.
Som du nog vet har ju Frida här oxå snuttat som en tok, den 1januari , ett datum jag hade bestämt, lade jag henne utan att amma, trodde aldrig att det skulle gå, erbjöd välling som hon inte tog, men amma fick hon inte!
Det tog en timme med skrik, jag hade peltor hörselskydd för att dämpa dels skrik och dels mina egna känslor då man lyssnar på eländet!Hom somnade av ren utmattning, och jag bävade för alla uppvaknanden hon brukar göra, hon vaknade en gång, mycket senare än vanligt, blev lite lessen o somnade om.
Följande kvällar tog ca en halvtimme utan ett endaste pip, vaknade nån gång efter det, men la sej bara o somna om.
Nu tar det ca 10-15 min, innan hon somnar, vaknar kanske nån gång men somnar om på min arm...Trodde aldrig att det skulle gå, men det gjorde det ju!

Låter som att det funkar bra för dej med, men vad jag tänker på när jag läser det du skriver är nog att du ska erbjuda välling när du nattar på kvällen, sen är det så att han BEHÖVER inte mer mat sen, han är ju ändå snart ett år? Det handlar nog mer som här om lite kontroll och närhetsbehov...
Strunt i välling på natten och amma inte mer och med det menar jag att han nog lättare och snabbare somnar på kvällen om han vet att amning är det slut med, än om han faktiskt lyckas få det ibland..Men det är bara en tanke, du ska naturligtvis göra det som känns bra för dej, och du vet såklart bäst vad som funkar för er!
Brösten vänjer sej efter ett tag..
Hoppas det går bra iallafall!
Kram Weronica

Jodå, det går mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Kanske skulle vi ha bytt rum tidigare, vad vet jag? Med Vanja var det lätt eftersom hon sov hela nätterna mer eller mindre och vaknade mest bara av att vi väsnades. Alltså var det ett enkelt beslut att låta henne sova i eget rum där hon slapp störningar.

Med Lukas är ingenting enkelt. :) Han har vaknat massvis med gånger per natt hela tiden och inte sovit en enda hel natt. Någonsin. Hela dagar kunde han sova när han var färsk, men när han började vara vaken på dagarna så ändrades inget på nattfronten. Vi var mest oroliga för att Vanjas sömn skulle störas mycket av att Lukas flyttade in i sovrummet och jag tar ju hellre att jag får sova dåligt än att Vanja ska sova dåligt. Men nånstans fattade vi ändå beslutet för ett tag sen att låta honom flytta ut ur vårt rum efter jul och nyår.

Som jag har skrivit i flera inlägg har det ju gått över förväntan. Så här gör vi nu:

När det är dags för läggning har vi gett båda barnen välling och pyjamas (pyjamas har vi inte varit överdrivet noga med tidigare. Ofta har Lukas fått sova i den body han har haft under dagen). Detta för att försöka få honom att koppla vissa händelser till att det är dags att sova. (Välling + pyjamas = säng = sova). Tidigare hade vi gett upp det här med rutinerna eftersom det ändå inte funkade för att få honom att sova. Istället lät vi honom få leksaker i sängen och leka sig till sömns. Det funkade ju det också, men det var ju inte så vi ville ha det.

Lukas dricker en eller två flaskor välling (ikväll blev det två) och sen är det dags att gå till sängs. Båda barnen läggs samtidigt. Vanja klättrar frivilligt upp i sin säng och Lukas läggs i sin. Oftast ställer han sig upp direkt, men nu börjar han i alla fall inte skrika direkt. Inte alltid, i alla fall. Han börjar skrika när jag går ut ur rummet och skriker några minuter. Efter en stund går jag in, plockar upp honom, vaggar och säger till honom igen att det är dags att sova, och sen går jag ut. Ibland skriker han lite till, ibland somnar han. Idag skrek han lite grann, men somnade efter någon minut bara. En lyckad nattning, alltså.

Huruvida han behöver mat eller ej på natten är ju väldigt svårt att säga, tycker jag. Vaknar han och är hungrig, varför förvägra honom mat om det hjälper honom att somna om? Han kan säkert somna utan, men man sover ju mycket bättre om man inte är hungrig. Min tanke är att det ska trappas ner långsamt så att han vet om att OM han är hungrig, då får man mat och han behöver inte oroa sig för det. Eftersom han tills alldeles nyligen har ätit sig igenom hela nätterna så känns det lite drastiskt att sluta tvärt. Men naturligtvis är målet att han inte ska äta på nätterna, så det håller jag med dig om. Däremot vet jag inte om jag är beredd att sluta amma helt än. Jag har hela tiden sagt att jag ammar så länge det känns bra för mig och så länge Lukas vill. Men just nattamningen måste nog gå bort i alla fall, för bådas skull.

Med Vanja så var det här aldrig något problem eller ens något att diskutera. Det är spännande att det är så olika mellan olika barn. :)

Slutligen: Vad skönt att det har gått så pass bra för dig med Frida också! Jag vet ju att du har sagt tidigare att hon har snuttat väldigt mycket och jag vet ju själv hur jobbigt det blir i längden. Men nu verkar det ju gå åt rätt håll med båda våra barn. :) Snart får vi nog sova ordentligt också. ;)

Jag längtar tills den dag då Lukas lägger sig utan protester och utan skrik på kvällarna. Men nu är vi i alla fall nere på rimliga tider med skrik. Fem, tio minuter, en kvart, det är inte lång tid, speciellt inte med tanke på hur lång tid det har tagit tidigare att få honom att somna. Så jag är ändå nöjd. :)

Jobbig dag.

Den här dagen har inte varit en av de bästa i mitt liv, om jag säger så. Ungarna har varit som ungar är, fast lite till. Sen skulle de sova middag. Ha. Ha. Inte sov de, inte. Precis när Vanja somnade (efter tre timmar i sovrummet) så flippade Lukas ut och blev helt hysterisk, vilket naturligtvis väckte Vanja igen. Sen har de båda två varit övertrötta och griniga resten av dagen.

*suck*

Jag vet inte vilket som var jobbigast. Det kan ha varit när jag skulle byta blöja på Vanja och hon absolut inte ville byta blöja och blev halvt hysterisk. Sen, när blöjan var bytt så ville hon inte gå ner från skötbordet och blev hysterisk igen. Sen blev hon arg och hysterisk en gång till när jag bytte blöja på Lukas. Efter det blev hon ännu mer arg/sur/ledsen när hon inte fick ta leksaker från Lukas. Det var rätt jobbigt.

Men det kan också ha varit när Lukas blev ett frimärke. Han satt som fastklistrad, först på Tommy och sen, när han fick syn på mig (de lekte i barnens rum, jag lagade mat i köket), så skulle han bara till mig hela tiden. Fast han ville inte vara uppe i famnen. Eller ja, inte still i alla fall. Försökte jag sätta ner honom så bröt han ihop. Det är lite.. handikappande. Och inte särskilt roligt. Dessutom så skulle han inte bara upp, han skulle fortsätta skrika också, trots att han fick komma upp.

Övertrött, antagligen.

Men nu är dagen i alla fall över. Barnen sover lugnt i sina rum och nattningen var helt okej idag också. Lite mer omständig än de senaste och det krävdes en stor flaska välling till Lukas för att han skulle vilja lägga sig ner och sova, men det gick ändå rätt snabbt. Nu hoppas jag innerligt på att den missade middagsluren ska få Lukas att sova hela natten, men ärligt talat så tror jag inte på det själv. Men man får vara glad för det lilla.

Från det ena till det andra. Vi skulle köpa fler lådor till ungarnas rum på Maxi idag. Jomen tjena. 230 spänn för en stor låda, eller 170 för en mindre. As if! Lär inte hända, i alla fall inte nu. Vi får väl kolla på ÖoB imorgon eller nåt, för fler lådor måste vi ju ha. Det dräller av leksaker överallt! Alternativet skulle vara att skeppa ner leksaker i källaren och det känns som ett väldigt tråkigt alternativ. Jag hade blivit jätteledsen om mina föräldrar hade gjort så när vi var små. Men hur, hur kan en låda vara så jäkla dyr?? Jag fattar inte. Dessutom är priserna alltid utan locket. Det får man betala extra för. Gosh..

En annan sak vi måste köpa, det är en ny kamera. Jag har varit utan kamera sen innan jul och jag blir tokig! Jag måste ha en kamera till Lukas födelsedag! Jag bara måste! Jag vill inte missa att ta bilder på hans första födelsedag! Så imorgon ska vi ut och leta efter en kamera. Hoppas vi hittar nån bara. Det är inte så många dagar kvar tills han fyller ju..

Ytterligare en sak finns det förresten som vi måste köpa, och det här handlar inte om ordning och reda eller önskemål. Det här handlar om behov. Vi måste köpa en ny bilstol till Lukas. Den han sitter i nu är alldeles för liten för honom numera. Vi får titta efter det imorgon också. Det känns inte bra att han sitter i den längre. Han måste ha en ny. Punkt.

Frågan är bara var sjutton man köper en? I have no idea.

Nytt rekord.

Nu gör jag snart på allvar ett kors i taket. Sex minuter. Sex minuter tog det från läggdags till tyst i barnens rum. Idag drack Lukas dessutom två små flaskor välling, vilket är detsamma som en stor, som Vanja dricker. Det funkar alltså skitbra det här.

Haha, bara för att jag skrev det här precis så började Lukas skrika igen, efter 20 minuters tystnad.

Oavsett så går det hur bra som helst. Nu väntar jag bara på att han ska sluta vakna klockan elva också, så kanske han sover hela nätterna snart. (Det kanske ska förtydligas att han inte bara vaknar klockan elva, men det är det klockslag han alltid vaknar på).

Vem vet, jag kanske får börja sova igen snart? :)

Rapportering om natten som gick.

Nu har Lukas sovit i Vanjas rum (som vi snart får kalla "barnens rum" eller "Vanja och Lukas rum") för andra natten i rad. Som framgick av mitt korta inlägg igår kväll så somnade Lukas på bara en halvtimme, istället för en timme som det tog natten innan. Han vaknade även i natt vid elva-tiden och återigen var det "skrik-och-panik-fabrik" som gällde. 20 minuter tog det även denna gång innan han lugnade ner sig. Han drack ingen välling, men han somnade om i alla fall (kors i taket). Den här gången vaknade han inte upp efter en halvtimme, utan sov hela tiden till halv fyra! Gött! Då ammade jag honom (av samma anledning som igår ;)) och sen somnade han om igen. Han vaknade vid sextiden igen, blev sövd igen och sen gick vi upp vid halv nio.

Nu ligger de och sover middag, tillsammans. Lukas skrek lite idag (det gjorde han inte igår), men nu är det tyst och lugnt där inne. Det känns verkligen som en lättnad, det här. Jag har oroat mig lite för hur det skulle gå att lägga dem i samma rum, men det här går ju över förväntan bra. Jag bara väntar på bakslaget. :) För det lär ju komma ett bakslag, förr eller senare, det är jag fullt på det klara med och beredd på.

Men fortsätter det att gå så här bra, då kan jag se fram emot att kunna be svärmor om att hon är barnvakt en helg. Tänk.. att få sova! Gud, vad skönt det vore.

Oh my god?

En halvtimmas skrik, och nu är det tyst?? Ska det verkligen gå åt rätt håll det här? Det hade jag inte vågat hoppats på än, men det verkar det ju göra. Fy tusan vad bra. :) Duktig son jag har. När han vill.

Skrikfabriken..

...är i full gång idag igen. Får se om det tar en timme idag igen, eller om det till och med tar längre tid. Hoppas inte.

Bra lungor verkar han ha i alla fall.

Vilket genombrott!

Sonen dricker välling! Hurra! Men inte sin egen, utan samma som Vanja. Nåja, han är ju nästan ett år så det funkar ju. Men märkligt att det inte funkade med den andra vällingen. Skit samma, han dricker välling!! I natt klunkade han i sig nästan två (små) flaskor och idag har han druckit en (liten) flaska. Han drack ur allt, så frågan är om han borde ha fått en stor. Men vad fan, när han inte har druckit innan så vill man ju inte göra för mycket så man får kasta. Men nästa gång ska jag nog pröva att ge honom en stor flaska..

Puh! Jag är så löjligt glad över detta lilla framsteg. Det känns verkligen som att Lukas är mycket mindre än vad Vanja var i samma ålder. Visst, han gick låååångt tidigare än vad Vanja gjorde, men i övrigt.. nja, där ligger han mest i lä, känns det som. Frågan är om det är talet som gör det. Att han känns så liten, menar jag. Eller om det är det att han är lillebror. Hm. Jag vet inte, han känns så himla liten i alla fall i mångt och mycket. Men nu börjar liten bli stor! För han dricker välling! Haha!

Hur gick natten då, kanske ni undrar? Undrar ni inte så får ni sluta läsa nu eller fortsätta läsa trots bristande intresse, jag struntar i vilket, för nu tänker jag berätta.

Natten har varit påfrestande på flera sätt, men inte så väldigt mycket värre än vanligt. Inte som jag hade förväntat mig i alla fall. Kvällen började som sagt med skrikmaraton i en timme. En hel timme spenderad springandes in och ut ur deras rum, men som slutade med att han somnade i alla fall, av utmattning, kanske. Sedan sov han från 20-23. Vid 23 brukar han vakna, så det var inget konstigt i det, även om jag hade hoppats på att han skulle hoppa över det. Men. Den här gången tog jag inte upp honom och ammade. Istället gjorde jag välling och försökte få honom att äta den.

Ha. Ha. Det gick ju bra. Eller inte. Han skrek. Han ålade. Han slingrade. Han illvrålade. Han var hysterisk, men han skulle inte äta. Efter 20 minuters illvrål så somnade han mot min axel, utmattad. Nu var det ju absolut ingen mening med att försöka mata honom, så jag lade in honom i sängen igen och gick och lade mig själv igen. 30 minuter senare vaknade han. Igen. Men den här gången drack han faktiskt vällingen! Efter att han hade ätit upp vällingen så somnade han!Halleluja! Det gick faktiskt väldigt smidigt. Sedan sov han till klockan fyra, vilket är en enorm förbättring sett till de senaste nätterna här hemma (men en återgång till det normala innan dess). Den gången ammade jag honom faktiskt, men det hade inget att göra med att han inte ville dricka välling eller att jag inte orkade göra välling. Det handlade enbart om att mina bröst var sprängfyllda med mjölk och valet var mellan att amma honom eller att vakna upp i en säng full med mjölk senare. Vilket inte är så trevligt, faktiskt.

Vid sjutiden vaknade han igen och den här gången var jag lat och ammade honom. Vanja ville också gosa i sängen, så hon fick följa med. Sen lade jag dem igen och så gick vi inte upp förrens halv nio.

Så, sammanfattningsvis: Mycket skrik, men ändå helt okej. Hoppas nästa natt blir ännu bättre.

Skrikmaraton.

Ja, det känns det som att vi har haft här hemma. Vi provar idag att låta Lukas sova i Vanjas rum (håll tummarna för oss!) och i en timme har Lukas skrikit där inne. Jag har sprungit in dit hur många gånger som helst, vaggat, tröstat, sjungit för honom, gett honom välling (som han till min förvåning faktiskt drack av!), suttit med honom i famnen i en stol, suttit på golvet bredvid hans säng, gett honom leksaker... *suck!* Nu har jag ont i öronen, ont i ryggen och känner mig helt slut. I vanliga fall så hade jag lagt mig i sängen med honom och ammat honom till sömns eller låtit honom sitta och leka i sängen tills han somnat (det funkar mycket bättre i ett ljust rum än i ett mörkt, uppenbarligen).

Men nu måste vi ta itu med det här! Han måste sova på nätterna och han måste somna själv. Ett steg är att vägra amma honom till sömns, tror jag. Nå, vi får väl se i natt hur ståndaktig jag kommer vara... Nu har han hur som helst somnat, eller i alla fall tystnat (vilket brukar vara samma sak. Är Lukas vaken så hörs han).

En timme tog det och har vi tur så kanske vi kan bryta en dålig trend här ikväll. Har vi otur, ja, då är vi tillbaka i samma gamla gängor imorgon igen. Det beror på hur mycket jag orkar. Jag bör nog i alla fall förbereda mig med att göra i ordning välling inför i natt, om jag inte faller till föga och ammar. Men jag hoppas inte det.

Som sagt, håll tummarna för oss! Jag måste verkligen få sova snart. Jag har inte sovit mer än fyra timmar i sträck på över ett år nu (och det var EN gång det hände). I need some sleep!

Åh gud...

I ett inlägg på forumet var det nån som tjänade 56000 i månaden, varav 27000 bara "rann iväg" på saker de inte visste.

Gud, tänk om vi tjänade 56000 i månaden. Då hade vi kunnat spara 30000, varje månad. *dregel* Fatta vad mycket vi hade kunnat göra och spara och betala av...

Räknar dagarna.

Nu är det nio dagar kvar tills ansökningstiden går ut. Jag har naturligtvis inte hört något från dem än, men nu närmre det datumet vi kommer, desto nervösare blir jag. Skrev jag en bra ansökan? Gillade de att jag ringde och ställde frågor? Ställde jag rätt frågor? Kommer de ens höra av sig?

Uääh, jag vill typ sätta mig och bita på naglarna och bara invänta nästa fredag. Även om det inte är ett jobb jag behöver få så känns det ju bara så rätt för mig och jag vill verkligen ha just det jobbet.

Men ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som att jag har gjort allting fel, fastän det inte är längesen jag var övertygad om att jag hade gjort precis allt rätt.

Alltså, att vänta på svar från arbetsgivare är ju ren tortyr, och då ska det tilläggas att jag inte ens är aktivt arbetssökande än. Jäkla skit.

När tuppen sov..

Man brukar ju säga att man är "uppe med tuppen" när man är vaken tidigt. Nå, jag var uppe långt innan tuppen hade vaknat i morses. Jag tänkte att jag skulle vara snäll och hjälpa Tommy på morgonen. Han har ju bara en halvtimme på sig när väckarklockan ringer att vakna, äta frukost, klä på sig och göra i ordning alla saker han ska ha med sig till jobbet. Inte så tid till varje sak, alltså.

Så den här morgonen gick jag upp tio minuter innan klockan ringde och fixade med frukosten till Tommy. Jag kokade ägg och kaffe, dukade fram bröd, smör och pålägg. Tommy skulle ju aldrig ha tid till att koka ägg på morgonen annars, men han gillar att äta ägg till frukost. Han blev minst sagt förvånad när klockan ringde och han kom ut i köket och såg vad jag höll på med. Men han blev väldigt glad.

Sedan gick jag och lade mig igen. Finns ingen mening med att jag ska vara uppe klockan fem på morgonen. Så tuppen fick vakna själv i alla fall.

Gnällig morgon.

Usch, idag verkar Vanja verkligen ha vaknat på fel sida. Ingenting är bra och hon ska bråka om allting. Så fort Lukas petar på en leksak så illvrålar hon för just den grejen skulle ju hoooooon haaaaaaa.

Inte ville hon byta blöja, inte ville hon ha frukost och inte ville hon sluta bråka med Lukas heller.

*suck*

Den här dagen kommer nog bli en prövning.

Ekonomi-koll.

Jag har här på min sida reklam från min bank, det vill säga Swedbank, där de uppmanar att man ska boka "ekonomikollen" för att gå igenom ekonomin. Jag vill gärna gå igenom min ekonomi. Jag gör det mer eller mindre dagligen. Men naturligtvis ser jag gärna att en expert också går igenom ekonomin. Problemet är bara att det inte känns som att de "går igenom" ekonomin med en på ekonomikollen. De tittar efter vad man har på kontona och ställer några små frågor och sen försöker de få en att börja spara i aktier och fonder. That's about it. Kanske är det så för att det inte finns så mycket att säga om vår ekonomi? Kanske har de inte så mycket mer att tillägga eftersom jag har så bra koll själv?

Ja, jag vet inte. Jag tycker kanske att jag har bra koll, för att vara en lekman, men visst borde någon som är utbildad och som jobbar med ekonomi har bättre koll och mer att säga till om? Det är vad jag tycker i alla fall.

Jag skulle nästan vilja ha en egen privat ekonom här hemma att sitta och bolla mina tankar med. Tommy bryr sig inte så där jättemycket (jo, han bryr sig, men orkar inte älta samma siffror varje dag med mig) och det är svårt att hitta någon annan att prata med om vår ekonomi.

Jag får väl helt enkelt bli schizofren och prata med mig själv. :)

Nä, men allvarligt. Jag gör ju nya budgetar hela tiden, går igenom de jag har, ändrar lite siffror här och där, planerar inför olika scenarion och bollar med siffror och leker tankelekar med orden "tänk om".

Jag har kanske nämnt nån gång att jag har som mål med det här året att bli skuldfri. Det är ett mål som kräver ganska mycket pengar. Skulden minskar med cirka 22-23000 automatiskt och jag vet ju att om vi inte skulle lyckas med min målsättning i år, så lär vi definitivt klara av det nästa år. Så det är ju egentligen ingen större brådska, men det är ändå vad jag vill uppnå, ekonomiskt sett, med det här året.

För att lyckas med målsättningen krävs i alla fall 64000 kronor undansparat, helst lite till, för man vill ju inte stå helt utan buffert. För att komma upp i en sådan stor summa på bara ett år så krävs det ett kraftigt sparande. För att kunna spara så mycket som vi skulle behöva så krävs det att vi har en sammanlagd inkomst på minst 24000 kronor. Efter skatt, naturligtvis.

Det låter kanske som enkelt, med tanke på att vi ändå är två vuxna som ska ha inkomster, men om man sen betänker att jag, för närvarande i alla fall, har en föräldrapenning där jag får ut 5000 kronor i månaden, ibland mindre, så blir det genast lite svårare. Men jag hoppas ju på att få ett jobb så småningom här som väger upp min, för närvarande, låga inkomst.

Nästa problem då. Tommys inkomst. Än så länge har vi inte fått en full lön från Manpower, men jag tror att den kommer bli bra. Inte några 19000, visserligen, men ändå en bra lön. Men problemet där (för problemet är ju inte att vi tror att han kommer få en bra lön) är att vi inte vet hur länge han får vara anställd. Kommer han ha en anställning efter de första tre månaderna? Kommer han ha en anställning efter sex månader? Vi vet ju inte. Om han inte får vara kvar och bli fast anställd, då är vi ju tillbaka på a-kassa och då blir det mer eller mindre omöjligt att nå målen.

Men nu hoppar vi lite fram i tiden istället. Vi förutsätter för ett tag att vi klarar målen och faktiskt blir skuldfria i år. Det skulle i så fall innebära att vi kan spara runt 2500 kronor mer i månaden, och förhoppningsvis får vi också högre inkomster allt eftersom och kanske kan spara ännu mer än så. Bara att kunna spara 2500 kronor i månaden är ju stort, och att då tänka att vi kommer kunna spara det utöver det vi försöker göra nu, det är gigantiskt. Nästan så att man inte ens kan tänka på det, för det känns så orimligt. Men jag har tänkt många orimliga tankar tidigare, och jag stoppar mig inte nu heller. :)

Då känns helt plötsligt inte ett eget hus alltför långt borta längre. Det vore minst sagt underbart.

En jämförelse.

Att alla barn är olika har man ju fått höra sen den dag man fick sitt första positiva graviditetsbesked. Det är nu visserligen sant, så det ska inte sägas så mycket om (förutom att folk gärna upprepar det lite väl många gånger, kanske). När det kommer till mina barn så är det mer än sant, det är nästan en regel. De är så olika som om de vore natt och dag. Nu är de visserligen pojke och flicka och det borgar väl för en del olikheter kanske, men jag är av den bestämda uppfattningen att det inte finns något visst sätt som pojkar eller flickor "är", alltså vägrar jag se det som en förklaring till deras olikheter.

Vanja: Lätthanterlig, lugn (om än busig), lättsövd, lättammad, tog flaska lätt, sov hela nätter väldigt tidigt.

Lukas: Svår att ha att göra med, full rulle hela dagen, omöjlig att söva, amningen är en brottningsmatch ibland, vägrar flaska (i alla fall med välling i), har aldrig sovit en hel natt än. Det längsta han har sovit är fem timmar i sträck på en natt. Halleluja.

Lukas har också humör som heter duga. Om han inte får en viss leksak på en gång, exempelvis för att Vanja leker med den, då illvrålar han och stampar med fötterna och ser otroligt arg ut överlag. Vanja i den åldern, hon pep mest och sa "meh" och "min" om man tog leksaker från henne. Nu kan hon också få riktiga utbrott, men hon är ju snart tre också och det ska ju komma en trotsålder här också, har jag hört.

Jag börjar bli lite orolig faktiskt för hur vi ska göra för att få honom att sova hela nätterna. Som det är nu så ammar jag ju nätterna igenom, mer eller mindre, men jag kan inte låta bli att amma eftersom det är enda sättet att få honom att somna om på nätterna. Hade han tagit flaska så hade det ju varit en sak, men nu måste jag verkligen amma, vare sig jag har lust eller ej. Nå, det är klart att jag har lust att amma, jag har ju tänkt amma tills han är redo för att sluta, men på nätterna känns det lite tungt. Hade han bara druckit välling så hade han kanske sovit längre. Det är i alla fall en teori som folk gärna slänger ur sig. 

Själv har jag ingen aning, faktiskt.

Men jäkla gnäll!

Alltså, seriöst! Nu har jag läst på forumet ikväll och herregud vad det gnälls! En person ställde en fråga om andra tyckte att det var okej om en förälder hämtade sitt barn på dagis lite senare än vanligt på grund av att föräldern skulle göra något ärende, typ handla, eller till och med om föräldern var ledig.

Jisses, vilket rabalder! Och naturligtvis så svarade en person i forumet som jag stör mig så otroligt mycket på, och hon mer eller mindre fördömde alla som bara vågade ha barnen på dagis fastän de inte jobbade. Så som hon gick an om det hela så lät det ungefär som att det var ett brott, värre än mord. Dagis var minsann ingen barnpassning och det var ingenting som skattebetalarna skulle betala för och det skulle absolut inte vara subventionerat.

Uhm, hallå där, men är inte dagis rätt så rejält subventionerat idag? Eller kanske menade hon bara dagis som inte "behövs"? (Det vill säga, föräldern jobbar inte just då). För övrigt så är det väl det som dagis ÄR. Barnpassning, alltså. Jag betalar för att någon annan ska se efter mina barn medans jag jobbar. Alltså är det barnpassning.

Om folk skulle låta barnen vara på dagis medans de gör något annat än jobbar, varför skulle jag bry mig om det? Det är väl upp till var och en att göra som de vill. Om föräldralediga föräldrar väljer att ha ett äldre syskon på dagis medans de är hemma, då är det deras val också. (Men det är ytterligare en grej som den här personen protesterar vilt mot).

Det är märkligt att moderater som annars är så himla måna om folks "fria val" helt plötsligt tycker att man inte ska ha något val i vissa frågor. Eller handlar "fria val" bara om vad man ska betala?

Man kan undra.

Nåja. Mindre än två veckor kvar till sista ansökningsdag på jobbet. Dagarna tickar, om än långsamt. Snart kanske det är dags för mig att skola in barnen på dagis också?

Från det ena till det andra;

Det här glömde jag totalt att skriva om igår eftersom en REPORTER från AFTONBLADET ringde till mig och sen sa att det inte var mig hon ville prata med..

Fy fan, vilken surkärring jag träffade på i affären! Alltså, när jag går och handlar själv med barnen så tar jag dubbelvagnen och går. Såklart. Nog för att Vanja kan gå hela vägen till affären, men hon blir onödigt trött av det och så orkar hon nog inte gå hela vägen hem igen i vilket fall som helst. Nå, så syskonvagnen måste jag ha. När vi kommer in i affären så vill Vanja nästan alltid gå själv, vilket hon får. Hon får ta en liten, liten kundvagn att köra och jag tar en sån här liten korg med hjul som jag kan släpa efter mig. Vanja får plocka massa saker i sin vagn och jag lägger saker i min egen korg också. Vi brukar handla så pass mycket att båda behövs, så Vanja gör verkligen en insats.

Hur som helst, när vi går runt i affären så tar vi naturligtvis upp en hel del plats, men inte så jättemycket mer än vad kunder med en vanlig vagn och ett barn eller två i släptåg gör. Jag är medveten om den plats vi tar upp och försöker hela tiden hålla oss i rörelse och handla så snabbt och smidigt som möjligt. Nu gick vi alltså i affären igår och jag stannade till i en gång för att plocka på mig någon vara, säg Corn flakes kanske. Jag var tvungen att ta något steg bort från vagnen för att ta varan (annars hade jag stått väldigt dumt till), men det tog inte mer än kanske fem sekunder. På den korta tiden så kom det en kärring i en sidogång. Hon skulle naturligtvis ut i den gång där jag stod (jag var EJ parkerad så jag blockerade "korsningen") och när hon tittar på mig så fräser hon till: "Sådär kan du ju inte ställa dig". Nu framgår det inte så tydligt i text, men det var verkligen med en sur och ettrig röst. Jag hoppade nästan till, för jag var inte alls förberedd på ett sådant hätskt utfall, men jag svarade, lite skämtsamt, att: "Nej, jag har nog dubbelparkerat lite. Kom Vanja!" och så fortsatte vi gå. Kärringen kom efter oss och muttrade och hade sig och gick alltså precis bakom Vanja. Naturligtvis vände sig Vanja om flera gånger och tittade (det skulle jag också ha gjort), vilket renderade i ett nytt utfall från kärringen: "Titta inte på mig! Se efter hur du kör istället!"

Men herregud! Säger man så till en tvååring??! Jag blev så paff så jag inte ens kom mig för att reagera. Som tur var så skulle vi svänga in i en sidogång och kärringen följde inte efter oss dit. Jag var helt mållös. Den kvinnan skulle nog inte klivit upp ur sängen på morgonen. Geez...

Antiklimax eller?

Jaha. Här har vi precis avslutat middagen, så ringer telefonen. En tjej befinner sig i andra änden av tråden och presenterar sig som reporter på Aftonbladet!!

Hon frågar om jag har en blogg där jag skriver om min familj. Eh, ja, det har jag ju. Här kände jag att "wow, har en reporter lagt märke till min blogg, vad häftigt!". Sen frågar hon om jag har en syster som bloggar också och som har adressen omniamutantur. (Nåja, hon försökte säga det i alla fall. Hon hade lite problem med hur ordet skulle uttalas). Jo, det fick jag ju säga att jag hade. Då visar det sig att hon vill ha numret till min syster för en intervju.

Något.. snopet. Det var alltså inte mig hon ville prata med egentligen, utan min syster.

Grattis, Linnéa. Du har just vunnit.. ingenting.

Första livstecknet från jobbet.

Tack för din ansökan.
Vi kommer att kalla några av dem som verkar mest lämpade för intervju efter ansökningstidens slut.
Mvh

XXX

Köpstopp?

Alltså, är det nån som kan förklara för mig fenomenet "köpstopp"? Det diskuteras friskt på föräldraforumet med jämna mellanrum och en viss person säger sig ha haft köpstopp under ett år och det var så braaaaaaa. Typ. Men jag fattar inte grejen. De säger att det ska vara att man inte köper onödiga saker under ett år, eller vad för tidsperiod man nu väljer. Vad är då "onödiga grejer"? Den här personen som skriver mest om köpstopp verkar säga att hon lät bli att köpa kläder så länge hennes egna kläder fortfarande var hela och rena.

Uhm, jaha? Gör man inte alltid det? Det är väl om man behöver nya kläder som man köper nya kläder? Eller?

Alltså, om jag har tolkat det hela korrekt, vilket jag inte alls utgår från att jag gjort, så lever vi konstant under "köpstopp". Vi köper nya kläder kanske en gång om året, förutom till barnen då. De måste ju ha kläder när de växer ur sina och de växer rätt fort de första åren. Vi köper heller inte en massa krafs. Inga inredningsprylar, inga pyntgrejer, inget.

Man kan nästan säga att jag har tagit steget längre, mot för vad de flesta andra kvinnor gör. Jag köper ju heller inget smink eller en massa hudvårdsprodukter eller hårstylingsgrejer. Tommy har ju i och för sig sin hårgelé, men den köper vi ju för typ 10 kronor flaskan eller nåt sånt.

Det här spenderar vi pengar på:

• Räkningar
• Mat

End of story. :)

Alltså, det är säkert jättebra med köpstopp för de här människorna om de spenderar massvis med pengar på onödiga grejer, nya kläder för tusentals kronor varje månad och så vidare, men jag har svårt att tycka "bra gjort!" när jag läser om deras resultat. Det är inte svårt att låta bli att köpa saker. De kan prova att vara utan pengar ett tag så upptäcker de nog hur prioriteringarna bör se ut. Allvarligt talat.. Snacka om lyxproblem om man måste sätta köpstopp på sig själv för att få bukt med sina prioriteringar.

Friend of the day.

..brukar vara Google, men idag är inte Google min vän. Jag försöker hitta information om hur man räknar ut dagisavgifter, men jag går bet. Jag hittar hur man räknar ut vad det kostar (3% av inkomsten för första barnet och 2% för andra) samt maxtaxa, men ingenstans hittar jag huruvida det är samma avgift oavsett tid eller om det är procentuellt.

Alltså: Om jag har barnen på dagis 3 dagar i veckan, får jag fortfarande betala 3, respektive 2% av inkomsten i dagisavgift?

I know naaaaaaathing!

Sökt jobb.

Japp. Imorses ringde jag till jobbet och pratade lite om arbetet och arbetstider och det verkar perfekt. Arbetet är förlagt måndag-fredag, det optimala, alltså. De börjar jobba klockan åtta, vilket också är perfekt med tanke på tågen. Efter att jag hade ringt spenderade jag ett antal timmar på att skriva en ansökan. Nu har jag skickat iväg den efter att ha ringt runt och rådfrågat en massa folk, inklusive arbetsförmedlingen.

Nu gäller det bara att hålla tummarna för att jag får jobbet också. Usch, vad det känns nervöst.

Ekonomisk prognos, 2010.

Idag har jag suttit och räknat, igen, på inkomster och utgifter för detta år. Fram till maj är det rätt lätt att räkna eftersom jag har föräldrapenning tills dess, om jag inte börjar jobba tidigare, förstås. Därför vet jag ju exakt vad jag kommer tjäna, åtminstone. Tommys lön kan jag beräkna rätt bra också fram till mars. Fram till juni kan jag gissa rätt bra på vad han bör tjäna som minst, men det kan ju givetvis bli mycket bättre. Det gör ju inget, med tanke på min budget. Budgeten är naturligtvis tänkt att vara så korrekt som möjligt, men inkomsterna ska inte bli mindre än beräknat, men det är ju ett plus om de blir större.

Sen blir det svårt, tycker jag. Det är ju tänkt att jag ska jobba från maj och framåt, om inte tidigare, men maj är vad vi har räknat på. Men jag har ingen aning om vad jag kan tänkas tjäna då ju! Hur många procent kommer jag jobba? Kommer jag ens hitta ett jobb överhuvudtaget? Vad, jag säger vad, kan jag tänkas få i lön?

Jag vill ju absolut inte räkna på för hög inkomst, men hur ska jag kunna veta vad som kan tänkas vara "för hög"? Jag chansade på 7000 och hoppas att jag inte har tagit i i överkant och så har jag även räknat på att Tommy är arbetslös från juli och framåt. Jag vågar inte chansa på att han får fast jobb på Manpower, vi såg ju hur Adecco gjorde. Så snart han hade jobbat i sex månader så fick han gå. Jag räknar på att Manpower gör likadant och gör de inte det så blir det ju en positiv överraskning för oss.

Det innebär att jag har räknat på att vår inkomst från och med juli kommer vara totalt 19700. Nå, beroende på vad dagis nu kan kosta så tror jag att vi kommer klara av det också. Kul blir det ju inte och sparande blir det nog sparsamt med (haha) men går, det gör det.

Om jag skulle få ett jobb som ger mer än 7000 kronor i månaden och Tommy inte blir arbetslös.. ja, då finns det ingen hejd på hur mycket vi kan spara. För att kunna betala av alla våra skulder behöver vi spara undan 64000. Det låter mycket när man säger det så, men jag har gett min fan på att vi s-k-a klara det.

Allvarligt talat; låter det som att jag tar mig vatten över huvudet, eller tror ni att det kan gå? Vi är ju absolut inga höginkomsttagare, och lär nog aldrig bli heller, men jag är säker på att om man bara vill, och försöker, spara, så kan man också det. Ibland undrar jag hur folk gör för att inte lyckas spara när nu vi, som har så pass låga inkomster ändå (jag har just nu 5000 kr i månaden) kan spara nästan varje månad.

Det känns verkligen som att det här året, 2010, kommer att bli vårt år, ekonomiskt sett. Förhoppningsvis kommer vi ha två löner under åtminstone halva året och det borde visa sig på sparkontona. Jag hoppas så att vi ska kunna betala av våra lån i år. Det, om något, kommer göra skillnad i vår ekonomi.

Min gissning är att detta kommer bli ett återkommande tema i mina inlägg. :) Men det är för att det intresserar mig så mycket.

Konstig känsla.

Blä. Jag har en skum känsla i kroppen. En rastlöshet blandad med noll energi att ta itu med något eller hitta på något. Det känns som att jag borde göra något åt det, men så fort jag tänker tanken så kommer en annan tanke och säger "näää, jag orkar inte! Jag vill inte! Jag har ingen lust!" och så slutar det bara med att jag lägger mig i sängen, suckar och stirrar upp i taket.

Så oerhört produktivt.

Jag har försökt råda bot på det hela genom att ringa och prata med folk, men det gick inget bra. Den första låg och sov, den andra höll på att städa inför besök och hade inte tid att prata och den tredje svarade inte ens i telefon. Känns ganska så kört, alltså.

Nåväl. Vi kastade ut julen idag i alla fall. Så något har jag ju gjort idag. Granen står på balkongen med väldigt få barr kvar, alla ljusstakar och adventsstjärnor är nedpackade. Det enda som är kvar är krafset på balkongen, som för övrigt är väldigt fint med snön som ligger på, och julgardinerna. Frågan är när vi orkar ta ner dem. Till sommaren, kanske.

Jag har skrivit upp fyra nya rätter på matsedeln den här månaden. Jag letade igenom www.arla.se efter nya maträtter och fastnade för de här fyra. Jag är väldigt nyfiken på dem och hur de smakar, så vi provade en redan igår och ska ta en annan idag. Det jag gjorde igår var "fransk biffpanna" och det kändes väldigt skumt, för man skulle inte ha någon potatis, pasta eller ris till. Det var bara själva grytan och så skulle man ha bröd till och kokta grönsaker. Grönsaker skippade vi, men vi tog lite baguetter till. Jag får lov att säga att jag kände mig lite skeptiskt till det hela, men maten överträffade alla (låga) förväntningar! Inte nog med att maten blev väldigt god, den var dessutom väldigt mättande. Jag hällde inte upp sådär jättemycket åt mig själv, eftersom jag var så skeptisk, men på det lilla jag hade hällt upp så blev jag proppmätt! Så det får man tänka på till nästa gång. Man ska inte göra för mycket mat, för då sprängs allas magar. :)

Idag ska vi prova på "klassisk sommarkyckling" så får vi se hur den smakar. Det ska bli väldigt intressant.

Här kommer bilder på de två rätterna, kopierat från arlas hemsida.

Enkelriktad.

Mina tankar är relativt enkelspåriga just nu. Det är mycket tankar om ekonomi, sparande, utgifter, lån, lön, a-kassa, försäkringskassa, inkomster.. you name it, I've thought of it.

Jag tror att jag på måndag ska ringa om ett jobb. Det verkar vara ett väldigt spännande jobb, trots att jag aldrig någonsin har jobbat inom just det. Jag har heller inga särskilda kvalifikationer för just det jobbet, men jag tror att jag passar bra för det. Men några frågor finns det:

• Vad är det för arbetstider?
• När är det tillträde på jobbet?
• Vad är det för lön?

Tjänsten är bara på 50% och det är långt bort, så det innebär ju pendling. Men 50% kan räcka för mig, det beror helt och hållet på vad lönen är på. 50% av en lön som skulle ge 10000 efter skatt, ger ju bara 5000 efter skatt. Det är samma som jag får nu, alltså. Med extra utgifter i form av dagisavgift och kostnad för pendling så skulle vi ju gå back om jag tog jobbet.

Fast å andra sidan, som Tommy korrekt påpekade för mig, så skulle vi ju kunna ta ut föräldradagar samtidigt som jag jobbar. Ja, inte de dagar jag jobbar, eller i alla fall de tider jag jobbar, men de andra 50%. I alla fall ett tag kan man göra så. Sen tar ju dagarna slut, förstås.

Sen vet vi ju inte hur dyrt det blir att pendla heller. Om arbetet är uppdelat på veckans alla dagar så måste jag ju pendla varje dag också och det kan bli dyrt. Är det annars uppdelat på tre dagar, då blir ju läget helt annorlunda.

Det hela är väldigt spännande. Tänk vad intressant det skulle bli om jag kunde få det jobbet. Men störande förstås att jag måste vänta ända till på måndag innan jag kan ringa och ställa lite frågor om jobbet.

Vilket i-landsproblem. :)

Nytt år.

Om mindre än en timme är det ett nytt år. Då ska man komma ihåg att signera alla datum med -10 istället för -09. Det brukar alltid ta ett tag innan det flyter på.

Hur har det här året varit då? Ja, det började ju bra med att Lukas föddes, förstås. Tommy hann vara arbetslös i, var det en eller två? dagar innan han fick jobb på Adecco. Det skulle bara vara tre veckors anställning, men blev ett halvår. Sånt gillar vi. Efter ett halvår så fick han inte vara kvar eftersom de skulle varit tvungna att fastanställa honom då, så då blev det arbetslöshet igen.

Inte heller denna gång hann han vara arbetslös särskilt länge (i alla fall inte vad jag anser vara "länge") utan han blev uppringd av Manpower den här gången och fick jobb i november. Vi får se hur länge det håller i sig.

Vi fick igång vårt sparande på allvar i början på året också. Nu i slutet på året så har vi en liten slant på sparkontot kvar, trots att vi har haft lite utgifter med bilen, Lukas dop och såna saker. Första målet är att komma upp i 50 000 kronor på kontot och sen tillräckligt för att betala av lånen, utan att tömma kontona helt. Vi får se om det går. Huvudsaken är att vi fortsätter spara.

På det stora hela har det varit ett väldigt bra år, tycker jag. Ekonomiskt blir det nog ännu bättre nästa år, under förutsättning att jag får jobb. Får jag inte jobb, då kan det bli tufft. Men nåt litet skitjobb ska man väl lyckas hitta. I värsta fall får jag väl söka på MacDonalds. :) Jag är inte så kräsen som vissa andra, när det gäller jobb.

Oavsett vad jag får tag på för jobb så står en sak klar:

Framtiden kommer bli väldigt spännande.

Tidens gång.

Det är inte klokt. Snart blir Lukas ett år. Ett helt år! Vart tog min lilla plutt vägen?

Idag åt han en macka, helt själv. När han var färdig hade han smör över h-e-l-a kroppen. Ansikte och händer känns ju självklart, men mage och ben då? Men jo, han hade lyckats smeta ut smöret över hela magen och, om än inte hela benen, så åtminstone hela låren. :)

Om ett halvår, knappt, fyller Vanja tre år. Hur gick det till? Hur blev hon så stor?

Tiden verkligen bara flyger iväg. Jag satt och tänkte efter här imorses och upptäckte att det är nu över 6 år sen jag slutade jobba på Max och nästa år är det fem år sen jag flyttade från Umeå. Till våren är det tio år sen jag tog studenten och till hösten tio år sen jag flyttade hemifrån.

Man kan lugnt säga att jag är inte samma person nu som jag var då. Mycket vatten har flutit under broarna sedan den tiden och naturligtvis utvecklas man som person hela tiden. Men inte förrens jag fick barn upptäckte jag hur mycket man faktiskt har förändrats. Att bli mamma var ju naturligtvis en stor personlighetsförändring i sig, men när man tänker tillbaka nu så ser jag hur stor skillnaden på Linnéa idag och Linnéa i gymnasiet faktiskt är. Innan så inbillade jag mig att jag var i stort sett samma person, men även om kärnan, "den essensiella Linnéa", eller vad vi ska kalla det, finns kvar, så har allt annat runt omkring, det skal som omger kärnan, förändrats så grundligt att jag inte längre kan påstå att jag är samma person.

Grunden finns kvar, men huset är nytt. :)

Intressen och prioriteringar är annorlunda och de livserfarenheter jag har fått har gjort att jag idag skulle fatta helt annorlunda beslut om jag ställdes inför samma frågeställningar. Precis som sig bör, alltså. Det är klart att man ska lära sig saker av livet, det är ju det som formar en som människa.

I efterhand kan jag ju konstatera att jag har gjort en del misstag, men varje misstag har format mig och gett mig erfarenheter. Det största misstaget var väl ekonomin i mitt förra förhållande och det kan man väl säga att jag betalar för än. Men eftersom jag har släkt och familj som ställer upp så mycket som de har gjort så har inte ens de misstagen har fått några allvarliga konsekvenser. Med "allvarliga konsekvenser" menar jag alltså saker som betalningsanmärkningar eller kronofogden. Dit hade det kunnat hamna annars, om det inte hade varit för att min släkt är så snäll. Nå, kanske hade jag kunnat rett upp det själv genom att ringa runt till de olika företagen och bett om att få betala räkningar senare, men helt säker är jag inte. Kanske hade det varit bättre, för övrigt, men det är ju väldigt mycket för sent att göra något åt nu.

Skönt är i alla fall att jag har betalat tillbaka pengarna som jag fick låna under den perioden. Det låg som en tung börda att bära under lång tid. Nu vill jag bara bli av med CSN-lånet och billånet också så är vi helt skuldfria. Min förhoppning är att vi ska kunna bli det under kommande år. Visserligen har vi en total skuld på 87 000, men jag tror att vi ska kunna betala av allt det på ett år. Kan vi inte betala något extra så sjunker skulden automatiskt (via de betalningar vi ska göra oavsett) med omkring 23 000, för det är så mycket vi amorterar varje år. Men CSN-lånet ska bort, det har jag bestämt mig för. Det bara ska bort! Det är så pass lite kvar på det lånet att vi kan betala av det utan problem. Utan det lånet sen, då har vi i alla fall 500 kronor mindre att betala varje månad.

Tänk om vi inte hade några lån! Våra utgifter skulle sjunka med över 2000 kronor varje månad, och det skulle vara 2000 kronor vi skulle kunna spara istället. Tänk vad fort vi skulle kunna spara undan till handpenning på ett hus om vi kunde spara så mycket pengar varje månad! Hus är ju liksom min dröm, även om det funkar bra att bo i lägenhet också. Det känns bara så dyrt med lägenhet.. Men det beror väl på hur man resonerar, antar jag.

Jag ska börja titta efter jobb i alla fall. Skriva in mig på bemanningsföretag och liknande så man är ute i god tid med att leta jobb. Sex månader kan gå väldigt fort. Dessutom så vore det kanske inte så dumt att skaffa sig ett extrajobb på helger eller liknande så länge. Mer pengar = mer att spara = lättare att betala av lånen = fortare skuldfria = massa pengar över.

Det vore ju inte alls tokigt. Inte alls tokigt..

Frustration.

Det finns något som upptar det mesta av mina tankar just nu, något som gör mig frustrerad och arg, till vissa personers besvikelse, tror jag. Det är inget jag kan skriva om här, heller. Men lite måste jag få ur mig i alla fall.

Det är fel! Fel, oetiskt, omoraliskt och det sårar folk! Tänk på det! Även om ni inte bryr er så gör jag det. Och varför skulle det inte kunna hända dig också?

Snälla, snälla, snälla, tänk dig för. Backa åtminstone ett halvt steg och ta det lugnt. Det är allt jag begär.

Hm, nåja, kanske inte allt, men det är det viktigaste i alla fall. Det är bara ditt eget bästa jag ser till, och det vet nog du också.

Slut på jul.

Nu är julen äntligen slut! Ja, alltså, jag tycker om julen, absolut, men visst är det skönt att den är över också. Speciellt när den firas i så många dagar som vi gör. Vi har haft paketöppning i dagarna tre och det kan jag tycka är lite för mycket. Men vad gör man när alla bor så långt bort? Vi slapp i alla fall att åka någonstans på själva julafton, för då hade vi folk här istället. Det gick för övrigt över förväntan! Svärmor hade med sig tre pallar och en extra barnstol och på så sätt löste vi stolsproblemet. Maten blev jättegod och vi gjorde såklart alldeles för mycket mat. Vi glömde ta fram både pepparkakorna och de romerska bågarna, men det var ingen som saknade dem i alla fall för det fanns saker att äta på hela tiden. Lukas snodde en After Eight och kladdade ner hela ansiktet på tre sekunder och Vanja och Wille busade och bråkade hela kvällen.

Totalt lyckat, alltså.

När tomten kom blev Vanja lite rädd, men så fort hon fick ett paket av honom så försvann all rädsla och hela ansiktet lyste av lycka. Lukas struntade högaktningsfullt i alla paket och ville bara ha snörena att tugga på.

Vi fick så mycket saker, allihop, och jag kan knappt komma ihåg allt. Det bästa fick jag av Tommy i alla fall, och det var en fotoskrivare! Så nu kan vi skriva ut fotona själva. Tommy fick en massageapparat av mig, så nu kan vi massera varandra ännu bättre. Jag har visat upp den för typ alla vi har träffat och många har frågat var man kan köpa den. :D Så den kommer nog sälja bra, tror jag.

Vanja och Lukas har fått otroligt mycket leksaker. Det är inte ens lönt att försöka räkna upp allting. Men en kul grej ska jag berätta om det. Vi hade köpt julklapp åt Vanja och köpte samtidigt från mamma och min syster också (och så fick vi pengar av dem). Det var figurerna från "Drömmarnas trädgård". Av oss fick Vanja Iggle-Piggle och av mamma fick hon Makka-Pakka. Min syster gav henne Upsy-Daisy. Så på julafton fick hon Iggle-Piggle och på juldagen Makka-Pakka. På kvällen på juldagen, när Vanja skulle sova, sa hon med lite ledsen röst. "Fick inte jag Upsy-Daisy? Jag fick bara Makka-Pakka och Iggle-Piggle". Då smälte hjärtat lite och Vanja fick en jättegosig kram, men jag kunde ju inte avslöja att hon skulle få Upsy-Daisy nästa dag. Så istället fick vi prata om att Upsy-Daisy finns ju på TVn i alla fall. Då blev hon lite glad igen. På annandagen, sista paketöppnardagen, när Vanja öppnade paketet med Upsy-Daisy så blev hon jätteglad. Hon satt i min pappas knä och han frågade vad det var. "Det är Upsy-Daisy, ju!", utbrast hon och kramade dockan jättemycket.

Det var riktigt, riktigt roligt att se hur glad hon blev. Lukas är för liten för att bli glad åt paket än. Men nästa jul, då blir det nog annat ljud i skällan. :)

God jul!

Äntligen är det julafton! Hurra! Paketöppning idag, vad spännande! :) Nu väntar vi bara på att folk ska börja ramla in här, men det verkar dröja ett par timmar till. Hur som helst så blir det säkert trevligt.

En riktigt god jul på er alla!

Sista rycket!

Dan före dan är det! Massa snö har det kommit också. Hurra! Det ser ut att bli en riktigt vit jul här. Nu ska sista rycket göras inför morgondagen. Jag har dammsugit och skurat köket och röjt bland smutstvätten. Ja, för sån har vi fortfarande, trots att det är julafton imorgon. Jag tänker inte tvätta mer nu, för hur kul är det att fira jul med folk här och så hänger det tvätt i hela lägenheten? Nä, precis vad jag tycker. Så tvättkorgen slängdes in i klädkammaren istället.

Det är inte så förfärligt mycket kvar som ska göras, faktiskt. Hallen behöver röjas, visserligen, men det tar nog inte så lång stund. Men en sak har jag ont i magen över, och det är att vi har beställt saker från nätet som ska ges bort i julklapp och dessa saker har inte kommit än! Iiiih! Kommer de inte idag, då kommer de försent. Nåja, i värsta fall får man ge bort grejerna efter jul istället och förklara att de inte hann fram i tid. Men visst vore det trist.

Räkningarna är betalda idag, för övrigt. Duktiga jag förde över pengar hit och dit och knappade in alla små, och stora, räkningar på internetbanken redan idag. Det ser ut som att det gick ihop den här månaden också, trots alla julklappsinköp.

Inte så illa. Nästa månad kanske vi till och med kan spara lite pengar igen.

Två dagar kvar.

Snart, snart, snart är det jul! Hurra! Jag kan säga så här: När man var liten så såg man fram emot julen hur mycket som helst. När man blev lite större, ja, då blev julen mindre, så att säga. Men! När man får egna barn, då blir julen jättestor igen. Jag går runt med en förväntan i kroppen. Det bara spritter till lite nu och då och så ler jag helt oväntat till och tänker på hur glada barnen kommer att bli. Jag älskar att ge bort saker och se hur glada folk blir.

När vi handlade på Maxi i helgen så skulle jag köpa den sista klappen till Tommy där, men till min besvikelse så var de slutsålda! Snacka om dålig planering från Maxis sida. Så jag ställde in mig på att han bara skulle få det som jag hade köpt innan. Lite trist kändes det, för detta var något jag är säker på att han skulle ha stor glädje och nytta av. Men nu idag var jag inne i stan och skulle handla på Systembolaget och så såg jag en affär och tänkte "hm, undrar om inte den där saken kan finnas där inne. Det känns som en sån affär." och så gick jag in. Lite bökigt var det, som alltid när man ska gå in i affärer här i Alingsås, eftersom typ ALLA affärer har trappsteg. Verkligen anpassat för de som har lite svårare att ta sig fram..

Till min glädje så upptäckte jag att precis som jag hade trott så fanns den där! Inte en exakt likadan, men nästintill och det duger ju jättebra. Så jag köpte den och blev väldigt nöjd.

Så nu har jag köpt alla klappar till Tommy som jag hade tänkt köpa. Jag hoppas han blir glad över dem. Men det blir han säkert.

När jag ändå var inne i stan så tittade jag in på Storken (en galleria) också. Vanja har ju ingen riktig vintermössa, så det tänkte jag köpa åt henne också. Först tittade jag på Lindex, men där var utbudet rätt dåligt, så vi gick vidare. På KappAhl däremot, där hittade jag en perfekt mössa. Jättegosig och mjuk och varm. 99kr gick den på och det var väl inte så väldigt farligt. Men nu ska hon väl kunna hålla öronen varma i vinter. :)

Men.. men.. va? En hund?

Hah. Snacka om att jag blev paff idag. Ganska exakt för en timme sen, faktiskt. Jag tittade ut genom fönstret och ser en hund. Inget konstigt, kan tänkas, men hunden var faktiskt lös, och det är inte så vanligt. Nå, jag tittade lite till för att se vem det var som hade sin hund lös (det var ingen hund jag kände igen) och hunden sprang förbi, nosade lite, sprang upp till skogsbrynet och försvann in på stigen.

Inte en människa i sikte.

En hund på vift, alltså!

Jag gick och hämtade min haka i Kina.

Undrar vem som har tappat bort sin hund. Den var en sån där gyllenbrun hund. Ganska stor. Lite mindre än en schäfer, skulle jag tro. Men vad det är för sort, det är ju jag hopplös på. Golden retriever? Labrador? Nåt annat? Ingen aning.

Nån som saknar sin hund? Jag såg den.

Hurra! En gran!

Tommy kom hem lite senare än vanligt idag. Inte mycket senare, bara några minuter. Men han kom hem med en gran! Hurra! Nu blev jag så där barnsligt glad och sprallig, bara för att vi har en gran. :) På söndag ska vi klä den och den kommer antagligen bli den finaste granen i hela Sverige. :D

Så det så!

Får man ringa hur sent som helst?

Det kan man allt undra. Blev uppringd av ett telefonförsäljarnummer nyss. Jag ville inte svara, för sjutton halv nio på kvällen ska man väl inte ringa och sälja grejer?? Men tydligen kan man det. Tommy svarade till slut i alla fall, fastän han låg i badet, hihi, och de frågade efter mitt namn och när han sa att jag precis hade gått ut så sa de att de skulle återkomma och lade de på. De sa inte ens varifrån de ringde och det brukar väl telefonförsäljare göra? Men icke dessa.

Jädra sätt. Nå. Vi får väl hoppas att de ringer på en vettigare tidpunkt så kan jag ryta åt dem att jag inte är intresserad.

Hade inte vi Nix, förresten?

Uff!

Vilken dag! Fy sjutton vad glad jag är över att den är slut nu. Nåja, i princip slut i alla fall. 45 minuter kvar till sängdags för ungarna och de 45 minuterna får Tommy ta ungarna. Jag är helt slut idag. Det har varit gnäll och tjafs och illvrål hela dagen, främst från Lukas men Vanja har gjort sin del också. Värst var det väl när hon, trots att jag har sagt till henne tre miljoner gånger innan, högg tag i Lukas body och drog honom baklänges. Jag röt i på skarpen om att hon skulle släppa honom, vilket hon inte gjorde och jag fick dra loss henne istället. Varpå hon naturligtvis bryter ihop fullständigt.

Alltså, jag har försökt vara tålmodig och pedagogisk och lugn idag men nu är mitt tålamod slut. När jag skulle laga mat och Lukas öppnade ALLA skåp och rotade trots tillsägelser så höll jag på att bryta ihop. Rösten blev argare och argare och när Tommy kom hem så tyckte han att jag inte skulle vara så arg när jag pratade med barnen. Det vet jag väl att jag inte ska vara men när de har hållt på h-e-l-a  d-a-g-e-n, då orkar man inte vara pigg och glad längre.

Jag har ont i typ hela kroppen, huvudvärk som heter duga och en stubin som var jättelång från början, men numera helt utbrunnen. Kort sagt, jag behöver få vara för mig själv en stund och återhämta mig. (Men jag behöver ingen Norrlands Guld. Uärk och blä).

Inte har jag fått så mycket gjort här hemma idag eftersom jag fokuserade förmiddagen på att leka med barnen så att Lukas slapp sitta så mycket i sin säng. (Om jag gör något där han är i vägen eller om det är farligt för honom så brukar jag sätta honom i spjälsängen med en massa leksaker, men det är oftast inte uppskattat). Så det har inte blivit något städande idag. Lite tvätt har jag strukit och jag har tvättat en maskin, men det är också allt. Det får bli nya tag imorgon.

Men nu är det mindre än en vecka kvar till julafton. Det känns bra. I helgen ska vi fixa en massa och sen får julen gärna komma fort. Jag orkar inte vänta längre. :) Jag vill dela ut julklappar, ju! :D

Dyrt!

Tusan också. Jag har varit jättesugen hur länge som helst på att köpa canvastavlor med barnen som motiv, men det är ju så dyrt! Bara på skoj så gjorde jag två canvastavlor på extrafilm idag i de minsta storlekarna. Tydligen fick man 50% rabatt på tavla nummer två om man beställde två stycken, men trots denna givmilda rabatt så landade priset på nästan 400 kronor! För de minsta tavlorna!

Den största tavlan, som jag gärna hade valt, kostade nästan 2000 kronor, för bara en. :(

Varför ska det vara så dyrt?

Nästa vecka...

..är det jul. Det känns som att jag har en miljoner saker kvar att göra innan jul (fast egentligen är det nog bara en halv miljon), men märkligt nog är jag inte särskilt stressad över det. Än. Det kommer väl på tisdag, kan jag tänka. På tisdag, när man upptäcker att man inte har gjort ens hälften av allt man hade tänkt att man skulle hinna med vid det laget. Nä, det ska vi väl inte hoppas på. Jag försöker få undan saker hela tiden, men det finns ändå bara så mycket tid på ett dygn och med två små barn också så försvinner tiden märkligt fort.

Jag har ett halvt ton tvätt att stryka, bara för att ta ett exempel. Tvätt kan jag inte stryka när barnen är vakna. Det går bara inte. Eller jo, det går, men det innebär i så fall att Lukas får sitta i sin säng och leka och det tycker han inte om och så vill Vanja också sitta i hans säng i så fall och skulle jag låta henne göra det så kommer Lukas slita av henne håret och sen måste jag trösta och skälla i lämplig ordning och då blir det inget gjort i alla fall.

Annars? Hm.. tja, det är ju den obligatoriska städningen då som aldrig tar slut. Jag städar och städar och städar varenda jävla dag och inte fan blir det bättre för det. Jo, det blir det såklart, men det är bara ett sånt evighetsgöra och jag är så trött på det. Men det är klart att jag kommer hinna städa färdigt till jul. Det är inte så svårt att städa hela lägenheten.

Saken är bara den att nästa dag måste det göras igen.

Julklappar måste inhandlas. Jag har handlat en hel del redan, men det finns lite kvar att göra. Det ska vi nog göra på lördag, i alla fall. Så det är jag inte orolig för att hinna. Julmat måste organiseras. När ska man inhandla den? Inte dagen före julafton i alla fall för då är man nog körd. Men hur många dagar innan? Jag har inte den blekaste aning, men det löser sig nog också. Julgran ska vi ha också. Äsch, det fixar sig. Jag känner mig som sagt ganska lugn än så länge. Hoppas bara lugnet håller i sig, för jag gillar att vara så här lugn. :)

Dessutom så älskar jag julen, så den får komma precis när den vill.

Olycka och olycklig.

Idag skedde en olycka här hemma. Jag försökte göra lite för mycket och brast i uppmärksamheten, så "skulden" (om man nu kan tala om en sådan när det gäller olyckor)  får falla på mig.

Jag höll på att laga mat och samtidigt försökte jag pussla ihop en grej på datorn som var lite trixig. Lukas satt i sin barnstol, fastspänd, och Vanja sprang runt lite överallt, men var mest i köket med Lukas. Vid ett tillfälle när jag var inne vid datorn så hörde jag ett högt och ljudligt *PANG*. Jag rusade in i köket och där låg Vanja på golvet med Lukas och stolen över sig. Antagligen hade hon klättrat på stolen och lyckats välta den över sig. Stackars småttingar! Snabbt som attans så drog jag upp stolen (med Lukas i) och kontrollerade ett barn i taget. Lukas var lätt att kontrollera, han satt ju liksom fast. Han var lite, lite röd i pannan, men det försvann rätt så fort. Han grät naturligtvis och var ledsen, men inte värre än vad han gör annars, så han verkade inte ha ont någonstans. Skrämd var han naturligtvis.

Vanja var lite värre. För det första så blir hon så himla rädd när något händer. Ofta tror jag att hon är mest rädd för att vi ska skälla på henne när saker händer, så det första jag fick göra var att försäkra henne om att jag inte var arg på henne. När jag kom in så försökte hon knuffa upp stolen igen (hon låg alltså fastklämd under den) och det nappade jag på. Jag började tala om för henne hur duktig hon var som försökte hjälpa lillebror och på så sätt så avvärjde jag nog ett riktigt hysterianfall. Hon snyftade och hulkade naturligtvis en hel del, men det blev inte så där hysteriskt som det har blivit vid andra tillfällen. Inte heller på Vanja hittade jag några blessyrer när jag väl fick titta på henne, så det hela fick en ände med förskräckelse, tack och lov.

Det hade kunnat gå hur illa som helst, men nu gjorde det inte det och det är jag väldigt tacksam för. Så från och med nu är det slut på att försöka göra flera saker samtidigt för min del. Lagar jag mat, då lagar jag mat och håller mig i köket. Så är det med det.

"I övrigt har kvällen varit lugn", hade jag velat skriva, men det kan jag tyvärr inte. Lukas har varit huuuur jobbig som helst. Han har varit så otroligt ledsen och olycklig och det har varit helt hopplöst att få honom att somna. (I skrivande stund har han faktiskt precis somnat, av sig själv dessutom, vilket är väldigt typiskt honom). Jag har ammat honom, vaggat honom, suttit med honom i famnen vid tvn, låtit honom skrika i sängen i hopp om att han ska trötta ut sig, men inget har hjälpt. Är det inte då typiskt att när man vill klaga som mest, då ska han gå och somna av sig själv i sängen? Inte för att jag klagar över det, för det är faktiskt så jag vill att det ska gå till, men just att jag sitter och skriver om hur omöjligt det är att få honom att somna och så lägger han sig bara ner och somnar.. Jaja, nåt kul ska man väl ha på sin mammas bekostnad, antar jag.

Det här med sömnen börjar kännas som ett allt större problem, tycker jag. Jag vill inte behöva söva honom innan han nuddar kudden för att han ska kunna sova. Jag vill kunna lägga honom i sängen, säga natt-natt och gå ut och sen somnar han. Så som jag gör med Vanja, alltså. Men icke. Ju tröttare han är, desto värre är det att få honom att somna. *suck* Men samtidigt så irriterar jag mig på min mammas överdrivna oro och konstanta tjat om att jag måste "kolla upp" det hela tiden. Vad vill hon att de ska göra på BVC? Ge mig sömntabletter till ungen eller? Man kan ju undra...

En annan sak jag undrar över är det här med amning. Jag börjar känna mig som ensammast i världen med att amma. Det verkar vara extremt ovanligt att amma efter att barnen blir sex månader. Nu närmar sig Lukas elva månader och ingen verkar amma längre i min föräldragrupp på forumet. Inte heller IRL verkar folk amma särskilt länge. Nog för att alla får göra som de vill men.. varför har alla så bråttom med att sluta?

Intressant helg.

Som en fortsättning på förra inlägget, "Spännnade". Ni med gott minne vet att jag i inlägget "Spännande" skrev att jag testade att göra ny mat, det vill säga kycklingsallad. Den salladen fick vi se i repris på lördagen och det var inte så roligt.

Vi skulle nämligen besikta bilen i Göteborg på lördagen. Jag tänkte att jag och barnen kunde gå runt i Sisjön och titta lite i affärer under tiden medans Tommy besiktade bilen. Det var en god idé, men tyvärr blev det inget med det. Anledningen till det var naturligtvis reprisen av kycklingsalladen.

Den otålige läsaren undrar antagligen nu vad sjutton jag pratar om. Jo, jag pratar om att Vanja blev åksjuk när vi nästan var framme i Sisjön. Helt plötsligt kräktes hon ner halva bilen. Som tur var så var vi ute i väldigt god tid till besiktningen, men annars hade Tommy helt enkelt fått bli sen. Det var ju bara parkera bilen, dra ut Vanja och bilstol och börja torka. Lyckligtvis så var det bara ytterkläderna som blev nerspydda så när jag hade tagit av Vanja jacka och ytterbyxor så var hon ren sen. Kläderna torkade jag hjälpligt av innan jag lade ner dem i en påse. Värre var det med stolen.. Det låg kräk och halvsmälta salladsblad och gurka över hela stolen. Det var inte lätt att komma åt att torka överallt heller.

När det värsta var borta så lade vi in stolen i bagaget och Tommy ringde sina föräldrar. De har ju barnstol i sin bil också, så svärfar fick komma och hämta mig och barnen i Sisjön och Tommy fick hasta iväg till besiktningen. (Mysigt att ha en nykräkt bil att besikta...) Väl hemma hos Tommys föräldrar så fick stolklädseln och Vanjas ytterkläder åka in i tvättmaskinen. När vi åkte hem var det fortfarande blött, men Tommy hade skrubbat stolen i alla fall så den var någorlunda fräsch. Vanja fick sitta utan klädseln och det gick ju bra det också.

Stackars lilla tjej, att bli så åksjuk. Det är inte första gången heller, så vi får nog fundera på att köpa något mot åksjuka när vi ska åka längre sträckor. Det är ju inte alltid man kan tvätta klädseln mitt i resan, liksom...

Spännande..

Ja, det som är så oerhört spännande är att jag testar en ny variant på mat idag. =) Jag försöker mig på en typ kycklingsallad. Det återstår att se om den blir ätlig eller inte. Tommy kommer väl hem om 20-30 minuter och då fälls avgörandets dom.

Jag har än så länge inte bestämt om jag ska blanda i riset i salladen eller låta bli. Åsikter, någon?

Glömde ju..

Just det! Jag har ju glömt att berätta om Vanjas bedrift häromdagen. Hon kissade på toaletten på morgonen! Jätteduktig var hon, fast hon var livrädd. Men jag tänkte att om hon får lära sig kissa när hon går upp så kanske hon slutar vara så rädd för det. Då kanske det kommer sen att hon vill kissa på toaletten när hon känner att hon behöver. Men än så länge är hon mest bara rädd.

Stackars liten.

Högt satta mål.

Pust. De senaste dagarna har jag ägnat åt att städa här hemma. Inte bara städa, fixa och dona i allmänhet också. Julgardiner finns exempelvis nu i alla rum utom vardagsrummet. Jag vette sjutton vad vi ska sätta upp där, men vi får väl välja något.

Igår gjorde jag i ordning ett schema för mig. De som känner mig vet kanske om att jag funkar bäst när jag har ett schema eller en lista att gå efter. Ett rent allmänt "nu ska vi göra i ordning", det funkar bara inte. Då har jag ingen aning om var jag ska börja och vad som ska göras och då blir det också väldigt lite gjort. Jag gjorde i alla fall ett schema fram till klockan fem. Schemat avslutades med posten "laga mat". Efter maten hade jag inte tänkt göra något mer. Man brukar vara ganska trött vid det laget hur som helst.

Nå, det började bra. Jag hann göra saker inom ramarna för schemat fram till klockan elva. När klockan blev elva insåg jag att jag hade tagit till med för lite tid för de saker som skulle göras mellan elva och tolv. Skräp också. Nånstans mellan elva och halv tolv ringde grannen på dessutom och frågade om vi ville komma ut och leka. Det var ett tacksamt avbrott, speciellt som jag inte skulle hinna klart i vilket fall som helst. Men Lukas satt i bara blöjan, så det tog ju lite tid innan vi kom ut. Väl ute så blev det inte så mycket umgänge. Grannflickan var trött och ville gå in, så jag tror inte vi var ute mer än 20-30 minuter. Nåväl, det gjorde väl inget. Det var nyttigt att komma ut och andas lite färsk luft också.

När vi gick in igen så gjorde jag i ordning barnen för middagslur och sen fortsatte jag pausen fram till klockan två. (Jag hade faktiskt schemalagd paus mellan tolv och två. :)) Men efter det.. då var det som att luften hade gått ur. Jag fortsatte lite halvhjärtat med att stryka och visst torkade jag golven i köket och hallen, men jag hade tänkt göra så mycket mer. Men det får jag skjuta på morgondagen istället. Sålänge jag fortsätter göra något så går det ju framåt. Jag vill verkligen att vi ska ha ett rent och snyggt hem (inte det lättaste med två småbarn, visserligen) men det är så mördande tråkigt att få det så.

Nåväl. Jag är ändå rätt nöjd med mig själv. Även om jag sätter kanske liiite för höga mål och med liiiite för snäv tidsram så får jag ändå saker gjorda. Inte allt, men mer än hälften i alla fall. Och det jag gjorde idag, det behöver jag ju inte göra imorgon. Inte allt, i alla fall.

Skatter.

Bah. Först måste jag säga om mitt tidigare inlägg att det gick ju åt helvete med den länken. Naturligtvis har länken slutat fungera, ungefär samtidigt som jag lade upp den. Kul. Så jag får förstöra det roliga i alla fall.

Det är ett hus som ligger ute till salu, men under beskrivningen så står det att huset har brunnit ner. Det står med versaler (stora bokstäver för den som inte känner till ordet sen tidigare) flera gånger om. Beskrivning av kök; "HUSET HAR BRUNNIT NER" och så vidare. Längst ner står det "ej till salu", trots att annonsen ligger ute.

Nåväl, det var roligt att läsa i alla fall.

Nu till en mer aktuell fråga; skatterna. Jag tittar på "Storforum" på Kunskapskanalen och där diskuterar de skatterna (jag orkar inte se färdigt) och det var ganska många frågor som poppade upp i mitt huvud. Helst hade jag velat pausa programmet, hoppa in i rutan och ställa massa kompletterande frågor till de närvarande innan de fått återgå till sin diskussion. Men det kan man ju tyvärr inte göra.

En sak som diskuterades var inkomstskatter och huruvida man ville höja eller sänka, beroende på vem som fick mikrofonen. Moderaterna och resten av det blå blocket ville naturligtvis fortsätta sänka och det röd-gröna blocket ville höja, dock ville inte Miljöpartiet höja inkomstskatterna egentligen utan snarare höja miljöskatter, men de sade samfällt att de skulle komma överens om skattefrågorna i sinom tid.

"Gud, vad tråkigt", tänker ni kanske nu. Men jag tycker faktiskt att det är intressant. Det mest intressanta, som jag ville ha svar på, var det blåa blockets påstående att höjda skatter skulle innebära färre jobb. Hur då, undrar jag? Jag menar, skatt är väl något man bara betalar och sen är det bra? Så är det för mig i alla fall. Skulle jag säga upp mig från mitt jobb för att de höjer skatten? Nä, inte så troligt. Skulle jag låta bli att söka jobb för att skatten är högre än idag? Nä, inte alls troligt. Skulle arbetsgivaren avskeda mig för att jag får betala mer i skatt? Det känns ju bara löjligt. Så hur? Hur?? Jag vill ha svar. Är det någon som vet? Tala om för mig i så fall.

En annan sak som jag anser att Vänsterpartiets representant borde ha sagt, det var svar på frågan hur någon som kan kalla sig för arbetarparti kan förordna höjda skatter. Jag minns inte riktigt hur hon svarade, men det var något om att de tyckte att skatterna skulle vara lika för alla. Hade jag fått frågan, då hade jag svarat att vi har en skyldighet att vara solidariska och höjda skatter kommer vara till nytta för alla som är sjuka, arbetslösa eller på annat sätt oförmögna att försörja sig själva. Det är ju det som Vänsterpartiet står för; solidaritet. Personligen tycker jag om att betala skatt. Jag betalar hellre skatt och är solidarisk med resten av det svenska folket, än får massa pengar över för mig själv och tillåter att många blir utslagna för att de inte har råd att gå till doktorn, exempelvis. Jag vill inte ha det som i USA. (Nu känns det lite märkligt att säga så, eftersom jag har fått reda på att de i USA faktiskt inte har så mycket lägre skatter än vad vi har i Sverige, något jag tidigare har trott. Men de lägger ju skatterna på andra saker där. Krig, exempelvis.)

Nåja. Hade jag orkat så hade jag nog skrivit mer, men min huvudvärk driver mig från datorn. Intressant ämne, hur som helst. Jag hade gärna varit med och diskuterat skatter med folk, till och med med moderater. Naturligtvis under förutsättning att de kan hålla Stalin utanför diskussionen. :)

Hahaha!

Okej, jag hade inte tänkt skriva fler inlägg idag, men det här MÅSTE jag bara dela med mig av. www.hemnet.se/beskrivning/560084 

Varför låter de annonsen ligga kvar? :D

Jag hittade denna via Fotbollsfruns blogg ( http://blogg.aftonbladet.se/7148 ) och jag har sällan skrattat så mycket som jag gjorde när jag läste hennes inlägg om huset. =)

Ni får läsa annonsen själva för att förstå det roliga. Jag vill inte förstöra det för er genom att avslöja det redan här. ;)

Ni som tittar..

..och läser också, naturligtvis. Det är jättekul att ni kommer in hit och tittar på mina bilder och läser mina inlägg. Verkligen jättekul! Men det skulle vara ännu roligare, för mig såklart, om ni lämnade ett litet avtryck också. :) Någon var precis inne och tittade på massvis med bilder, men inte en enda kommentar lämnades efter personen, så jag har ingen aning om vem det var. Jag ser ju inte vilka ni är, såvida ni inte skriver något eller är medlemmar (och inloggade) på Zoomin. Det är lite trist. Men så funkar det i alla fall. Även om det är återkommande besökare, kanske rentav folk jag känner, så vet jag inte om det förrens ni skriver något.

Möjligtvis skulle jag kunna skriva upp alla ip-nummer och ha dem på en liten lapp vid datorn och sitta och jämföra och klura ut vem som är vem, men sånt orkar jag inte med. :D

Återigen; jättekul att ni kommer hit! :) Välkomna åter. :D

Ny dag, ny vecka.

Usch för helgen. Jag var typ utslagen hela lördagkvällen och hela söndagen. Det hela toppades med att jag kräktes, såklart. Men märkligt nog så mår man ju bättre när man väl har kräkts och så hände även igår. Jag fick i mig lite filmjölk och framåt niotiden så började huvudvärken att släppa lite. Den försvann inte, men den spände inte åt kring huvudet fullt så mycket.

I natt har jag dessutom fått lite sömn så idag mår jag mycket bättre. Inte bra, visserligen, men mycket bättre. Febern verkar vara borta och det enda som verkligen känns hindersamt idag är huvudvärken som gör att jag har svårt att flytta blicken snabbt eller vända på huvudet annat än försiktigt. Gör jag det så hugger det till ovanför ögonen och det är inte så skönt.

Från det ena till det andra.

Jag såg på "Kalla fakta" igår och "Skolfront". Båda programmen gjorde mig upprörd.

I "Kalla fakta" handlade det om en muslimsk tjej som har valt att bära "niqab", ett plagg som täcker hela ansiktet utom ögonen. (Hon skulle säkert täcka ögonen också om hon inte behövde dem för att se med). Hon hade blivit avstängd från en utbildning på komvux på grund av denna och ansåg att det var diskriminering. Hon fick ingen praktikplats på grund av sin niqab och kunde därmed inte avsluta sin utbildning heller. (Jag har för mig att hon trots allt fick fortsätta på komvux men hängde inte riktigt med, faktiskt. Men utbildningen blev aldrig komplett på grund av att hon saknade praktiken).

Nå, hur som helst. Det lustiga i kråksången var att de intervjuade en del muslimer som bodde i samma område och de fördömde de kvinnor som valde att bära niqab. En man sa att "vi bor i Sverige nu, vi måste anpassa oss till den svenska kulturen" och det gjorde mig väldigt förvånad. Glatt överraskad, faktiskt. Tydligen är denna "niqab" inte något som bärs i de flesta muslimska länder. Det är bara i de länder som ligger längst ner i jämställdhetsskalan som tillämpar niqab och inte ens där är det ett tvång. När den här kvinnan i programmet tillfrågades om vad hon tyckte om de länderna så sa hon nåt i stil med att man kan inte säga att de är ojämställda där. Vad hade de kvinnorna att klaga på?? De fick ju ägna hela dagarna åt att shoppa!

Jag höll på att krypa ur skinnet när jag hörde det. Så rättighet till utbildning eller jobb är något man gärna offrar sålänge man får shoppa hela dagarna?? Då behöver ju den här tjejen inte gnälla över att hon blir diskriminerad när hon vill gå en utbildning, utan hon kan flytta till nåt land där hon kan shoppa hela dagarna. Usch, jag blir så arg. Dessutom menade de på att Koranen sagt att kvinnor ska dölja sig, för det är "anständigt". Men inför andra kvinnor eller inför barn så behövde hon inte det. Nähä, vad hade anständighet med saken att göra överhuvudtaget då? Grr. Det är så ologiskt så det är nästan inte sant.

"Skolfront" då. Vad gjorde mig upprörd där? Jo, tydligen finns det en skola i Trollhättan som har tagit det här med "elevdemokrati" till nya höjder. Fast, enligt programmet, var det tydligen precis så som det ska gå till, enligt skollagen, eller nåt sånt. Eleverna på den skolan fick själva bestämma vilka ämnen de skulle fördjupa sig i, vad de tyckte att de behövde öva på, de fick provsmaka mat för att bestämma vilken mat som skulle vara på matsedeln, de fick till och med vara med och bestämma vilka lärare som skulle anställas!

Det här är rent vansinne! Barn är inte kvalificerade att fatta såna beslut! Faktiskt! Sen att barnen tyckte att det var helt underbart, det är en annan femma. Då behöver de ju inte göra saker de inte har lust med, plugga ämnen de tycker är tråkiga och så vidare. Barn kan inte fatta sådana beslut. Man kan undra varför de ens hade lärare på den skolan. Ungarna verkade ju bestämma det mesta i alla fall. Det kändes lite grann som att de underkände lärarnas kompetens när de lät barnen rösta om precis allting. I programmet verkade de inte göra särskilt mycket i alla fall på skolan. Allt vi såg var att de röstade, diskuterade, målade om rum, köpte grejer till klassrummet, hade möten, diskuterade anställning av personal.. Inte en enda gång visade de hur undervisningen gick till, vilket fick mig att tro att de inte hade någon undervisning.

Aldrig i livet att jag skulle sätta mina ungar på nån sån skola. När det är dags för mina barn att börja skolan, då vill jag att de ska lära sig något i skolan, inte bara ha en massa flum. Jag vill vara säker på att kvalificerad personal, utbildade lärare alltså, lär mina barn det en skola ska lära dem. Jag vill att lärarna ska vara säkra på sina positioner och kunna ryta till om det blir stökigt i klassen. Det värsta som finns är för mesiga lärare som inte vågar säga ifrån, men det är klart.. med dagens lagstiftning så vågar snart inte lärare göra något alls, knappt ens lära ut sitt eget ämne, för då kanske eleverna anmäler dem.

För mig är det självklart att eleverna inte ska ha sin mobiltelefon, mp3-spelare eller liknande i klassrummet. Visst, de får ta med sig grejerna TILL skolan, men sen ska de lämnas i skåpen. Men så är inte verkligheten idag. Idag sitter ungarna och spelar musik i klassrummen, skickar sms och lärarna får inte göra något. Tar de mobiltelefonerna ifrån dem, då får de genast anmälningar på sig. Vart är skolan på väg egentligen?? När blev elevernas rättigheter (???) mer viktiga än att de ska vara i skolan för att lära sig? Vem hittade på att det är en rättighet att ha mobiltelefon och mp3-spelare i klassrummet?

Nej, hade jag varit lärare och jag inte hade fått ta ifrån eleverna dessa saker, då hade jag nog kastat ut de elever som sitter och lyssnar på musik och skickar sms. Antingen är man i klassrummet för att lära sig, eller så åker man ut. 

Men det är nog lätt sagt när man inte ens är lärare.

Akut sjuk.

Fy sjutton alltså. Igår när jag höll på med maten började jag känna mig lite konstig. Det värkte i benen, bland annat. Under middagen började jag må sämre och sämre och fick ont i huvudet, kände mig matt och allmänt sunkig. Efter middagen, omkring klockan sex, lade jag mig i sängen med frossbrytningar. Helt från ingenstans har jag fått feber! Jag gick bara upp vid sjutiden för att lägga Vanja i hennes säng, sen återgick jag till min egen. Tommy kom och lade sig vid elvatiden och då hade jag inte somnat än. Jag var däckad och borta, men jag sov inte.

Det har jag fortfarande inte gjort, för övrigt. Natten har varit ett rent helvete. Trots att min hud har varit tokvarm så har jag frusit som om det vore minusgrader här inne. Huvudvärken jag har, den är inte nådig heller. Hela natten har jag legat och vridit och vänt på mig, försökt hitta något sätt att sova på, men utan att lyckas. Alla muskler i hela kroppen bara värker och jag kan inte koppla av.

Jag är, minst sagt, ett vrak idag.

Tommy gick upp med barnen på morgonen, men det hjälpte inte. Jag har ändå inte kunnat somna. Nu går jag omkring som en zombie och önskar bara slita loss huvudet från halsen, så ont som det gör. Kanske får skicka iväg Tommy att köpa huvudvärkstabletter eller nåt...

Nya bilder.

Äntligen har jag tagit mig i kragen och laddat upp lite färska bilder på barnen. Ja, en del som inte var så färska också, men nya för er besökare i alla fall. Håll till godo!

Gosh!

Ni kan aldrig gissa vad jag har börjat med här hemma. Jo, syster-yster kan, men det är för att jag redan har berättat det för henne, så det räknas inte.

Jo, jag har börjat spela flöjt igen! Hoppsan-sa! Det var inte direkt igår jag gjorde det senast. Snarare... 13 år sen. *woups* Tiden går fort, minsann. Men i förrgår, medans jag letade efter något annat, så hittade jag min flöjt och tänkte att "hmm, man kanske skulle prova lite?" och vips hade jag hittat mina gamla orkesterpapper och bläddrade glatt fram nån trevlig låt. Satte flöjten till munnen och.. "eh, hur var det man gjorde nu igen?". Jo, det är sant. Det var helt blankt i skallen. Jag kom inte på hur man tog en enda ton. Så det var bara att leta upp mina gamla flöjtböcker och läsa på lite.

Men när jag väl blev påmind så gick det lätt, får jag lov att säga. Jag är duktigare än vad jag kom ihåg att jag var. =) Nu har jag kommit till trestrukna E och fy tusan vad den var svår att få till. Att ass och giss var samma grepp kom jag faktiskt också ihåg innan jag såg beskrivningen. Det är jag lite stolt över. Men jag kommer behöva öva en hel del innan det flyter på så bra som det ska göra. Än så länge gör jag något fel i varje låt, ja, inte de lättaste då, men de halvlätta/halvsvåra.

Det gäller att få med fingrarna på hur det ska spelas, inte bara huvudet.

Men idag har jag inte spelat något alls och jag kommer inte göra det heller. Jag har varit borta från tio till fyra och är totalt slut i hela kroppen. Jag åkte in till stan med barnen och gjorde lite ärenden åt Tommy på Arbetsförmedlingen. Det gick hur bra som helst, även om jag först gick fel. (Jag hamnade på Norra Ringgatan istället för Östra Ringgatan, men det gick fort att komma rätt). Sen gick jag runt lite och kollade efter julklappar. Jag köpte två små till Tommy (som jag måste slå in innan han hittar dem av misstag) och sen tog vi en fika på stan.

Åttio spänn för: 1 dricka, 1 smörgås och 1 bulle.

Sanslöst.

Därefter fick vi skynda oss till bussen för att hinna med den. Hade vi missat den hade vi fått vänta en halvtimme på nästa och det ville jag helst inte. Så vi sprang. Tyvärr hade jag den lilla vagnen så Vanja har fått gå hela tiden (förutom när vi sprang, då fick hon också springa). Hon tyckte inte om att springa till bussen. "Mamma, inte så fort! Det killas i maaagen!" Stackars liten. Men vi hann med bussen, med nöd och näppe. Den hade börjat backa ut från stationen, men körde fram igen när chauffören såg att vi kom springandes. Det var snällt av honom.

Då var klockan halv ett. Vi åkte inte hem, utan vi klev av vid ICA, för jag skulle till BVC med Lukas idag. Jag tyckte inte att det var någon mening med att åka hem, klä av barnen, vara hemma en halvtimme och sen börja klä på dem igen, så istället åkte vi direkt till BVC. Vi var där klockan ett och vi hade tid halv tre. Nå, sak samma, de kunde väl lika gärna leka där som hemma.

BVC-besöket gick hyfsat bra. Bortsett från att Lukas inte ville vara still, inte ville vägas, inte ville mätas, så såg allting bra ut. Han följer sin kurva som han ska och det är allt som är viktigt. Han väger nu 10045 gram och är 76 cm lång. Det känns som att han snart växer ikapp Vanja, och hon är ändå lång för sin ålder. :)

Efter BVC gick vi och handlade också så därför var vi inte hemma förrens klockan fyra. Puh! Jag är helt slut, alltså. Nu vill jag bara att barnen ska sova så jag får vila.

Några saker till bara:

• På bussen fick jag mycket beröm för barnen. Ett par gamla tanter tyckte att de var väldigt snälla och söta och satt väldigt tyst och fint på bussen. Sånt tackar man för.
• Vi fick reparera bilen idag. En ABS-sensor var paj och det vill man ju helst fixa innan besiktningen. En stor tumme ner för bilreparatörer som envisas med att ange priser utan moms till privatpersoner. Gillas inte! Det känns som en form av lurendrejeri.
• Vid ett annat tillfälle på bussen frågade en annan gammal dam mig om jag är vallon. Jag såg nog mest ut som ett frågetecken. Har vi vallonblod i ådrorna så är det ju från typ 1600-talet. Hur mycket av det blodet finns kvar nu, undrar jag? Antagligen inget. Mamma sa att hon trodde att vi hade det på mormors sida (vallon i blodet alltså) och att vi därför inte var några "riktiga svenskar". Återigen; va?

Löjliga jag.

Gud, vad jag är löjlig. Tommy har bara hunnit jobba tre dagar, inne på den fjärde, och jag är redan där och gör upp budgetar och planerar. Nyss räknade jag ut att vi ska kunna betala tillbaka hela CSN och hela billånet nästa jul.

Jomenvisst.

Varför sitter jag och räknar ut sånt här hela tiden? Jag vet ju att vi inte kommer spara så mycket som vi kan göra i mina budgetar. (Det är ju inget kul att bara spara, spara, spara och inte spendera något alls). Dessutom så kommer bufferten inte stå orörd till nästa jul. Så är det bara. Något kommer hända, något som vi behöver ha pengar till och då kommer bufferten minska. Det är ju därför vi har den, så det är inget fel med det. Men jag sitter här och gör upp massa orealistiska planer för vår ekonomi och jag blir så full i skratt när jag kommer på vad jag gör. :)

Men. CSN skulle vi kunna betala av hela. Idag, om vi så ville och vi skulle ändå ha större delen av bufferten kvar. Men vi är lite tveksamma till om vi verkligen ska göra det. I alla fall om vi ska göra det just nu. Kanske efter jul. Hade Tommy haft en fast anställning så skulle mycket underlätta.

Framförallt tillförlitligheten i mina budgetar. :)

Irriterat om ekonomi.

Alltså. Nu känner jag bara att jag måste skriva ett inlägg om detta. På forumet har jag läst en hel del om separat vs gemensam ekonomi. Rätt många förespråkar separat ekonomi och säger att det är bäst för alla parter och även om det finns de som säger detsamma om gemensam så är de rösterna mycket färre.

Själv är jag ju en förespråkare för gemensam ekonomi och jag är en av dem som förespråkarna för separat avskyr. Jag är nämligen en av dem som inte förstår varför man väljer att ha separat ekonomi.

Naturligtvis förstår jag att det finns tillfällen då det är bättre med separat ekonomi. Nu i efterhand inser jag ju exempelvis att det hade varit bäst med separat ekonomi när jag var tillsammans med mitt ex. Han kunde verkligen inte hantera pengar. Trots att han och jag hade högre inkomster än vad jag och Tommy har för närvarande, så var pengarna alltid borta innan månaden var slut. Vid flera tillfällen tvingades vi låna pengar av släktingar och naturligtvis var det alltid mina släktingar som vi lånade av, aldrig hans. Så de skulderna stod jag kvar med när vi gjorde slut. Om jag fick ändra på något i mitt liv så skulle det varit en av sakerna. Separat ekonomi när jag var tillsammans med honom, så hade jag kunnat spara pengar, så som jag och Tommy kan nu.

Men! Vi var heller inte en familj, och det är där jag tycker att gemensam ekonomi ska finnas. Är man en familj med gemensamma barn så anser jag att man borde ha gemensam ekonomi. Vem ska annars betala för barnen? Att dela upp räkningarna är väl en sak, det kan ju vara ganska lätt att säga "det här är ditt, det här är mitt och de här delar vi på", (om man nu är överens) men hur gör de med barnen? Vem betalar för barnen och hur bestämmer de det? Delar de på kostnaderna? Vem bestämmer i så fall vad som ska köpas och inte? Tänk om mamman går och handlar kläder till barnet/barnen, kommer hem med kvittona och begär att pappan ska betala hälften. Om han då anser att det var fullkomligt onödigt inköp som borde gå på hennes eget konto, vad händer då?

Nej, usch, det känns bara som ett hemskt sätt att leva. Det känns som att de som väljer att ha separat ekonomi inte litar på varandra när det gäller pengar. Som att de tror att om pengarna är gemensamma så får de aldrig någonsin köpa något till sig själva för att partnern inte skulle tillåta det. För mig låter det bara fruktansvärt.

Vi lever efter principen att "alla pengar är våra pengar" och större inköp diskuterar vi. Vi är rörande överens om det mesta och oftast går diskussionerna snarare i stilen om vi ska köpa det nu, eller vänta en liten stund. En sån diskussion hade vi igår, exempelvis. Vi beslöt oss för att vänta, åtminstone till efter jul, trots att det är något vi båda vill ha och vi har pengarna nu, om vi verkligen skulle vilja. Men vi är överens om att det är bättre att vänta.

Sen finns det ju ytterligare varianter på ekonomi. Det finns ju de, jag nämner inga namn, som anser att de inte har något ansvar över ekonomin alls, utan allt ligger på partnern. Även om ekonomin där är gemensam, på sätt och vis, så är det inte rätt och riktigt det heller. Ansvaret för den gemensamma ekonomin ska ligga på båda, inte bara på en.

Nå, nu har jag fått skälla lite i alla fall. Sen gör ju alla precis som de vill och även om jag inte förstår deras val så får de göra som de vill. Så länge alla mår bra så är det väl bra. Antar jag.

Kul episod.

Haha, jag måste bara berätta! Jag busade med barnen här hemma idag och gömde mig bakom Vanjas dörr, medans ingen av barnen såg, naturligtvis. Sen ropade jag ut: "var är mamma?" och genast började naturligtvis Vanja att leta efter mig. Hon gick hur många vändor som helst och letade.

Hon gick in i sitt rum säkert fyra gånger, utan att titta bakom dörren (något som hon annars alltid gör eftersom bakom dörrar är i princip enda stället att gömma sig på). Till slut bestämde hon sig för att leta i vårt sovrum, men dörren till sovrummet var stängd. Hon hade varit med när jag stängde dörren och trodde uppenbarligen att hon inte fick öppna den.

Istället ropade hon på Lukas.

"Lukas! Kom! Mamma är därinne. Öppna dörren, Lukas. Du får det!"

Jag höll på att brista ut i gapskratt där jag stod och tittade. Jojo, får man inte göra något själv, då kan man ju se till att det blir lillebror som hamnar i klistret istället. :D

Hurra!

Han fick jobbet! Imorgon ska han skriva papper och på onsdag? kanske? han börjar jobba. Hurra, hurra, hurra! Heja Manpower!

Intervju!

Jag har tänkt skriva hela helgen, men har inte hunnit.

Tommy ska på intervju! Idag! Om 1.5 timmar! På ännu ett jobb han inte har sökt!

Det låter för bra för att vara sant, nästan. Men så är det. I fredags blev han uppringd av Manpower som ville att han skulle komma på intervju. Vi vet inte så mycket om jobbet, mer än att det är på Manpower, i Göteborg och att det kommer vara något slags bilmekaniker-jobb. Jo, vi vet också att det är anställning "så gott som omgående".

Så Tommy är på väg till Göteborg nu och jag är så nervös! Ja, jag är nervös! Det skulle betyda mycket för oss om han fick jobbet. Så håll tummarna för oss! :)

2.5-årskontroll.

Ja, det glömde jag ju skriva om. I tisdags var på på kontroll med Vanja. De skulle kolla språkutveckling och sånt och så naturligtvis det obligatoriska; väga och mäta. Själva kontrollen gick väl inte särskilt bra. Vanja blev tokblyg och vägrade prata alls. BVC-tanten försökte få henne att hoppa och det tvärvägrade hon också. (Jag fick intyga att hon faktiskt kan hoppa). Visst är det typiskt att hon vägrar prata när de ska kontrollera att hon kan? Här hemma håller hon ju aldrig tyst, liksom. :) Fast hon tinade faktiskt upp en del mot slutet och pratade med den blivande BVC-tanten som var där tillsammans med "vår" BVC-tant. Antagligen var det därför Vanja blev så blyg. Två främmande personer blev nog lite för mycket för henne.

Nå, hon fick godkänt i alla fall. BVC-tanten har ju hört henne prata förr, när vi har varit inne med Lukas. Måtten för dagen blev hur som helst dessa:

• Längd: 98 cm.
• Vikt: 13,6 kilo.

Hon blir så stor, min lilla tjej. Snart en hel meter. Det är ganska fantastiskt.

Det här med vaccinet då? Folk frågar hela tiden om vi har vaccinerat oss och när vi hade tänkt göra det då. Det har vi inte. Punkt. Vi ska inte vaccinera oss. Faktiskt. Ingen av oss ser någon som helst mening med det och jag är, kanske naivt, inte rädd för en influensa. Speciellt är jag inte rädd för en influensa som de säger är mindre dödlig än de vanliga, tråkiga influensorna som kommer varje år. Som trots allt tar död på 800-2000 pers om året. (Nej, jag har ingen länk att hänvisa de sifforna till, de har jag bara läst nånstans). Hur många har dött i "svininfluensan"? Åtta personer i Sverige? Nio? Hur många av dem har de ens konstaterat varit på grund av influensan?

Äh. Jag tycker bara att det är löjligt. Hade vi jobbat och arbetsgivaren sagt att vi skulle vaccinera oss, då hade vi gjort det för där ser jag poängen med det hela. Arbetsgivaren vill inte att arbetarna ska bli sjuka och vara borta nån vecka eller så. Därför vaccinerar de arbetarna. Simple logic.

I övrigt fattar jag inte. På sant.

För övrigt så vägrar Lukas sova. Roligt.

Nu går han!

Det tog inte många dagar från det att jag skrev att han gjorde framsteg och tog några steg till att jag klassar det som att Lukas kan gå. För det gör han nu. Inte hela tiden, naturligtvis inte, men han kan gå flera meter. Hur långt han kan gå om han bara kan behålla koncentrationen är det ingen som vet. Tänka sig att när Vanja var i den här åldern så kunde hon nätt och jämnt krypa. Så olika det är! Men det är roligt också att det är olika.

Jag har en teori om att pojkar är tidigare med det motoriska än vad flickor är. Jag har en studie på hela fyra barn att stödja min teori på. ;) Kanske inte en SIFO-undersökning direkt, men ändå. :D Tre av barnen är pojkar och en är flicka och den enda som var senare med att gå är flickan (Vanja). De tre pojkarna (Lukas, Olof och Thor) är alla tidiga med att gå och vid ungefär samma ålder, dessutom! Märkligt sammanträffande, faktiskt. Vid tio månaders ålder kan alla tre pojkar gå. Skumt. Å andra sidan så är alla tre pojkar sena med att prata, i alla fall om jag jämför med Vanja.

Alla säger att "man ska inte jämföra barn", men varför inte? Det är ju så roligt! :D

Fram-steg.

Idag gick Lukas en massa steg. Om det var fem, sex eller sju eller rentav fler, det vet jag faktiskt inte. Jag räknade inte eftersom jag var fullt upptagen med att se hur långt han kom. Han är duktig, den lille pojken, men han har lite för bråttom. "Fuck det här med att gå", tänker han. "Jag springer direkt istället, det funkar nog". Lite mer stabilitet så skulle det nog funka också, men den har han inte riktigt än.

Så på den motoriska sidan så rör det alltså på sig. Den språkliga står still än så länge. Han förstår mer och mer, men han pratar inte riktiga ord så värst mycket än. Fortfarande är "mamma" och "pappa" de enda ord vi kan urskilja. Sen är det naturligtvis en massa andra ljud, men det är ju en annan femma.

Små framsteg för en liten kille. Vi är så stolta. :)

No more mail.

Äntligen har grannen kommit hem och hämtat sin post. Det tog ju bara en månad från det att jag ringde henne och hon sa att hon skulle komma nästa dag, till att hon faktiskt kom hem.

Nå, nu är vi av med posten i alla fall och nu kan min mamma sluta tjata om att jag måste sluta ta in den åt henne eftersom jag bara "blir utnyttjad".

Men det roliga med det hela är ändå att hon antagligen kommer hem eftersom jag gav hennes nummer till fastighetsskötaren som ringde upp henne. Jag gissar att det satte lite mer press på henne än vad hon känt tidigare. Men jag kan ju naturligtvis inte veta det med säkerhet. Jag bara spekulerar, men visst är det ett intressant sammanträffande? Samma dag som jag gav honom numret så kommer hon hem. :)

Idag var Tommy på sitt första möte med European Network blaha blaha. Det verkar vara sånt, i alla fall. Blaha, alltså. Han ska fylla i 22 sidor med såna där tråkfrågor som hans "bästa egenskaper" och "färdigheter" och i vilka situationer de kan komma till användning och så vidare.

Det verkar flummigt, det hela. Jag hoppas bara att Tommy får ett riktigt jobb snart så han slipper gå på detta flummet. Men vem vet, det kanske visar sig att "flummet" är riktigt bra och givande. Vi kan bara hoppas.

Ny vecka.

Igår var det Fars dag. Vi var hemma hos Tommys föräldrar för att gratta hans pappa på Fars dag (hemma hos min pappa var vi ju förra helgen) men det var bara Tommys mamma och brorson som var där. Resten av familjen var och kastade pil. Men det gjorde väl inget. Vanja blev ju väldigt glad över att Wille var där och de lekte och busade massvis. Sen blev de naturligtvis osams lite grann också, men så är det att vara barn. Man kan inte vara sams jämt.

På onsdag ska Tommy iväg på informationsmöte för "European Network of Mentors for Youth - Implementation". Vi har ingen som helst aning om vad det ska handla om. Men han är tvungen att gå på det, även om det skulle vara värsta skräpet (och ärligt talat, bara på namnet så låter det ju som något muppigt). Men vi får väl hoppas på att det är något vettigt så Tommy inte bara behöver slösa bort sin tid där. Det bästa vore ju om han fick ett jobb snart. Det skulle lösa mycket. Men hittills har vi inte hört något från någon och det är ju aldrig uppmuntrande.

Vi har fortfarande inte hört något från grannen heller. Det börjar bli lite störande. Hur svårt ska det vara att höra av sig, liksom? Hon vet ju att vi tar in hennes post och då vore det väl schysst att tala om hur länge till man ska vara borta.

Lukas står typ still i utvecklingen just nu känns det som. Han kan säga "mamma" och "pappa" och inget mer. Han kan stå upp själv, gå ett steg (tre som mest) och inget mer. Han sover tre timmar i sträck, inte mer. I natt provade jag att inte lägga tillbaka honom i hans egen säng när han vaknade, men det funkade inte det heller. Han kommer inte till ro om jag ligger nära (och om jag inte ligger nära så ramlar jag ut från sängen). Så det var inte lösningen heller.

Men antagligen så säger det bara PANG snart så kan han prata, gå och sova ordentligt, allt på en gång. Det skulle inte förvåna mig ett dugg.

Patrik 1.5

Då har vi sett filmen Patrik 1.5 idag då. På reklamen så verkade den ju väldigt rolig och bland annat Tommys mamma hade sagt att hon tyckte att den var jätterolig. Resten av Sverige såg nog filmen när den kom, men nu har vi alltså också sett den.

Den var... bra. Den var inte vad jag hade förväntat mig, men visst var den bra. Rolig var den däremot inte. Inte så som jag förväntar mig att en rolig film ska vara i alla fall. "Rolig" för mig innebär att man sitter och skrattar vid massvis av tillfällen i filmen. Det gjorde definitivt inte vi i alla fall. Så hur man kan klassa filmen som en (för all del, drama-) komedi, det förstår jag inte. Snarare var filmen tragisk på många ställen och vid ett flertal tillfällen fick jag gråten i halsen, exempelvis när Patrik bläddrar bland papperna som soc-tanten överlämnade, och han hittar en bild på sin mamma.

Filmen får dock ett stort plus för lyckligt slut. Jag gillar lyckliga slut, och visst är filmen tänkvärd, samtidigt som den pekar på en hel del fördomar som finns i samhället.

Totalbetyg för filmen är i alla fall att den var bra. Sevärd.

Från den ena ämnet till det andra så gjorde min mamma mig upprörd igår igen. Hon ansåg, angående att Lukas sover så oroligt på nätterna, att "det kan ju inte vara normalt" och tyckte att vi borde "kolla upp" ifall han har ADHD.

.....

Alltså. Nog för att "sömnproblem" står med som ett symptom för ADHD, men att han sover oroligt är knappast orsak att oroa sig för att han skulle ha ADHD. Dessutom så lär det inte gå att ställa nån diagnos när de är så här små i alla fall. Men min son har inte ADHD! Att ens antyda det är så fel, tycker jag. Om det nu skulle visa sig i framtiden att han lider av nåt och skulle få en diagnos så får man naturligtvis ta itu med det då, men herregud, han är nio månader. En bebis! Knappast någon nyhet att (små)barn inte alltid sover på nätterna. Geez... Man kan tro att Lukas är den första bebisen i världshistorien som inte sover hela nätterna om man lyssnar på morsan..

Nej, ADHD tror jag inte att han har. Däremot kan man ju fundera över varför han sover så dåligt. Eller.. "dåligt" är fel ordval. Han sover oroligt. Han vaknar ofta och han är ledsen när han vaknar. Han letar efter oss och vill snutta när han hittat mig. Sen somnar han oftast om utan större problem. Men naturligtvis finns det en hel del nätter då han inte vill somna om. Häromnatten exempelvis så fick han för sig att han skulle sova på min bröstkorg. Så fort jag lade ner honom i hans egen säng så vaknade han och var jätteledsen. Det var ganska jobbigt. Men vad sjutton. Han är liten och ängslig. Man får ha förståelse för att han har jobbiga nätter. Hur som helst så blir det ju bättre.

Jag skrev häromdagen att jag funderade på att kontakta grannen. Efter att jag hade skrivit inlägget så skickade jag iväg ett SMS till henne och frågade om hon visste när hon skulle komma hem eftersom vi börjar få väldigt mycket av hennes post här nu. Det var väl tre dagar sen. Hon har fortfarande inte svarat och det tycker jag är rätt dålig stil. Man tycker att hon borde höra av sig på nåt sätt. Om hon inte kan skicka SMS så kanske hon kan låna nåns telefon och bara slå en pling på en minut och säga när hon tror att hon kommer hem. Så svårt är det ju inte.

Men vad som är värre med situationen är, som vanligt, mamma. Hon har så himla mycket åsikter och anser att jag ska sluta ta in posten åt grannen eftersom "jag bara blir utnyttjad". Hur då? undrar jag. Hon har inte bett mig ta hand om hennes post. Hur kan hon då utnyttja mig?? Det är ju jag som tagit på mig att plocka in posten. Sen har jag fått höra idag att mamma dessutom pratar om situationen med grannen med annat folk. De anser tydligen också att jag ska sluta ta in posten för annars kan grannen hävda att hon aldrig har fått breven och därmed inte tänker betala.

Jaha? Och?? På vilket sätt blir detta mitt problem, om hon nu skulle få för sig något så dumt? Det är ju knappast så att jag måste betala hennes räkningar bara för att jag hämtar in hennes post. Jag förstår ärligt talat inte varför de är så himla oroliga. Mamma har dessutom påstått att grannen nog inte tänker komma hem mer överhuvudtaget. Det är fantastiskt vilka slutsatser man kan dra om en människa man inte ens känner, tycker jag. Varför skulle hon strunta i att komma hem? Varför skulle hon överge sina barn? Hon är hos sin pojkvän och hälsar på! FFS! Varför är det så hemskt? Att hon är borta för länge och inte sköter sina räkningar är hennes problem, inte mitt. Jag börjar bli väldigt trött på allt tjat om att jag måste sluta ta in posten åt grannen och, framför allt, att jag måste "akta mig". Jovisst. Hennes post kanske är infekterad av nån muterad alien som kommer att mörda oss alla i sömnen nån natt.

Eller inte.

Tystnaden.

Det har varit tyst här på bloggen ett tag. Det beror inte på att jag har slutat skriva, utan på att jag först har varit bortrest och sen haft besök av mamma, så då har det inte blivit särskilt mycket dator överhuvudtaget.

Vår försvunna granne är fortfarande försvunnen. Hon har inte hört av sig om när hon kommer hem och högen med hennes post i vår hall bara växer och växer. Det känns som att vi behöver ta kontakt med henne snart igen och fråga när hon har tänkt komma hem, men samtidigt så känns det inte särskilt roligt att ringa till en vuxen människa och fråga när hon har tänkt komma hem och ta hand om sina räkningar. Det är faktiskt saker hon borde sköta själv. Men samtidigt så märker man ju allt tydligare att hon inte gör det. Det är nu tre veckor sen jag ringde henne och då hade hon varit borta i minst en vecka, kanske två eller tre. Räkningarna skulle vara betalda förra veckan och de ligger alltså i min hall och väntar. Det känns inte riktigt bra. Å andra sidan är det faktiskt inte mitt problem. Men för att vara snäll så borde man kanske påpeka något för henne...

Vi har börjat köpa julklappar här hemma. Nåja, det kanske var att överdriva, men vi har i alla fall köpt en till barnens kusin och en till Vanja. Sen har vi köpt två ytterligare julklappar till Vanja ifrån min mor och min syster. De köpte vi samtidigt som vår julklapp till Vanja. Det är tre gosedjur från Vanjas favoritprogram, Drömmarnas trädgård. :D Dem kommer hon att bli överlycklig över, det är jag säker på. Snart måste vi åka iväg och köpa fler julklappar så vi har det gjort så tidigt som möjligt. Jag avskyr att behöva stressa med dem och det är rätt skönt om man är klar med det tidigt. Jag skulle vilja köpa lite nytt julpynt i år också, men det får vi se hur det blir med.

Nu snöar det ute också förresten, apropå jul. Det är bara enstaka flingor än så länge, men jag hoppas att det börjar snöa ordentligt snart. Det vore så kul om det var vitt på marken imorgon när Vanja vaknar. Hon har pratat mycket om att bygga snögubbar när det blir vinter. Jag undrar ofta hur mycket hon egentligen minns. Om hon kommer ihåg förra vintern när vi var ute och byggde en snögubbe eller om hon bara pratar om det för att vi har sett på bilderna och talat om för henne att "där bygger Vanja en snögubbe". Hon kan börja prata om saker som hände för flera månader sen och det borde ju betyda att hon kommer ihåg av sig själv. Hennes favoritminnen, eller vad jag nu ska kalla dem, är "gammal bil luktar illa, blääää", "Vanja ramlade, bompa, (bompa = slå sig) Vanja blev ledsen. Svart kisse tröstade Vanja. Svart kisse är snäll", "Vanja fastnade under bussen". Sen kom jag naturligtvis inte på fler exempel just nu. Hmpf. Men det finns fler, i alla fall.

När det gäller barnen så är allting bra. Om två veckor ska vi på kontroll med båda barnen. Vanja ska på 2.5-årskontroll och Lukas på 10-månaderskontroll. På 2.5-årskontrollen ska de testa Vanjas språkliga förmåga. Det kommer hon klara galant kan jag säga redan nu. Hon pratar lika bra som en treåring (jag jämför med barnens kusin Nejra) och mycket bättre än de tvååringar jag känner. Hon är väldigt duktig, min lilla tjej. Lukas däremot pratar inte. Inte mer än att han kan säga "mamma" och "pappa" i alla fall. När Vanja var nio månader så pratade hon massvis med ord. Det kommer jag ihåg, för hon var nio månader när vi flyttade hit och då kunde hon prata ganska mycket. Men Lukas satsar tydligen på det motoriska istället och det funkar ju det med. Jag vet inte vilket jag föredrar, att de utvecklar språket eller motoriken först. Båda har ju sina fördelar. Fördelar med språket är naturligtvis att man kan kommunicera mycket bättre. Fördelar med motoriken är att man slipper bära hela tiden. Exempelvis.

Lukas har fortfarande problem med sömnen. Nåväl, han har väl inte så mycket problem med det som jag har. Men han sover dåligt i alla fall. Frågan är om vi ska testa igen att ställa ut sängen så han inte sover i samma rum som oss, ifall det nu skulle vara så att vi väcker honom. Det kanske hjälper en gång av tre i alla fall och det skulle ju hjälpa en hel del. När det gäller min sömn, vill säga.

Med maten är det däremot inga problem alls. Båda barnen äter med god aptit och precis som Vanja så vägrar Lukas burkmat. Det ska vara hemmalagat, och det kan jag förstå, så smaklös som burkmaten är.

Igår fyllde min kompis Yennys son ett år. Vad tiden går fort! Men om han fyller ett, då betyder det ju att snart är Lukas ett år! Det skiljer bara 2.5 månader på dem. Hua. Snart har jag ingen bebis längre. Då har jag bara två barn, inga bebisar. Det innebär att jag snart måste lämna ifrån mig dem och det vill jag verkligen inte! Buhu, jag vill ha dem hemma ju. Jag vill inte tvingas skicka dem på dagis. Men nuförtiden kan man inte leva på en lön, (under förutsättning att Tommy får ett nytt jobb, alltså) utan man måste ha två inkomster. Tragiskt, men sant. Vi får se hur det går med allt.

Men snälla nån..

Igår när jag pratade med mamma så fick jag höra en väldigt märklig kommentar från henne. Det började med att jag pratade om att vi var tvungna att tvätta jeans här hemma för alla mina nya jeans (fyra par) var smutsiga och behövde tvättas. Istället fick jag ha på mig ett par mammabyxor, men jag påpekade att det gjorde inget eftersom det var ett par riktiga minibyxor, trots att de skulle vara för gravida. Möjligtvis kan jag tänka mig att de passar gravida anorektiker, så små är de.

Då kläcker mamma ur sig att "ja, men du har ju blivit så smal!"

Va?

Eh, ursäkta, men jag har alltid varit smal, hur kan det vara en nyhet? Jag har fått höra under hela min uppväxttid hur smal jag är. Men nu heter det plötsligt att jag har blivit så smal på sista tiden. När jag påpekade detta för mamma (att jag alltid har varit smal) så säger hon "men inte när du gick med Lukas!".

Nej, visserligen inte, men herregud, då var jag ju gravid också! Att jag är tillbaka till min ursprungsvikt (nio månader efter graviditeten), är det något konstigt? Ja, tydligen är det det. Mamma påstår att hon gick upp som mest 13 kilo när hon var gravid, men å andra sidan så gick hon aldrig ner mer än fem kilo efteråt. Jag gick upp 24 kilo med Lukas och har gått ner dem allihop nu. Än sen? Alla är väl olika och dessutom så ammar jag, det gjorde aldrig hon. Det kan ju ha en viss inverkan på saker och ting.

Men nej. Det är tydligen jag som är konstig. Jösses...

Märklig människa.

Jag hade för mig att jag för två veckor sen skrev om min granne, men antagligen är jag blind, eftersom jag inte hittar inlägget, eller också så tänkte jag bara skriva och aldrig kom mig för. Om jag har skrivit om det förut så får ni finna er i att få läsa om samma sak en gång till.

För ett par veckor sedan började vi prata här hemma om att vi inte hade sett vår granne på ett bra tag, en vecka eller två. Inte heller hade vi sett hennes barn eller hört hennes hund, vilken vi annars brukar höra varje dag. Detta tyckte vi var ganska märkligt. Till råka på allt så höll hennes postlåda på att svämma över och det är ju aldrig bra. Så efter ytterligare några dagar så bestämde vi oss för att ringa till fastighetsskötaren och prata om post-problemet hos vår granne. Sagt och gjort, jag ringde fastighetsskötaren och han talade om att han skulle komma förbi och låsa upp grannens dörr och lägga in posten hos henne. Men när han dök upp så visade det sig att hans huvudnyckel inte passade och han kom inte in. Istället fick jag ta med posten in till mig. Fastighetsskötaren ringde till kontoret för att få ett telefonnummer till grannen så han kunde kolla upp vad som hänt henne. Men på det numret som han fick gick det inte att komma fram.

Väl inne, med grannens post nerpackad i en påse, så bestämde vi oss för att kolla upp grannens nummer på Eniro. Eftersom det finns många människor som byter telefonnummer ganska ofta (inte för att jag påstår att grannen är en av dem, jag har ingen aning om huruvida hon byter telefonnummer med jämna mellanrum eller inte) så fanns det ju en chans att hyresvärden inte hade rätt nummer till grannen.Vi hittade ett nummer till grannen och jag ringde. Till skillnad från fastighetsskötaren så gick det fram signaler för mig och jag fick även svar. Det var grannen och jag frågade hur det var med henne eftersom vi inte hade sett henne på så länge. Det visade sig att hon var och hälsade på hos sin pojkvän (som jag tror bor i en annan stad, men jag vet inte säkert). Jag meddelade att jag hade tagit in hennes post och att hon kunde hämta upp den hos oss när hon kom hem. Hon blev jätteglad och sa att hon med största sannolikhet skulle hem dagen därpå. Så vi sade hej då och att vi skulle ses imorgon.

Det här var bakgrundsberättelsen.

Nu, två veckor senare, har hon fortfarande inte kommit hem. Varje vecka hämtar jag in mer och mer post och jag har till och med fått dela upp den i två påsar nu. (Jag delade upp det på ett smidigt sätt, kuvert i en påse, tidningar i en, så hon lätt kan ta hand om posten när hon nu kommer hem).

Det är nu jag börjar tycka att grannen beter sig konstigt. Det är naturligtvis inte min ensak om hur länge hon stannar hos sin pojkvän och inte heller är det min ensak om hur hon väljer att ta hand om sin post, eller inte ta hand om den. Men jag tycker att det är väldigt märkligt att helt och hållet strunta i sina räkningar. Jag vet inte exakt hur länge hon har varit borta, men det är minst en månad. Det är alltså en hel månads räkningar som ligger i min hall och väntar på att bli betalda. Den här veckan är sista veckan i oktober. Det är nu räkningarna ska betalas. Grannen har inte hört av sig om när hon tänker komma hem och på onsdag åker vi bort. Det innebär att hennes räkningar nästan garanterat kommer att bli försenade. Det är faktiskt lite klantigt att göra så.

Men alla gör ju naturligtvis egna val här i livet och jag kan inte göra något åt hennes räkningar. Jag tänker ju definitivt inte betala dem åt henne. :P Om jag känner mig extra snäll så kanske jag ringer fastighetsskötaren och säger åt honom att om grannen hör av sig så kan han öppna vår dörr och hämta ut hennes post åt henne. Om hon väljer att komma hem den här veckan, vill säga.

Aaaah!

Idag ringde jag Försäkringskassan och till kommunen. Försäkringskassan ringde jag för att jag tänkte att de skulle hjälpa mig med att räkna ut hur länge mina dagar räcker om jag fortsätter så som jag gör nu, det vill säga ta ut fem dagar i veckan. Tror ni det gick att få sådan hjälp? Nej, naturligtvis inte. Jag förstår inte ens varför jag försökte. Det enda de kunde "hjälpa" mig med var att tala om hur många dagar jag hade kvar och sen fick jag räkna själv. Jo, men tack. Tack så mycket för "hjälpen".

Inte så givande, alltså.

Därefter ringde jag till kommunen för att kolla med dem om barnen fortfarande stod kvar i kön till dagis. Det var ju ändå 1.5 år sen jag skrev in Vanja. Damen jag pratade med kunde snabbt konstatera att Vanja stod i kön. Det stod en notering om att vi önskade plats från och med den 1:e januari, 2010. Nå, vi får väl se hur det blir med det. Lukas då? undrade jag. Han står väl också med i kön? Nej, det gjorde han inte! Aaaaaah! Halvt panik! Vi har alltså missat att ställa Lukas i kö till barnomsorg. Not good! Förfärad frågade jag damen om det kunde ställa till med problem till våren, om nu barnen ska börja på dagis då, vill säga. Jo, det kunde det göra för det var ju lite kort varsel och det var inte säkert att det fanns plats.. Hoppsan-sa. Hon skulle i alla fall skicka en blankett till oss som vi måste fylla i omgående och skicka in så att han står med i kön sen. Det var klantigt av oss. Men nu är det ju inte säkert att vi kommer sätta dem på dagis från och med januari. Om jag räknade rätt så räcker våra dagar i 40 veckor till och det är ju ganska länge.

Men vi får väl se. Det är bara att hoppas på att det löser sig. Men det gör det säkert. Det brukar det göra.

Funderingar om hemlöshet och annat.

Som av en händelse så diskuteras det på forumet just nu huruvida vem som helst skulle kunna bli hemlös. Just den diskussionen hade jag och Tommy för inte alls länge sen. Lite lustigt.

Mitt svar på den frågan är nog "nej". Jag betvivlar att "vem som helst" skulle kunna bli hemlös. Jag har inget svar på vad som skulle kunna få någon att bli hemlös, däremot. Jag har väldigt svårt att förstå hur någon kan hamna i den situationen överhuvudtaget (i Sverige). Men som någon, eller några, på forumet skrev så beror det nog oftast på missbruk och/eller psykisk sjukdom. Någon annan anledning har jag faktiskt väldigt svårt att tänka mig. Bara "otur" kan nog omöjligt göra en person hemlös.

Men, som sagt så har jag ingen aning om hur folk lyckas bli hemlösa till en början med. Kanske någon läsare har någon idé om hur det går till eller kanske till och med känner /till/ någon som är hemlös och kan svara på hur det gick till? Jag är faktiskt uppriktigt nyfiken.

En annan sak, som inte diskuteras på forumet men som Tommy och jag också diskuterade häromdagen, det var invandring och invandrarpolitiken. Anledningen till att vi diskuterade det var naturligtvis SDs uttalanden och framgångar (?) i media. Det ska man i alla fall ge SverigeDemokraterna credit för, de lyckas få upp saker till diskussion åtminstone. Hur som helst så diskuterade vi invandringen i bilen (ett jättebra ställe för diskussioner, har jag märkt).

Det här är väl ungefär vad jag tycker:

Det är självklart att vi ska ta emot flyktingar och invandrare, speciellt de som flyr från krig och förföljelse. Men! och det här är ett stort men, det ska ställas lite mer krav på de som kommer hit. Nysvenskar, var det någon som kallade dem och det är väl ett bra ord. Nya svenskar. Med krav på att de ska lära sig svenska och att de ska införlivas i det svenska samhället, inte skapa egna samhällen där de fortfarande pratar sitt hemlands språk, där de fortfarande köper samma mat som i hemlandet i sina egna lokala butiker.

"Krav" och "invandrare" är två ord som politiker (ja, övrigt folk också för den delen) verkar vara väldigt rädda för att använda i samma mening. Folk är så fruktansvärt rädda för att bli tagna för rasister att de väljer att inte diskutera eller ens prata om ämnet överhuvudtaget. Att SverigeDemokraterna är det enda parti som verkar våga prata om detta (haha, "våga prata"... det är ju typ det partiet går ut på!) bidrar naturligtvis till bilden om att det bara är rasister som vill beröra ämnet. Mycket tråkigt, tycker jag eftersom det måste diskuteras. Integrationspolitiken är ju mer än misslyckad i dagens läge. Det är naturligtvis inte invandrarnas, nysvenskarnas, fel att politiken är katastrofalt misslyckad, men det är de som får lida för det.

Men en sak som jag har lite svårt för att förstå är varför alla som kommit hit stannar kvar. De som är här på grund av förföljelse i sitt eget hemland förstår jag naturligtvis. Men de är ju inte de enda. Alla de som vägrar lära sig svenska (jodå, de finns), som talar nedsättande om svenskar och Sverige, vägrar skaffa sig ett jobb och som till stor del är grund för att inskränka svenskar föraktar alla invandrare och drar dem över en och samma kam, varför väljer de inte att åka hem till sitt eget hemland när kriget/naturkatastrofen/whatever är över? Lika självklart som jag tycker att vi i Sverige ska ta emot flyktingar och invandrare, lika självklart tycker jag att det är att de, om de inte väljer att gå in för att bli svenskar, åker hem igen när det är säkert igen. Om jag var tvungen att fly Sverige under en tid och var tvungen att bo i ett annat land, nog skulle jag vilja komma tillbaka till Sverige igen när jag kunde.

Nej, det är mycket jag inte förstår och det finns mycket jag skulle vilja se diskuteras i övriga partier, inte bara SverigeDemokraterna. SverigeDemokraterna, som med sin invandrarfientlighet och sina nazisttendenser (jag får inte säga att de är nazister, för det förnekar de själva att de är och att jag klassar dem som nazister är bara min egen personliga tolkning) verkligen inte är ett parti jag vill se i regeringen, de borde inte vara ensamma om att diskutera invandringspolitiken. Andra, som inte är lika hatiska som SD, borde lyfta frågan och ställa krav. Det tror jag många skulle uppskatta.

Nu till lite lättsammare saker.

Idag gick Lukas ett steg! Ett steg, men det är en början. Andra steget han tog föll han på, men han var så duktig. :) En annan sak som vi märkte idag är också lite märklig. Jag vet inte om det beror på att han är andra barnet och "minstingen" eller vad det är, men jag tänker hela tiden att han är så liten. Idag fick jag bevis på att han inte alls är så liten som han är i mina tankar. Igår var vi på Öppna Förskolan och där har de sångstund varje dag klockan tio och två. Vi är där på förmiddagen, så klockan tio är det som gäller för oss. Vanja är fortfarande blyg och vägrar sjunga med eller göra några rörelser, men så snart vi kommer hem så vill hon. Idag sjöng vi "Bygger en bil", eller vad den nu kan tänkas heta och så gjorde vi rörelserna till den också. Vanja är inne i upprepningarnas tidsålder, så orden "en till!" hördes rätt många gånger. Helt plötsligt gjorde Tommy mig uppmärksam på Lukas, som satt i sin spjälsäng. När jag sjunger "Bygger en bil" (eller vad den nu heter) så viftar Lukas med händerna. Inte bara viftar lite hur som helst, utan i de ungefärliga rörelsemönster som hör till låten! Oj, vad paff jag blev! Jag trodde verkligen att han inte klarade av sådant eller ens förstod och kopplade att om jag sjunger så här, då ska han göra så med händerna. Vad stolt jag blev! Helt galet vilka små saker som gör en stolt ibland. :)

Nio månader.

Idag är min lille kille hela nio månader! Det betyder att han har levt lika länge på utsidan som i magen. Min lille plutt! Som inte är så jätteliten längre.. Vanja är det definitivt inte. Hon har blivit så stor, så stor, men på sätt och vis är hon ändå fortfarande så liten. De är så söta ihop, mina små.

Snart tvingas jag väl sätta dem på dagis fast jag inte vill. :( Då går jag miste om mina barns dagar och det vill jag inte. Jag vill inte heller att de ska lära sig en massa dumheter som barn på dagis verkar lära sig automatiskt. Knuffas, bitas, svära och vara tykna. Usch. Jag vill att mina underbara barn ska fortsätta vara underbara.

Imorgon får jag ta itu med att räkna på hur länge dagarna räcker och när vi måste skola in dem på dagis. Jag får ringa till kommunen och kolla dagisplatser och sånt. *suck* Jag vill verkligen inte, men det är väl nödvändigt.. Enda sättet att slippa är väl att bli dagbarnmamma och det vill jag inte bli. Mina egna barn tar jag gärna hand om, men inte andras. Det räcker gott med sina egna, faktiskt. :)

I övrigt så ska jag fortsätta med min lista som ska ge oss bättre struktur på våra liv. Att jag är föräldraledig och Tommy arbetslös är en katastrof för vårt strukturerade liv (det lilla vi hade). Dagarna bara flyter på och vi gör inte mycket vettigt på dagarna. Lite promenader och inplanerad utelek med barnen kommer nog göra susen, tror jag.

Att bestämma att vi måste tvätta minst en maskin om dagen och stryka ett antal plagg är också ett bra sätt att få tummen ur och göra saker här hemma lite mer regelbundet. Men jag ska titta mer på listan imorgon och se vad vi kan göra.

Nu är min lille plutt inte alls särskilt glad, så jag får väl ta och sätta mig med honom en stund och försöka få honom att somna om.

Utmaning.

Jag har fått en utmaning från FamiljenNybergElmer.

Man ska svara på frågorna med ett ord som börjar på samma bokstav som ens förnamn.

1. Vad heter du? Linnéa

2. Ett ord på fyra bokstäver: Leva

3. Flicknamn: Linda

4. Pojknamn: Leihne

5. Yrke: Lagerarbetare

6. Färg: Lila

7. Klädesplagg: Linne

8. Mat: Linser

9. Sak i badrummet: Lotion

10. Plats/stad: Lund

11. En orsak att vara sen: Lättja

12. Något man skriker: Lugn

13. Film: Lord of the rings

14. Något man dricker: Lemonad

15. Band: Lordi

16. Djur: Lodjur

17. Gatunamn: Linnévägen

18: Bilmärke: Lexus

19. Sång: Love hurts

20. Aktivitet med mer än en deltagare: Lagsport

Se det snöar!

Första snön! Hurra! Första snön brukar visserligen inte bli långvarig, men vad spelar det för roll? Första snön är här nu, även om den är borta i eftermiddag. :) Vanja har redan börjat tjata om att vi ska bygga snögubbar, men det krävs ju lite mer än ett tunt lager snö för att göra en snögubbe. :) Så hon får allt vänta tills vi får lite mer.

Tommy fick sin andra utbetalning från a-kassan igår. Så nu vet vi när han får pengar i alla fall. Torsdagar, jämna veckor. Det är i alla fall ett plus att veta när pengarna ramlar in, även om det inte är så mycket. Nu ska man bara hålla reda på vilka pengar som hör till vilken månad också så kanske det går vägen det här i alla fall. Från och med slutet på nästa vecka så ska vi göra allt som står i vår makt för att få ner matkostnaden till 3000 kronor. Klarar vi det, då klarar vi nog ekonomin totalt. Så det är bara att kämpa på.

Det ska nog gå.

Miss i kalkylerna.

Oj då. Jag kom på att jag hade missat en post när jag kollade igenom vår budget.

Räkningar: 13000, check.

Mat: 4000 i dagsläget, vill ner till 3000. Check.

Automatiska överföringar (sparande till barnen och vårt pensionssparande): 400 kr. Check. 

Inkomst: 17800, check.

Kvar i dagsläget: 400kr.

Missad post: BLÖJOR! 600kr. WOUPS!

Hoppsan. Nu handlar det alltså inte längre om att vi måste få ner matkontot för att kunna ha råd med eventuella extrautgifter, nu handlar det om att vi ska ha råd att köpa blöjor till barnen. Glöm bort kläder till barnen, snus till Tommy och allt annat som vi kanske hade velat köpa. Naturligtvis måste vi ha pengar till att köpa blöjor. Det blir till att snåla, snåla. Exakt hur det ska gå får vi väl se, men jag tror på oss. Från och med nästa löning (haha.. "löning"..) så ska vi sträva efter 3000 kronor på mat, inte mer. Matsedeln får jag göra upp så den passar utgifterna, helt enkelt.

Det ska gå.

A-kassa.

Idag fick Tommy första utbetalningen från A-kassan. Därmed vet vi också hur mycket han får i månaden, eller rättare sagt varannan vecka. 4870 kronor varannan vecka. Det är... det är... det är typ ingenting. Vi kommer alltså sammanlagt få strax under 18000 att leva på. Då har jag naturligtvis räknat in barnbidragen. Det kommer bli tufft. I dagsläget lägger vi in 13000 till räkningar och 4000 på mat. Bara där kommer vi upp i 17000. 400 kronor dras automatiskt till sparande. 200 till barnen och 100 kronor var till privat pensionssparande. (Det kan man ju undra varför vi har, egentligen.. Men nu har vi det och de pengarna kommer vi inte kunna röra förrens vi är 55. Det är uppmuntrande. Eller inte.)

Så nu måste vi försöka genomföra lite förändringar här hemma. Bensinkostnaden måste sjunka till helst 500 kronor i månaden. Mat måste vi försöka skära ner på också. Mer kyckling, mer köttfärs, ersätta flingorna på morgonen med havregrynsgröt och så vidare. En tusenlapp mindre på mat i månaden hade varit skönt. Vi har slutat köpa godis också och det bör ju generera en del pengar. (När jag säger "vi" så menar jag naturligtvis "jag", för det är nästan bara jag som köper godis). Det är väl kanske lite tidigt att säga om vi har lyckats med godisstoppet, men två veckor har vi klarat i alla fall. Det är alltid något.

När jag berättade för mamma om vår nya tajta ekonomi och våra planer för hur vi ska kunna spara in på maten så var hennes reaktion att "men ni måste ju ändå få unna er något!". Hallå eller? Det handlar inte om att "unna" sig, det handlar om att vi i första hand ska klara av att betala räkningarna, i andra hand om att vi ska äta gott. Gott kommer vi naturligtvis äta ändå, för jag lagar bara god mat, men extra gott blir det nog inte så mycket med.

I sista hand får vi leta efter en billigare lägenhet. Men det är absolut sista utvägen. Helst ska Tommy få ett jobb snart..

Äntligen!

Efter åtta månader (nåja, fem kanske stämmer mer med faktisk prövad tid) har Lukas äntligen förstått vad man gör med en nappflaska. Heureka! Så idag har han druckit mjölk (vanlig ko-mjölk :)) och välling ur sin nappflaska. Gud, vad skönt att det äntligen har släppt för honom och poletten har ramlat ner, en talgdank gått upp och han äntligen har förstått.

Lite bråk blev det när jag hällde i välling, men det var inte för att han inte ville ha flaskan, tvärtom. Bråket handlade om att han ville hålla flaskan själv och även skaka den så det skvätte välling överallt. Men efter att ha ställt ifrån mig flaskan och gått runt med honom lite så accepterade han att jag skulle hålla i flaskan och han drack riktigt duktigt. Inte allt, men det kan man inte begära heller. Jag var nöjd att han drack överhuvudtaget.

Nu är det bara sömnen kvar då. *optimist*

Yes!

Jag vann auktionen! :D

Väntar på en auktion...

Uuuh, nervöst nu. Sitter och väntar på att en auktion ska avslutas på Tradera. Det är en bok som jag VERKLIGEN VILL HA och som jag har letat efter hur länge som helst. 260 kronor är auktionen uppe i (säljaren säljer alla böcker i serien samtidigt) och det är tio minuter kvar. Nervöst!

Jaha. Det var det.

Nu är det verkligen slut på "friden". Inte för att det har varit så värst mycket frid tidigare, men nu är det slut med det lilla som fanns.

Idag var vi båda jättetrötta på morgonen. I och för sig inget ovanligt, det är väl snarare standard här hemma, men det var ändå lite värre än andra dagar. Vanja var rätt gosig och mysig och ville ligga och gosa i sängen med oss, men Lukas var inte nöjd alls. Ny blöja, ville inte äta, ville inte sitta i sin säng och leka, ville inte ligga still hos oss och gosa som Vanja, ja, ingenting dög. Till slut så gick jag upp och satte honom i gåstolen och kontrollerade att han inte kunde riva ner något eller skada sig på något.

Det brukar funka, i alla fall ett tag, tillräckligt länge för att man ska hinna vakna till. Visst, det funkade idag också. Han var jättenöjd med att sitta i gåstolen och springa omkring. Vanja klättrade ur sängen och sprang efter, jätteglad. Själv däckade jag i sängen igen, helt utslagen.

Efter några minuter så hörde jag Vanja. "Neeeeej, Lukas! Släpp mig!" Såklart antog jag att Lukas hade fått tag i Vanjas hår, precis som vanligt, och fick slänga mig upp ur sängen och kasta mig in i Vanjas rum. Han brukar kunna slita av ganska stora tussar ur allas hår här hemma. Vi lär bli skalliga om han ska fortsätta så här..

Hur som helst så kom jag in i Vanjas rum och upptäckte att Lukas inte alls satt och drog i Vanjas hår. Han satt helt lugnt på golvet och lekte med nån leksak.

Ser ni vad som är fel i den meningen?

Lukas satt på golvet och lekte. Jag hade satt honom i gåstolen och han var på golvet! Han hade alltså lyckats klättra ur gåstolen och dessutom lyckats med detta utan att slå ihjäl sig. Det är jag i och för sig glad över. Det sista alltså, inte det första.

Så nu är det slut med gåstol utan bevakning för Lukas del. Under dagen har han försökt göra om sin bedrift, men jag har dragit ner honom i stolen igen. Usch. Han är alldeles för rörlig och energisk. Vi fick sänka sängen också idag för den försöker han klättra över också. *suck*

I vanliga fall är det här inga problem för vi har oftast uppsikt över honom, men just morgonarna är jobbiga när vi båda är dödströtta och ingen vill gå upp.

Något roligare att berätta är att jag har köpt lite böcker på Tradera. Två böcker köpte jag idag av samma säljare. När jag fick vinnarmailet, (det där standardmailet alltså, inte det personliga som säljaren skickar sen), så såg jag att säljaren bor här i Alingsås! Fantastiskt! Jag ska maila honom sen och fråga om vi kan hämta böckerna hemma hos honom istället för att han ska posta dem till mig. Då sparar vi ju in på frakten. Perfekt. Hoppas bara inte han har gjort som en annan jag köpte av. Hon hade redan packat och satt frimärken på allting så hon kunde inte samfrakta. Nåja, man kan inte få allt än.

Det ska bli kul att få lite nya böcker att läsa.

Sjuka.

Pang bom så blev vi sjuka här hemma. För mig så skedde det nästan från en minut till en annan. Ena sekunden mådde jag bra, andra sekunden hade jag ont i huvudet, i halsen och mådde rent ut sagt förjävligt. Det första mamma sa när jag berättade för henne att vi hade blivit förkylda här hemma (alla hostar, nyser och snörvlar) var om jag hade kollat upp så det inte var svininfluensan.

Nej, det har jag inte kollat upp. Om jag får en förkylning så antar jag inte automatiskt att det ska vara en influensa överhuvudtaget. Och skulle det vara det, ja, vad ska vi göra åt det då? Ligga hemma och vara sjuka, precis som nu, that's what.

Jag kan säga att jag längtar verkligen efter en barnfri helg. Inte så att jag inte vill ha mina barn här, det är bara det att jag vill få sova en hel natt utan störningar, få ta det lugnt och ha en hel dag utan skrik och oväsen. Skriks gör det nämligen varje dag. Inte nödvändigtvis arga och ilskna skrik, utan även glädjetjut och överraskningstjut. Det kan vara påfrestande ibland, särskilt som jag aldrig någonsin får sova ordentligt. Snälla, lilla Lukas, kan du inte börja sova hela nätter snart? Jag längtar så efter att få sova. Att vi är sjuka hjälper ju knappast till för sömnen för nån av oss.

Pust.

En hel flock med tänder!

Ja, jösses. I början på veckan så konstaterade jag att Lukas har en massa tänder på gång, fyra stycken. När syster-yster var här i tisdags skulle jag visa alla tänder som var på väg och tro på fan att hon hittade en tand till som är på väg upp!

Fem tänder! På samma gång!! Undra på att han är kinkig ibland. Det måste ju klia något fruktansvärt i hans lilla mun. Stackars liten. Fast kanske lika bra att ta många på en gång istället för att dra ut på det..

Annars är det väl inte mycket nytt under solen. Lukas sover lika illa som vanligt, men han äter duktigt i alla fall. Imorses åt båda barnen varsin stor tallrik gröt, det var väldigt duktigt av dem. Vanja åt gröt till kvällsmat också istället för välling (vi ska försöka trappa ner på vällingen och ersätta med exempelvis gröt) och tanken var att Lukas också skulle göra det, men han somnade.. Typiskt. Får göra ett nytt försök imorgon igen. Jag hoppas på att om han äter mer stadig mat så kanske han börjar sova lite längre på nätterna än tre timmar i sträck. Men för att han ska kunna göra det krävs ju att han är vaken och kan äta gröten förstås. :)

Jo, jag ringde till hyresvärden igår för att fråga när sjutton de sätter på värmen på elementen igen egentligen. Som svar fick jag att de aldrig stänger av dem.. Nähä, så varför har våra element varit iskalla sen i våras nån gång? Nej, då måste det vara något fel, så vi blev hänvisade till fastighetsskötaren. Nu hade jag tur som stötte på honom imorses och han kom in och kollade på våra element. De hade tydligen fastnat eller nåt så han fick skruva och olja (eller vad han nu höll på med, jag passade på att äta frukost för det hade jag inte hunnit göra innan) och nu ska vi ha värme på elementen igen.

Det här var tydligen sånt som händer lite nu och då.

Tack för det. Tur att jag ringde till hyresvärden då, så vi inte väntade tills det var -15 ute på att elementen skulle börja fungera igen. Eftersom de slutade fungera i våras när det började bli varmt ute så reagerade man ju inte över det. Eller jo, man tyckte ju att de var lite väl tidiga med att stänga av värmen, men det är ju olika hur hyresvärdarna gör, så sen tänkte man ju inte mer på det. Men nu har jag tyckt att fy fan vad kallt det är här hemma och NÄR kommer värmen på egentligen?? Men nu vet vi alltså. Slutar elementen fungera igen nästa år, då ska vi ringa fastighetsskötaren direkt.

Apropå värme så måste vi iväg och köpa lite vintergrejer till barnen. Lukas har väl saker så han klarar sig efter Vanja (möjligtvis nya vantar eller nåt sånt, för de han har får han av sig alldeles för lätt), men Vanja behöver både nya stövlar och nya vantar. En ny mössa skadar inte heller. Nu är det för sjutton svinkallt ute och då duger det inte att gå runt i gummistövlar när man ska vara ute och leka. Så det får vi köpa så snart som möjligt. Kanske imorgon. Vi var visserligen iväg och handlade idag (mat), men vi får väl åka två dagar i rad då. Stövlarna måste hon verkligen ha. Nu.

Angående jobb så har vi inte hört något än. Tommy har ju inte sökt så överdrivet mycket jobb än heller, men ändå. Från a-kassan har vi heller inte hört något än. Vi har ingen aning om vare sig när han får pengar eller hur mycket han får. Sånt ger mig lite ont i magen. Jag vill ha koll på allt som har med ekonomi att göra. Att inte veta vad vi har för inkomster känns inte bra. Hoppas bara inte att de strular med utbetalningen utan att vi får pengarna inom en snar framtid. Helst innan räkningarna ska vara betalda nästa gång.

Imorgon fyller min kompis Yenny år, förresten. Grattis i förskott! Jag ska gratta henne imorgon också, antagligen via sms eftersom jag antar att hon jobbar, men nu var jag i alla fall först med att säga grattis här. :) Vi börjar bli "gamla", hihi. 28 hela år. Jättegammalt. =) (Måste ändra min presentation också. Där står det fortfarande att jag är 27. Fast å andra sidan, vem bryr sig?)

Nåväl. Nu är det dags att skutta till sängs. Klockan är mycket och Lukas vaknar säkert snart.

En ände med förskräckelse.

Hua! Igår stannade mitt hjärta i flera sekunder. Jag var ensam uppe med barnen och skulle äta frukost. Lukas satt i barnstolen, Vanja sprang omkring. Jag minns inte längre vad som hände, varför jag var tvungen att gå in i Vanjas rum, men något var det. Jag lämnade köket i kanske 2 minuter. Något sådant. När jag är på väg tillbaka till köket så ser jag det.

Lukas står upp i barnstolen. Står upp!

Det tog två sekunder att rusa fram till honom och fånga upp honom, men det hade kunnat vara två sekunder för mycket. Gud, vad rädd jag blev. Nog för att jag har sett att han inte sitter ordentligt i stolen för det mesta utan krånglar och drar upp fötterna, men jag trodde ändå inte att han faktiskt skulle kunna ta sig upp och ställa sig upp. Nu vet jag bättre. Nu är prio nummer ett att laga selen som har gått sönder. Jag vill inte ens tänka på vad som hade kunnat hända om jag hade dröjt några sekunder till i Vanjas rum. Det skakade om mig rejält.

Nu gick det ju bra, men nu förstår jag ännu bättre hur snabbt olyckor kan ske.

På tal om olyckor så skedde det en olycka igår. Vi var ute på gården och lekte och ena grannflickan kom ut och lekte också. Vi hann inte vara ute särskilt länge tillsammans förrens olyckan var framme. Flickan snubblade till och föll och slog pannan rakt i bänken som jag satt på.

Det är precis såna olyckor man inte kan förhindra. Barn snubblar, speciellt i åldrar då de växer mycket, och man kan inte vaddera deras omgivning utifall att de skulle ramla. Fast den här flickan har fått mer än sin beskärda del av fallolyckor, måste jag säga. Men hon har fel på sitt ben också, och då kan hon helt plötsligt falla ihop för att benet bara viker sig och det är naturligtvis jobbigt. Stackars lilla tjej. :(

En gladare nyhet är att syster-yster och bröderna har varit här idag. Syrran köpte sin bil idag. Nu ska hon bara ha körkort också och det behöver jag också skaffa mig.. nån gång när vi har råd och tid, vill säga. Men det är en annan femma. Syskonen hann i alla fall vara här en stund och vi bjöd på mat. Ungsbakad potatis, grillad rostbiff och gräddfil. Enkel mat, men ändå lite lyxig. Det är roligt att kunna bjuda på lite sånt när folk kommer på besök. Det får en att känna sig vuxen. :)

Gammal dikt.

Whoho! Jag hittade en dikt som jag skrev för många år sen, nån gång när jag gick i gymnasiet, tror jag.

Omgiven av människor
jag sitter här ensam
Tillsammans med vänner
jag sitter här själv

Ensam och bortglömd
bortglömd i massan
Utanför mängden
i massan anonym

Förbisedd och vilse
udda bland par
Ej tillräckligt särskild
ej tillhörig här

Ensam och vilse
i massan anonym
Kvarglömd och bortglömd
ensam lämnad kvar

I tystnaden stilla
udda bland par
Utanför kretsen
i massan anonym
 

Uppdatering.

Jaha, så har det helt plötsligt gått en massa dagar trots att jag flera gånger har tänkt att "det där ska jag skriva om senare". Men när "senare" inträffar så orkar jag inte sitta vid datorn och skriva. Tråkigt, men sant. Jag är ju kroniskt trött, så det händer inte särskilt ofta att jag orkar med något alls på kvällarna.

Nåväl.

I måndags blev vi jättestolta här hemma. Vanja kissade på pottan! Hon blev alldeles förskräckt och nästan livrädd, stackarn. Ja, det är inte lätt när man inte har koll på sina kroppsfunktioner. Anledningen till att hon kissade på pottan var att jag inte hade tagit på henne någon blöja efter badet. Vi har flera gånger tänkt att vi borde ta itu med hennes pott-träning, men det blir ju sällan av. Särskilt svårt är det i och med att hon verkligen, verkligen inte gillar att vara nakenfis. Hon vill ha sin blöja. Hon börjar gråta och går och hämtar blöjan om vi inte sätter på den. Då är det lite svårt att insistera på att hon ska vara naken och sitta på pottan.

Men i måndags insisterade jag i alla fall och hon satt på pottan ett flertal gånger utan att det hände något. Men till slut så kissade hon i alla fall och fick massvis med beröm, såklart! Efter det så kunde jag inte med att förvägra henne blöjan längre. Hon blev överlycklig och sprang iväg och hämtade sin blöja. Lillfisen då.

En annan anledning till att vara, ja, kanske inte stolt, men åtminstone förvånad, fick jag imorses. Lukas var ganska orolig under natten. Han vaknade strax efter tolv och höll sen igång i över två timmar. Halv tre somnade han äntligen. Halv sju vaknade han igen. Jag var tvungen att titta på klockan flera gånger för att försäkra mig om att jag såg rätt. Fyra timmar! Lukas hade sovit fyra timmar i sträck! Det är banne mig första gången. Hittills har han sovit max tre timmar åt gången, så att ha fått sovit fyra timmar gjorde mig helt förbluffad. Inte utvilad, men förbluffad i alla fall. =) Hoppas det fortsätter på den här vägen.

Vår tvättmaskin gick ju sönder, som ni kanske minns? Jag snackade med försäkringsbolaget som ville att vi skulle ha inköpskvittot och det där jäkla kvittot har jag ingen aning om var det ligger. Jag har letat. Massvis. Jag har letat överallt, men jag hittar det inte. Men som tur var så fick vi tipset om att det var pumpen som var trasig, så vi inhandlade en ny pump på egen hand. Tommy bytte ut den gamla mot den nya och simsalabim! Den funkar! (Åtminstone just nu, men vi håller tummarna för att den ska fortsätta funka.) Så nu har vi, efter en vecka utan tvättmaskin, återigen en fungerande maskin. Jäklar vad den ska få arbeta de närmaste dagarna. Vi ligger så långt efter med tvätten, alltså. Ungarna har snart inte ett rent plagg att sätta på sig. Så det blir prio nummer ett imorgon, att tvätta barnens kläder. Sen fick jag en strykbräda av svärmor i födelsedagspresent så nu ska vi börja stryka kläderna också. Det kan de må bra av.

Tommy har äntligen fått sitt arbetsgivarintyg från Adecco. Det har vi skickat in till a-kassan och nu är det bara att hålla tummarna för att de inte tar tre månader på sig att behandla hans ärende. I så fall lär vi få tömma sparkontona och låna pengar och det vill jag inte göra igen. Jag har lånat pengar så det räcker och blir över. Jag är äntligen skuldfri från släkten och så vill jag att det förblir. Jag har ju för sjutton som mål att bli av med mina andra skulder också och då vill jag inte skaffa mig några nya. Men vad gör vi om pengarna dröjer? Så mycket pengar har vi faktiskt inte på sparkontona. Nå. Det är väl bara att hålla tummarna för att det går fort och smidigt.

Söstra mi ska köpa bil, förresten. Vi har varit och tittat på den åt henne idag och på tissdag ska hon och lillebror komma hit och hämta, och betala, den. En liten Atos blir det. Antagligen, i alla fall. Vem vet, hon kanske ändrar sig när hon ser bilen, det vet man ju aldrig. Men jag ser inte varför hon skulle göra det. Den såg rätt fin ut. Det är ingen bil som vi skulle ha köpt, men så är ju Tommy tre decimeter längre än vad syster-yster är också. Tommy kan inte ha en småbil att köra runt i, det funkar ju bara inte. Men för syrran så går det ju utmärkt. Ja, hon ska väl provsitta den också och ta en sväng med den (lillebror får väl köra eftersom syrran inte har sitt körkort än), men sen köper hon den nog garanterat. Den är billig och billig i drift. Så på tisdag får vi besök här hemma då. Det blir trevligt.

Sist men inte minst kan jag ju berätta något lite komiskt. Jag och grannen har väldigt olika syn på ganska många saker när det gäller barn. Det har jag tänkt på tidigare, men idag fick jag ännu ett exempel på det. Vi var ute och lekte med barnen på gården och Lukas blev väldigt gnällig mot slutet. Jag anade ju att han var hungrig eftersom han inte hade fått särskilt mycket att äta till middagen (vi åt stekt potatis och bacon, inte det lättaste att ge en åttamånaders), så jag gav Lukas till Tommy och knäppte upp. Sen tog jag Lukas och ammade honom. Grannen fick väldigt stora ögon och frågan verkligen lyste i hennes ögon: "Va, ammar du fortfarande?" Det var inte bara i hennes ögon för den delen, för hon frågade det rakt ut också och undrade hur länge jag hade tänkt amma. "Tja, tills han är ett eller så, antar jag. Det var ungefär så länge jag ammade Vanja". Hon blev helt paff. Hon själv hade bara ammat sin dotter i sex månader och sen slutat tvärt. Hon hade sett fram emot att dottern skulle bli sex månader så hon kunde sluta amma, så hon blev fri. Riktigt så uttryckte hon sig inte, men på ett ungefär och det var det hon menade. Vi har verkligen olika syn på amningen, hon och jag. Jag ammar ju utan protester. Jag tycker det är mysigt att amma. Jag ser ingen anledning till att sluta amma än på ett bra tag.

Grannen har sagt flera gånger, när jag har beklagat mig över att Lukas inte fattar poängen med flaska, att om jag slutar amma så kommer han nog ta flaskan eftersom han blir så illa tvungen. Men så bråttom är det faktiskt inte. Visst, det skulle underlätta en hel del, men jag vill ju inte göra det på bekostnad av amningen. Så då tar jag hellre att han inte vill ha flaskan just nu och fortsätter amma tills det känns okej att sluta. :)

Feber.

Stackars pojke! Lilla, älskade Lukas hade en jättejobbig natt i natt. Snuvig och snorig, hostig och nysig och väldigt svårt att sova. (Det sista har han i och för sig nästan jämt, men nu var det lite mer än vanligt). Vid två-tiden kollade jag tempen på honom, för han var så varm, stackarn. 38.5 grader visade termometern på. Undra på att han hade det jobbigt! Större delen av natten gick jag omkring med honom och vaggade och ibland satt jag i soffan och vaggade. Vid sex-tiden fick Tommy ta över och jag fick sova i alla fall någon timme. Tommy lade sig i soffan med Lukas på bröstkorgen och där somnade han. Vad skönt att han fick sova lite grann i alla fall, lill-pojken!

Själv fick jag be Tommy ta barnen på eftermiddagen så jag kunde lägga mig och sova en timme. Jag höll på att ramla i bitar, kändes det som. Nog för att jag kan klara några sömnlösa nätter, men nu är det väldigt längesen jag fick sova en hel natt senast. När man aldrig får sova ut så tar det väldigt hårt att inte få sova på en hel natt. När jag säger "sova ut" så menar jag inte att sova länge på morgonen, för det får jag göra lite nu och då. Tommy och jag turas om med att gå upp med barnen så den andre får sova lite till. Nej, det jag menar är att få en hel natts ostörd sömn. Att få sova en timme här och en timme där, det funkar, men det är inte lika bra som att få sova åtta timmar i sträck. Nåja, så småningom kommer ju Lukas sova hela nätterna, han också. Det är bara att vänta ut det. Men idag var jag trött, hur som helst.

Jag badade med båda barnen idag, för övrigt. Det kändes rätt så välbehövligt med ett bad för de båda. Eftersom båda är förkylda och snorar rätt mycket så finns det en hel del smuts att ta av, om man säger så. Att bara torka näsorna räcker inte så långt, kan jag tycka. Det tråkiga var bara att Lukas inte alls ville bada idag. Han bara spände kroppen och ville stå upp. Han ville för allt i världen inte ner i badet. Märkligt, det där. Förra gången vi badade älskade han det. Gången innan det hatade han det, precis som idag. Kan han inte bestämma sig nån gång? :D

Igår fyllde jag år också. Det var trevligt. Vi gjorde visserligen inget speciellt, men det behövs ju inte heller. Jag fick en jättefin blomma av Tommy (den ser i alla fall ut att bli jättefin när den slår ut) och tre böcker! Jag har redan läst ut två av dem. :D Men det är jättekul att äntligen få lite nytt att läsa, att få läsa böcker där man inte redan vet vad som kommer hända. :) Jag har inget emot att läsa om böcker (såklart!) men det finns en spänning med att läsa en ny bok som gör att man inte vill lägga ifrån sig den. Med en bok som man har läst 30-40 gånger så gör det inget om man pausar mitt i ett kapitel i boken. "Gamla" böcker läser man för nöjes skull, nya böcker läser man för nyfikenhetens och spänningens skull.

På lördag kommer Tommys familj hit för att fira mig. Det ska bli trevligt. Lite trist bara att min egen familj inte kommer, men vi var ju nere förr-förra helgen och "firade" oss allesammans på en gång. Ja, alla utom storebror då, som jobbade. Men jag känner mig inte speciellt firad eftersom jag bara fick present av farmor och farfar då och ytterligare en present av storebror i helgen, vid dopet. Men det kommer väl. Antar jag.

Uppdatering angående tvättmaskinen.

Jaha. Bästa tipset var att något hade fastnat i pumpen. Efter mycket bök och mycket tunga lyft så fick vi loss pumpen. Det vill säga, Tommy fick loss pumpen. Jag bara lyfte tvättmaskinen när det behövdes. Men med pumpen loss så hittade Tommy inget som satt fast. Vi kollade slangarna som gick till pumpen och hittade... ingenting. Så det var bara att sätta ihop allting igen och testköra. Det gick bra. Till en början. Sen började det strula igen. *suck* Vi har nu exakt noll idéer om vad som kan vara fel med tvättmaskinen.

Imorgon kanske vi ringer Folksam och kollar om detta går på hemförsäkringen. *suck igen*

Och imorgon fyller jag år.

Kul...

Nu har tvättmaskinen havererat också. Vilken timing. Vi har försökt fixa den på egen hand och är väl inte helt klara än, men i mitt tycke så lutar det åt att ringa en reparatör. Alternativt pappa. Vilket kommer kosta pengar. I alla fall reparatören. Så ROLIGT!

Ett rent helvete!

Ja, fy vad vi har fått gå igenom här. Ja, jag syftar naturligtvis inte på dopet som vi hade igår. Det var väldigt lyckat och trevligt. Det var däremot inte natten till idag. Vi var hemma väldigt sent, efter nio någon gång, och Vanja hade somnat i bilen. När vi hade tio minuter kvar till Alingsås så vaknar hon upp och är jätteledsen. Vi lyckas, på något mirakulöst sätt, lugna ner henne och hon somnar om. Väl hemma så har vi massa saker att packa ur bilen och som tur var så sov båda barnen medans vi gjorde det. Tommy bar till slut upp Vanja, tog av henne kläderna, bytte blöja och lade henne i säng. Inga protester. Under tiden matar jag Lukas och lyckas få honom att somna om också. Vi packar upp det absolut nödvändigaste, sen slöar vi en stund innan vi kastar oss själva i säng också. Då är klockan halv elva. När klockan är elva har jag precis hunnit somna, men blir brutalt väckt av ett hysteriskt illvrål. Det tar ett tag innan jag, nyvaken som jag var, fattar vad det är.

Det ärr Vanja. Hon ligger i sin säng och är helt hysterisk. Hon gråter och skriker och det enda ord hon får ur sig är "mamma, mamma". Jag tar upp henne och tar med henne till vår säng. Så brukar vi göra när hon vaknar och är ledsen på nätterna. Det händer inte ofta, men lite nu och då. Det här var dock lite värre än de vanliga nattuppvaknanden..

Inte ens när jag håller om henne i vår säng och viskar till henne och frågar hur det är med henne och vad hon vill, så lugnar hon ner sig. Hon skriker, gråter oupphörligen. När hon har gråtit i 20 minuter så vaknar Tommy. (Sömntuta!) Hysterin fortsätter och vi börjar ifrågasätta huruvida hon är vaken eller inte. Ibland verkar hon vaken, ibland inte. Efter ytterligare 20 minuters hysteriskt gråtande så lyckas vi äntligen få henne att lugna ner sig och somna i sin egen säng. Vi går tillbaka till vårt sovrum, lättade över att hennes "anfall" har gått över och ser fram emot att få sova. Tio minuter senare börjar det om. Vanja vaknar igen och bara gråter och gråter. Jag får gå upp igen, men nu lyckas jag lugna ner henne ganska snart och får henne att somna om på nytt. I tio minuter till.

Det här höll på i ungefär 2-2.5 timmar. Klockan var nog närmare halv tre när Vanja äntligen somnade för natten. Under tiden så har naturligtvis Lukas också vaknat massa gånger och velat ha ny blöja, mer mat och allmänt gos.

Detta gjorde mig totalt utmattad. Det känns som att sömnbristen jag med all säkerhet lider av bara blir värre och värre. Vad jag inte skulle ge för en hel natts sömn! Men det lär dröja länge än. Lukas sover ju fortfarande inte hela nätter (långt ifrån!) och det känns som att det kommer ta lång tid innan han gör det. Tills dess är det bara att bita ihop och ta tillvara på de sovmorgonar som Tommy ger mig lite nu och då. Två timmars sömn på morgonen är inte särskilt mycket, men det är bättre än inget i alla fall.

Nåväl. Dopet igår var i alla fall väldigt trevligt. Folk hittade dit, kom i tid och alla var glada. Lukas skötte sig exemplariskt under dopakten och det enda bus han hittade på var att han försökte ta prästens bibel, precis som Vanja också försökte göra när hon döptes. Ganska gulligt, tycker jag. Däremot var han väldigt mycket tyngre än vad Vanja var och jag minns ändå att jag fick träningsvärk i mina armar av att hålla henne under dopet, men det var inget emot vilken värk jag fick den här gången. Men det är väl sånt som hör till, antar jag.

Församlingshemmet, som låg i anslutning till kyrkan, var helt perfekt. Vi hade ställt i ordning borden så att vid två bord fick tio personer plats och vid två andra fick åtta personer plats. På så sätt samlades folk på ett bättre sätt än förra gången, då vi mer hade långbordsaktig dukning. Mamma, farmor och Tommys mamma hade alla bakat kakor, så det fanns kakor så det räckte och blev över. Vi hade fyra doptårtor och vi var väl lite oroliga för att de inte skulle räcka, men det visade sig att vi fick en tårta över istället. (Det gjorde inget, för den tog Tommy och jag med oss hem och bjöd grannarna på idag, tillsammans med kakorna som blev över).

Jag har tyvärr inga dopbilder att lägga upp än eftersom inga bilder från själva dopet togs med vår kamera, men jag hoppas på att få lite bilder av folk så småningom. Då ska jag lägga upp till allmän beskådan. :)

I övrigt så har jag idag, trots extrem trötthet, tagit uti med att städa lite. Jag har städat köket, Vanjas rum, vårt sovrum och den lilla hallen här uppe. Jag har även tvättat en maskin och kört en maskin disk. Imorgon ska jag, förhoppningsvis, orka med resten. Det finns alltid något att göra, om man bara orkar.

Snart dop.

Kul. Jag satt och skrev på mitt inlägg och helt plötsligt hoppade skärmen till och jag befann mig på startsidan istället. Inlägget helt borta och naturligtvis hade jag inte hunnit spara. Roligt. Nu får man försöka skriva om alltihop.. Hatar när sånt händer.

*djupt andetag*

Nåja. Nu är vi äntligen framme vid den här helgen då. Helgen då Lukas ska döpas. Det borde ha blivit av för länge sen, men vi har skjutit upp det i en evighet. Det blir lätt så att man känner att man inte hinner "just nu" och man tar det "sen" när man har tid. Problemet är bara att så länge man tänker så, så kommer det där "sen" aldrig att inträffa. Men nu blir det i alla fall av.

Det är ganska sjukt om man tänker på det. Vanja är döpt i oktober och Lukas döps i september. Vanja är född i maj och Lukas är född i januari och ändå döps de vid samma tid på året.. Nåväl. Bättre sent än aldrig.

Imorgon ska vi åka till Göteborg. Vi ska sova över hos Tommys föräldrar, vilket naturligtvis kommer underlätta för oss inför söndagen. Vi ska köpa det sista inför dopet, duka och göra i ordning församlingshemmet och få dopklänningen som vi får låna. Eftersom Lukas är så pass mycket äldre än vad Vanja var så passar naturligtvis inte dopklänningen vi använde då, men som tur är så finns det att låna.

Nu måste vi bara bestämma vad vi ska ha på oss allihop vid dopet. Jag har i alla fall köpt mig lite nya byxor inför detta. Jag upptäckte att i princip alla mina jeans var trasiga på ett eller annat ställe. Sådant är ju lite deprimerande. Så igår förde jag över lite sparpengar till mitt konto och så åkte vi in till stan för att köpa nya jeans till mig. Tommy släppte av mig och Vanja i centrum och sen for han vidare tillsammans med Lukas till Sweets för att köpa snus. De är mycket billigare där än i vanliga butiker.

Jag tog alltså Vanja i handen och sen traskade vi in på Storken, gallerian här i Alingsås. Jag började min jakt på byxor på KappAhl men storknade nästan av priserna. Jag gick runt i alla klädbutiker i hela gallerian och för varje affär jag gick in i så blev jeansen bara dyrare och dyrare. Den sista butiken, jag tror det var MQ, men jag kan ha fel, där kostade jeansen uppåt 1300 spänn. Hua! Det slutade med att jag gick tillbaka till KappAhl i alla fall. Uppenbarligen kostar byxor runt 400 spänn i vanliga butiker. Så jag köpte, efter lite hjälp av en expedit, fyra par jeans för 1600 kronor. Något annat jag märkte i butikerna var att hög midja uppenbarligen är på ingång igen. Jag gillar lågt skurna jeans, så bara att hitta jeans jag tyckte såg bra ut var ju svårt. Det, plus priserna, gjorde min klädjakt ganska frustrerande. Men till slut kom jag ju ut därifrån med fyra par byxor i alla fall, så jag ska väl inte klaga.

Men en sak var väldigt rolig! Jag köpte fyra par byxor, alla fyra i samma butik. Alla fyra provade jag innan (naturligtvis!) och alla fyra satt som de skulle. Trots detta så kom jag hem med fyra par jeans i tre olika storlekar! Hur är det ens möjligt? Kan de inte standardisera storlekar eller nåt? Jag fick ett par i storlek 34, två par i storlek 36 och ett par i storlek 38.

Och sen går jag runt och tycker att det är i alla fall lite konstigt att jag inte vet vad jag har för storlek på kläderna? Undra på, liksom..

September igen.

Jaha, då var det september igen. Jag har inte skrivit något inlägg de senaste dagarna, men jag har ingen bra ursäkt till varför. Vi fick i alla fall tillbaka de sista pengarna i måndags. Men vi fick inte de 200 som hon hade lovat att vi skulle få extra. Hon kom inte ens ihåg att hon hade sagt något sådant. *suck* Nåja, jag orkar inte tjata, men det var garanterat sista gången jag lånar ut pengar till henne. Om hon kommer och frågar en gång till så kommer jag hävda att vi inte har några kontanter hemma. Jag tänker inte göra som min mamma anser att jag borde göra, nämligen vara otrevlig mot henne och vägra allting, både låna ut telefon och allt annat hon kan tänkas fråga.

Som jag har sagt ett antal gånger tidigare; jag vill ha en bra relation med mina grannar, även om de är lite knäppa.

Lite halvkomiskt är ändå att under de tre veckor som vi har haft pengar utlånade till henne så har vi knappt ens sett människan. Hon har inte varit över och frågat om hon får låna telefonen en enda gång. Men nu när hon betalade tillbaka pengarna i måndags, då var det som att en spärr släpptes eller nåt. Hon ringde på två gånger till samma dag, en gång för att fråga om vi hade någon öl att sälja (!!) och andra gången så frågade hon om hon fick låna telefonen.. Man kan undra hur hon har klarat sig i tre veckor utan telefon. Det verkar ju som att vi är hennes telefon ibland..

Sa jag att vi var på BVC förra veckan? Hmm, jag gjorde nog det. Nå, vad mer finns det att förtälja? Försöket att flytta ut Lukas säng funkade inte. Han vaknade precis som vanligt, så det är nog inte det att vi väcker honom. Det är antagligen så att han är hungrig och behöver äta så tätt. Det skulle underlätta så mycket om han bara kunde ta flaskan så vi kunde ge honom välling. Men det går inte. Inte än i alla fall.

Ikväll vaknade Vanja och var halvt förtvivlad. Hon ropade, gång på gång, "mamma, mamma". Jag skyndade in till henne och frågade vad som stod på. Det var inte lätt att få reda vad som var fel.

"Mamma..." *hulk, hulk*

"Ja, gumman, mamma är här."

"Ma-hm-ma.."

"Ja, älskling, vad är det?"

"Mam-ma.."

"Mamma är här, gumman. Vad är det?"

"Mamma.. jag.. måste.. måste... Mamma!"

"Vad är det, gumman? Vad måste du?"

"Mamma.."

"Ja?"

"Mamma.."

"Ja, älskling vad är det? Är du rädd?"

"Jaaa." *snyft*

Stackars liten. Hon måste ha drömt något. Hon klängde fast vid mig helt förtvivlat och bara snyftade. Så jag tog upp henne en stund, tog in henne till Tommy och visade att pappa också var här och när hon lugnat ner sig så lade jag in henne igen. Hon kurade ihop sig med snutten och gosedjuren och jag lade över täcket på henne. Hon somnade innan jag ens hunnit ut ur rummet.

Nåväl. Tillbaka till början. September är det nu ja. September betyder utgifter. Utgifter i form av födelsedagspresenter. Alla vi syskon fyller ju år i september och sen fick ju syrran en dotter i september också. Fullsmockad månad, födelsedagsmässigt. Hur som helst, imorgon tänkte jag att vi skulle iväg och köpa presenter. På fredag åker vi hem till pappa och firar de flesta av oss. Den ende som inte kommer vara där är storebror, för han jobbar. Nåväl, alla utom en är ju ändå rätt bra att samla ihop. Vi ska passa på att fira pappa också eftersom vi inte var där när han fyllde. Det blir trevligt.

Sen är det snart dop också. Men det får jag skriva om en annan dag.

Pratar?

Jag vet inte om det är vi som är väldigt optimistiska, men vi tror att Lukas har sagt både mamma och pappa redan. (Eller rättare sagt, "mam" alternativt "mem-mem" och "ba-ba", men det är nära nog.) Men det kan vara bara ren tillfällighet att han råkade sätta ihop just de stavelserna också, men som sagt; vi är optimistiska. Det vore roligt om Lukas var tidig med att prata också, precis som Vanja. Fast.. jag vet inte om Vanja var tidig med att börja prata men hon var ju tidig med att prata bra. Det är hon för övrigt fortfarande.

Jag måste kolla upp när Vanja sa sina första ord, men jag vet att första ordet hon kunde var, deprimerande nog, inte mamma eller pappa, utan "kisse". Hon kunde prata när vi flyttade hit, det vet jag. Prata i det här sammanhanget betyder att hon kunde säga ord, inte att man kunde föra ett samtal med henne, om nu någon tvekade på det. Nå, när vi flyttade hit var hon i alla fall nio månader och Lukas är nu sju. Vid nio månaders ålder fick Vanja ett eget rum eftersom vi väckte henne hela nätterna bara genom att vara i samma rum som hon och det funkade ju jättebra. Synd att inte Lukas kan få eget rum också.

I dagsläget så sover Lukas inte mer än max tre timmar åt gången. Det säger sig självt att jag har det ganska jobbigt på nätterna alltså, och frågan är om det är vårt fel att han vaknar, precis som med Vanja. Vi kan inte ge honom ett eget rum och flytta in honom till Vanja känns som en väldigt dum idé i nuläget.

Så vi gör så gott vi kan. Vi har flyttat ut hans säng i vardagsrummet. Det är bara en fråga om några meters förflyttning, men om det hjälper så vore det underbart. Jag har inte fått sova en hel natt på ett år snart och jag längtar tills jag får sova igen.  Förr eller senare kommer han ju börja sova hela nätterna. Frågan är bara hur länge man måste vänta.

Igår var vi för övrigt på BVC för standardkontroll av Lukas. Han uppmäter nu 71 cm i längd och har nått upp till 9.2 kilo i vikt. Han blir stor, han också. BVC-tanten gjorde något som kallas för BOER-test också. Jag tror i alla fall att det stavas så. Hon kollade om han greppade en leksak och om han reagerade på ljud. Det är i alla fall vad jag tolkade hennes test som. Han fick i alla fall godkänt, så det var ju bra.

Imorgon ska vi till Tommys lillebror och fira att han fyllde år igår. Det ska bli trevligt. Det är roligt för barnen också att komma ut och träffa lite folk. Ja, främst Vanja då, men det dröjer nog inte så länge innan Lukas har behållning av det också.

Jag vet inte om jag skrev om det tidigare, men jag har ju lånat ut pengar till vår granne. 200 kronor och hon lovade mig att jag skulle få tillbaka det dubbla när barnbidraget kom. Antagligen kom det löftet av att jag var lite tveksam till att låna ut så mycket pengar i två veckor, men det funkade ju, för jag gick med på att låna henne pengarna. När barnbidraget kom ringde hon på dörren och frågade om det gick bra att hon betalade den 27:e istället. Det var Tommy som öppnade dörren då (jag låg fortfarande och sov) och hon sa till honom att hon hade lånat 200 kronor, men nämnde inget om att hon skulle betala tillbaka 400. Nå, den 27:e kom och gick och ingen granne ringde på dörren för att betala tillbaka lånet. Idag kände vi att vi var tvungna att ringa på hos henne och påminna om att hon skulle betala tillbaka pengarna.

Fy, så jag gruvade mig! Jag tycker att det är så pinsamt att behöva påminna om att jag ska ha pengar av folk. Jag vill att folk ska komma ihåg sånt själva och sköta det som man ska göra. Nå, jag gruvade mig i nästan två timmar i alla fall och sen fick jag gå över till grannen och ringa på. När hon öppnade så såg hon väldigt förvånad ut över att se mig och jag fick pinsamt nog fråga om hon hade glömt våra pengar. Det svarade hon att oj! det hade hon totalt glömt, gick det bra om jag fick dem imorgon istället? Nu ska vi ju bort imorgon, så jag sa att vi kunde ta det på söndag istället.

Nu hoppas jag bara att jag 1) får pengarna då och 2) får 400 och inte 200 eftersom hon lovade att jag skulle få tillbaka det dubbla. Om hon kommer med 200 kronor så vet jag inte vad jag ska säga. Det var ju hon som sa att jag skulle få det dubbla, det var inte mitt påfund och då tycker jag att hon ska stå fast vid det också. Annars vill jag ju inte låna ut pengar till henne igen.

Nej, det känns inte alls bra, det här. Glömmer man verkligen bort på en vecka att man ska betala tillbaka ett lån till grannen? Förresten, om man har det så dåligt ställt att man måste låna pengar av grannen en vecka efter lön, ska man verkligen lyxa på sig taxi då? (Vi såg igår att hon åkte taxi på eftermiddagen, det var därför vi inte ringde på då. Hon var ju ändå inte hemma.)

Nej, det känns inte bra alls. Hoppas att mina farhågor kommer på skam, för jag vill verkligen ha en bra relation till grannarna. Även om de är lite knasiga.

Jag vill inte ha!

Uff. Jag undrar om det är trotsåldern som börjar nu. De senaste dagarna har Vanja matvägrat. Inte för att det är mat hon inte tycker om eller för att hon inte är hungrig, utan för att hon "vill inte ha". Igår hade vi hennes favoritmat till middag, korv och mos, och hon vägrade äta. Hon ville inte ha korv, hon ville inte ha mos. Likadant idag vid middagen. Hon ville inte ha potatis, hon ville inte ha köttet och hon ville inte ha morötterna. I vanliga fall är detta mat hon gillar och äter med glädje, men tydligen inte just nu.

Det är svårt att veta hur man ska handskas med detta. Jag vill ju för allt i världen inte tvinga henne att äta när hon nu säger att hon inte vill ha, men samtidigt så måste hon ju äta. Hade det varit så att jag visste att hon verkligen inte tyckte om maten, då hade det varit lätt att handskas med. Då hade jag ju fått göra annan mat, men det här är ju mat hon gillar.

Nåja, jag hoppas att det här med "jag vill inte ha!" snart går över. Det har bara pågått i två dagar och jag vet redan att så här vill jag inte ha det. Middagen ska vara ett trevligt tillfälle, inte ett krig om att hon måste äta.

Idag var min käre bror på besök. Han hade varit i Göteborg och köpt lampor av något slag och tänkte att han skulle hälsa på oss på vägen hem. Sånt är alltid roligt. :) Besök är trevligt att få. När han ringde höll jag på med maten precis så vi bjöd honom på mat också. Kalops blev det. Jag var lite nervös över hur det skulle smaka för vi hade lök i och jag gillar ju generellt sett inte lök, men det gick bra. Brorsan hade stannat på Maxi också och köpt äpplen och marsansås så han gjorde paj till efterrätt. Mycket gott! Men lite för mätt blev man. =)

Min mamma var här och hälsade på i helgen. Vi var i Skövde på fredagen för att gratta min systerson som hade fyllt år och då följde mamma med oss hem i bilen. Det har också varit väldigt trevligt och som vanligt när man har trevligt så går tiden väldigt fort, så helgen bara sprang förbi. På måndagen åkte jag, mamma och barnen in till stan för att köpa barnböcker. Tommy körde oss in till stan i bilen och sen tog vi bussen hem. Det gick hur bra som helst, trots att Vanja fick gå och Lukas åka vagn. Syskonvagnen får ju inte plats i bilen.

Men hur som helst. Barnböcker var vi ute efter. Jag blev helt förbluffad över priset på barnböcker. Ärligt talat så blev jag helt chockad. De här små, små, tunna böckerna om Max, Emma, Totte och liknande, de kostar ju för sjutton 80 spänn! STYCK! Vad är det, tio? sidor i böckerna? Tio sidor och åttio spänn ska de ha för det. Inte en CHANS att jag köper så små, tunna böcker för den summan. Innan hade jag tittat på "Min skattkammare" i olika färger och siffror och konstaterat att de kostade för mycket. 250 kronor gick de på. Men efter att ha tittat på Emma-böckerna så beslöt jag mig för att köpa en av "Min skattkammare" i alla fall. Där fick man ju åtminstone en hel del sagor och läsning för pengarna. Så nu har vi börjat med sagostund på kvällen innan Vanja ska sova. Pyjamas, en ny blöja, en flaska välling och en saga. Hon är nog egentligen för liten för sagor än, men nån gång ska man ju börja. Jag vet att det finns de som läser för sina barn redan från början, men det känns lite överdrivet, tycker jag. Innan de kan lyssna på sagan är det väl ingen större mening med att läsa den. Men det ska jag i alla fall tänka på att önska åt barnen i julklapp. Barnböcker med sagor i. Det kommer nog gå åt en del framöver. :)

Le déserteur.

Monsieur le Président,
je vous fais une lettre,
que vous lirez peut-être,
si vous avez le temps.

Je viens de recevoir
mes papiers militaires
pour partir à la guerre
avant mercredi soir.

Monsieur le Président
je ne veux pas le faire,
je ne suis pas sur terre
pour tuer de pauvres gens.

C'est pas pour vous fâcher,
il faut que je vous dise,
ma décision est prise,
je m'en vais déserter.

Depuis que je suis né,
j'ai vu mourir mon père,
j'ai vu partir mes frères,
et pleurer mes enfants.

Ma mère a tant souffert,
qu'elle est dedans sa tombe,
et se moque des bombes,
et se moque des vers.

Quand j'étais prisonnier
on m'a volé ma femme,
on m'a volé mon âme,
et tout mon cher passé.

Demain de bon matin,
je fermerai ma porte
au nez des années mortes
j'irai sur les chemins.

Je mendierai ma vie,
sur les routes de France,
de Bretagne en Provence,
et je crierai aux gens:

refusez d'obéir,
refusez de la faire,
n'allez pas à la guerre,
refusez de partir.

S'il faut donner son sang,
allez donner le vôtre,
vous êtes bon apôtre,
monsieur le Président.

Si vous me poursuivez
prévenez vos gendarmes
que je n'aurai pas d'armes
et qu'ils pourront tirer.

-Boris Vian (1920-1959)

Så otroligt sorglig, men viktig, låt. Jag får en klump i halsen när jag lyssnar på den.

Vattenlek!

Idag har det varit riktigt ruskväder här hemma. Regn, regn, regn. Men! Även om vädret inte är fint och soligt så betyder ju inte det att man inte kan hitta på något roligt för det. Jag tog med mig Vanja ut efter middagen och lekte i regnet. Lukas fick stanna inne med Tommy, som såg på fotboll, eftersom han inte har några regnkläder än. Men Vanja har regnkläder och riktigt bra sådana också. Så jag satte ju på både regnbyxor och regnjacka och regnstövlar, och så ville hon ha sitt paraply också, sen gick vi ut i regnet med föresatsen attt ha det roligt. Jag uppmuntrade Vanja att hoppa i så många vattenpölar som möjligt och hon hade nog hur skoj som helst. Till och med jag hoppade i några pölar, fast bara där det var grunt vatten. Jag har ju inga gummistövlar, liksom. Jag blev blöt nog som det var. :)

Vi ringde på hos Katte och Markus och frågade om Buffy ville komma ut och leka i regnet, men hon var trött (hade inte sovit middag alls än) och Markus, som var ensam hemma med barnen, ville vänta tills Katte kom hem innan han sa varken bu eller bä. När Katte väl kom hem, kanske 20 minuter senare eller så, då hade Buffy somnat, så det blev inget idag. Imorgon, kanske.

Imorses, förresten! Då ni! Då gjorde jag och Vanja chokladbollar. Mums! Fast de är redan slut. :) Vi kanske gör fler imorgon. Det var roligt att baka med Vanja, fast hon är lite rädd för att kladda ner sig, vilket är svårt att undvika när man gör chokladbollar. Halva grejen är ju att kladda ner sig, men det kommer hon nog göra mer när hon blir äldre.

Igår pratade jag med en mammakompis till mig, Kim ifrån Vagnhärad. Det var längesen vi pratades vid senast och det var verkligen roligt. Jag skickade lite bilder på Vanja och Lukas och fick se bild på hennes dotter Moa. Guuuuuud, vad söt den ungen är! Hon ser ut som ett litet charmtroll och hon kommer nog ha världen för sina fötter när hon blir äldre. Men hon är liten. Väldigt liten. Men å andra sidan så är ju hennes föräldrar väldigt korta också, båda två, så hon kommer nog inte bli så värst lång. Kim sa att Moa precis hade vuxit i storlek 80. Lukas har ju för sjutton snart 80 i storlek! Lukas är ett halvår, snart sju månader, och Moa är över två år. Lukas har å sin sida Tommy att brås på och Tommy är ju 1.93 lång. Men det är kul att jämföra i alla fall. Hur som helst så är Moa urgullig och det är det enda jag saknar från Vagnhärad; mina mammakompisar Kim och Jeanette. Kim tyckte att jag skulle komma och hälsa på nån gång och vi får väl se om det går att göra. Vagnhärad är ju en bit bort numera.

Sen har vi ju Lukas också. Jag måste ju prata lite om honom också. Det verkar som att han blir som Vanja i kroppen i stort sett, men med lite skillnader. Han är lång, precis som hon och han har inte det här runda babyhullet som jag har sett vissa andra bebisar ha. De kan ju bli riktigt runda och trinda, men både Lukas och Vanja är ganska smala i kroppsbyggnaden. Lukas är nog lite kraftigare än Vanja, men Vanja var ju å andra sidan, och är fortfarande för den delen, pinnsmal. Ungefär som jag var, skulle jag tro. Men, utan att ha några direkta bevis eller jämförelser med bilder eller så, så vill jag ändå påstå att Lukas är lite kraftigare byggd än sin syster. Rent generellt så blir ju pojkar lite grövre i kroppen än tjejer, så det är inget konstigt med det.

I utvecklingen så skiljer de sig rätt kraftigt åt. Lukas är sjukt mycket tidigare med motoriken än vad Vanja var. Han kryper redan, som jag har nämnt tidigare (ett antal gånger, antagligen), och han är väldigt angelägen om att ställa sig upp mot precis vad som helst utan en tanke på konsekvenserna, såklart. :) Han faller ganska många gånger per dag, kan jag ju lugnt säga. När han står upp så är han inte så jättestadig än, men det dröjer nog inte länge till innan han kan stå själv och sen lära sig gå. Flera gånger per dag släpper han det han håller i (oftast spjälsängen) och bara förväntar sig att stå kvar av sig själv. Självklart ramlar han, eller, om han har tur, så sätter han sig ner på rumpan. Tur att det finns en stötdämpare där. Det borde han ha på huvudet också, tänker jag ganska ofta.

Men. Vid fler än ett tillfälle så har jag sett att han inte faller direkt. Ibland står han upp, bara någon sekund eller så, innan han faller. Det är ett ganska gott tecken på att han håller på att finna sin balans. Häromdagen när jag var själv med barnen, då ställde han sig upp från golvet. Han lutade sig bara på dockan och reste sig upp. Jag blev helt förstummad. Sånt kunde inte Vanja förrens låååångt senare. Så han är snabb på sin motoriska utveckling.

Jag minns inte riktigt när Vanja sa sitt första ord. Jag vet att det var när vi bodde i Vagnhärad i alla fall och vi flyttade ju hit när hon var nio månader så det var ju en bra bit före det. Det har jag säkert uppskrivet någonstans, så det får jag kolla upp. Lukas har inte sagt ett enda ord än. Han gör mycket ljud, men inget man kan tolka som ett ord. Min teori är ju att om de är snabba med det motoriska så är de senare med talet. Det vore trist om teorin stämmer, för jag vill att han ska börja prata snart. :) Det är så roligt när de säger sina första ord och när man får höra deras tolkningar av orden de lär sig. Men det kommer nog snart, det också.

Det viktigaste, får man minnas, är inte att de lär sig saker fort, utan att man njuter av vägen dit. Tiden går så fort ändå.

Ont i magen.

Jaha, dagarna går här hemma och inte uppdateras det mycket från min sida. Jag har inte så där jättemycket lust att skriva och inte så mycket att skriva om, tycker jag. Fast det är klart, när jag väl kommer igång och börjar skriva så brukar det bli en hel del ändå, just på grund av att det var så längesen jag skrev senast.

Tommy är nu officiellt arbetslös. Vi har inte hunnit titta på lediga jobb så värst mycket än, men det ska vi väl ta itu med snart. Han har i alla fall ringt runt en massa för att fixa med det som behöver fixas med när man blir arbetslös. Han har ringt facket och Adecco för att fixa fram ett arbetsgivarintyg. Utan intyg får han inga pengar och Adecco har tidigare sagt att han får det intyget med slutlönen. Det skulle innebära att han får intyget i slutet på september. Så länge kan man naturligtvis inte vänta på att få pengar, så det måste de göra något åt.

Igår var vi i stan och Tommy skrev in sig på arbetsförmedlingen. Medans Tommy traskade dit gick jag med barnen till Lindex för att hämta ut Libero-paketet vi har fått en lapp om. Men naturligtvis var de slut och det gick inte att fråga om när de fick in nya, för det hade de ingen aaaaaaning om. Det var bara att komma in nån annan dag och testa. Jo, tjena. Så ofta som jag är i stan, liksom..

Nåväl, jag mötte upp Tommy på arbetsförmedlingen istället. Det tog inte alltför lång tid och Vanja var överlycklig som fick sitta och pilla på en dator. Efteråt åkte vi till apoteket och köpte solskyddsspray till ungarna. Solkrämen vi hade har gått ut på datum och det kändes ju inte så värst bra. Man vet inte om det blir nån mer sol i år, men nu har vi i alla fall förberett oss på det. Vi åkte även till ÖoB och letade efter en bilkudde till Vanja och solglasögon till mig, men vi hittade varken det ena eller andra så det får vi ta en annan dag.

På tal om andra dagar så har jag nu fått mina Tradera-grejer. Jag har fått kläderna jag köpte till Vanja, kläderna jag köpte till Lukas och plattången jag köpte till mig. Nu väntar jag bara på det sista paketet och det bör komma i veckan. Jag måste säga att jag har blivit positivt överraskad av Tradera. Kläderna jag köpte var så mycket fräschare än vad jag hade trott. Jag satt och sa till mig själv att jag måste tänka på att det är begagnade kläder jag köper och jag kan inte förvänta mig alltför mycket av dem. Men flera av dem ser ju nästan helt oanvända ut! Det är en dress bara som ser väldigt välanvänd ut och det är inte mer än vad jag hade förväntat mig att de allihop skulle vara. Så jag är väldigt nöjd, får jag lov att säga.

Plattången jag köpte till mig själv funkar också alldeles utmärkt. Det är bara jag som ska lära mig hur man gör också. Det kan ta ett tag. Jag är ju nybörjare på det här. :)

Idag har vi haft besök av Tommys föräldrar. Det har varit väldigt trevligt. Det känns så skönt att vi har flyttat hit så att folk kan komma hit på besök lite nu och då. Det är faktiskt underskattat. De som alltid har släkt och vänner nära kan nog inte förstå hur det känns att bo så långt från alla. Det enda jobbiga med den här dagen, det har varit Lukas. Han sover inte så mycket som han antagligen behöver. Tommy gick upp med honom vid halv sju. Han somnade vid... ett? kanske det var. Då sov han en halvtimme, på sin höjd. Sen var han vaken till halv åtta eller nåt liknande.

Det säger sig självt att han behöver sova mer. Han blir så trött och gnällig och det är inte alls roligt. Vanja var så mycket lättare. Hon sov hela nätterna nästan från början och hon sov ordentligt på dagarna. Lukas är mer orolig av sig. Han vaknar lätt och blir fort orolig och kinkig. Han har ett mycket större behov av närhet än vad Vanja har/hade. Han sover nästan bäst när han får sova i vår säng, bredvid mig. Problemet med det är att då sover ju inte jag. Somnar jag till, då vaknar jag upp med ett ryck och är jätterädd att jag har klämt honom eller skadat honom på något annat sätt. Det är inte så roligt. Jag har märkt att han sover aldrig mer än tre timmar i sträck heller. Efter max tre timmar, oftast mindre, så vaknar han och vill snutta. Ibland snuttar han bara i femton sekunder, sen har han somnat om, och ibland så är det hopplöst att få honom att somna om.

Men även om jag anser att Lukas behöver mer sömn så är det ju inte så mycket man kan göra åt det. Han äter ordentligt, så där är det inga problem. Eller ja, problemet består väl i att han alltid måste ligga ner och äta. Jag kan nästan aldrig sitta upp med honom och mata, vilket resulterar i att jag behöver en säng eller en soffa för att kunna mata honom ordenligt. Men det är ju en annan sak. Nå, han äter ordentligt i alla fall. Blöjorna byter vi så ofta det behövs och ibland oftare ändå. (Tommy klagar ibland över att jag ber honom byta blöja när det inte behövs, men enligt min mening så får han ju fatta beslut själv om blöjan behöver bytas eller ej. Är blöjan torr så är det ju bara att sätta på den igen, det är inte svårare än så.) Jag vet inte vad mer man kan göra för att få honom att sova. Han verkar helt enkelt vara en orolig själ som vill vara vaken och vara med om allt som händer. Tids nog sover han nog hela nätter, han också.

Mamma säger till mig hela tiden att jag måste ta upp det med BVC, men jag förstår ärligt talat inte varför. För det första så kan de ju knappast få honom att sova mer och för det andra så är jag inte orolig över att han skulle lida på grund av att han sover så litet. För det tredje så skulle man antagligen bara få höra att allt är normalt och alla barn är olika. Vilket säkert också är sant.

Nå, just nu sover han i alla fall. Enligt hans schema så bör han vakna inom en halvtimme och vara vaken ett bra tag (han brukar vakna lagom till Navy CIS, faktiskt), men vi kan ju hoppas att vi ska slippa det idag. Ju mer han sover, desto bättre är det.

Imorgon ska vi åka till Swedbank i Partille. Det är så löjligt, men vi måste faktiskt åka så långt för att komma in till banken. Här i Alingsås har vi bara "Sparbanken" och där kan vi inte göra några ärenden eftersom vi inte är kunder. De har nåt slags samarbete med Swedbank, men de är ändå helt oberoende. Urfånigt. Jag måste i alla fall ha en ny bankdosa för den jag har är helt slut. Jag ser knappt siffrorna längre. Vi måste fixa en ny dosa innan det är dags att betala räkningarna nästa gång. Jag vägrar sitta som jag gjorde idag och försöka tyda siffrorna som jag bara ser hälften av, i bästa fall. Jag fick göra runt tjugo försök innan jag äntligen kom vidare. Något frustrerande. När vi ändå är på banken så ska vi fixa så med Lukas konto också, så att vi båda kan göra överföringar via internetbanken. Av någon anledning så kunde man inte fixa det via telefonbanken. Nåja, det är ju ingen brådska med det än.

Märkligt nog har jag inte fått något svar än om den där "Ekonomikollen" som jag anmälde mig till. Man tycker att vi borde ha fått nåt svar om det vid det här laget, men icke. Nåja, det kommer väl. Jag kan fråga om det när vi är på banken.

Ikväll när det var dags för Vanja att sova så lade Tommy henne först. Jag ammade Lukas, så jag kunde ju knappast rusa upp bara för att lägga in henne i sängen. Men när jag var klar så ropade Vanja fortfarande på mig ifrån sovrummet och lät helt förtvivlad. Som vanligt, alltså. Men eftersom jag inte hade sagt god natt till henne så beslöt jag mig för att gå in i alla fall. Det första hon sa var att hon behövde mer välling. Gullunge. :) Nå, det kunde jag väl fixa åt henne. Hon hade visserligen redan druckit en flaska, men visst kunde hon fortfarande vara hungrig, sånt är ju faktiskt svårt att veta, så jag gjorde en flaska till åt henne. När hon hade druckit upp den så började hon klaga på att hon hade ont i magen. Flera gånger höll hon sig för magen och sa "onte magen". Stackars liten. Jag hoppas att det bara är att hon har ätit lite för mycket godsaker som gör att hon hade ont i magen. Jag fick blåsa och pussa på magen innan jag gick ut ur rummet. Det är bara att hoppas att det har gått över tills imorgon. Annars får vi väl kolla upp vad det kan tänkas vara. Men med alla godsaker som vi har ätit idag (på grund av att vi hade gäster) så är det faktiskt inte konstigt om hon får lite ont i magen. Men det är såklart synd om henne i alla fall.

Nej, nu är klockan över elva och det är dags att sova för länge sen. Ungarna lär ju knappast sova längre bara för att vi är "lediga" just nu.

Sifferdille och CSN-lån.

Jag håller nog på att driva Tommy till vansinne. Jag sitter och rabblar siffror till förbannelse här hemma. Siffror på våra lån, våra besparingar, avbetalningsförslag, prognoser och planer. Siffror på beräknade inkomster framöver, lek med siffror baserat på om Tommy har jobb, men inte jag, siffror på om båda har jobb och om ingen har. Jag sitter och räknar på vad det skulle kosta oss att köpa hus och hur mycket vi skulle kunna amortera och hur lång tid det skulle ta att betala av ett lån på 1.5 miljoner.

I grunden ligger att jag vill bli av med mitt CSN-lån. Vi har tillräckligt undansparat för att kunna betala av hela CSN den här månaden och ändå ha en liten buffert kvar. Det vore jätteskönt att bli av med CSN-lånet. Det skulle göra en skillnad på nästan 500 kronor i månaden och det skulle ju vara 500 kronor mer vi hade kunnat lägga på sparandet.

Men. Det finns naturligtvis ett "men" med. Från och med måndag är Tommy arbetslös igen. ABB vill ha honom kvar, men de får inte boka honom från Adecco. Adecco säger "nej" av en väldigt enkel anledning. Förlänger de hans anställning mer så måste de ge honom fast anställning och det vill de inte. Eventuellt ska ABB försöka ordna så att de kan anställa honom själva, men det är inte helt enkelt och det är inget vi ska räkna med, säger de. Det är bara att vänta och se och under tiden måste Tommy naturligtvis söka andra jobb.

Så, på grund av att Tommy blir arbetslös så är det kanske dumt att tömma sparkontot så pass mycket bara för att få 500 kronor mer i månaden. Men jag har fyra förslag på hur vi kan göra med mitt CSN;

• Vi kan betala som vi ska ett tag till och när skulden krympt ännu mer betalar vi in hela resterande beloppet så vi inte påverkar bufferten alltför mycket.
• Vi kan göra små extra inbetalningar i några månader och se hur det funkar. Funkar det inte så avbryter vi och återgår till att betala var tredje månad. Funkar det så fortsätter vi och krymper ner skulden drastiskt och betalar vid lämpligt tillfälle in resterande pengar.
• Vi kan annars betala in som vanligt fram till årsskiftet och sen, efter jul med alla kostnader som tillkommer där, se hur mycket pengar vi har över och då ta diskussion om huruvida vi ska betala in allt eller ej.
• Eller så betalar vi in hela CSN den här månaden och blir av med det en gång för alla.

Mitt långsiktiga mål är att vi ska bli av med både CSN och billånet och dåraktigt nog tror och satsar  jag på att vi ska kunna göra detta innan nästa år är slut. Om man betänker att avbetalningstakten i dagsläget gör att båda lånen ska vara avbetalda om fem år så förstår ni kanske hur orimligt det antagligen är. Men jag är optimist.

Jag vet att jag hade storslagna ekonomiska planer för ett antal år sen och det blev ju inget med dem, men förutsättningarna har ändrats ganska dramatiskt sen dess så jag tror att det här kommer funka. Utan båda lånen skulle vi ha nästan 2500 kronor extra varje månad. Om vi tömde sparkontona helt och hållet för att bli av med lånen (så mycket pengar har vi inte, men vi låtsas att vi hade det för en stund), då skulle det ju ändå gå ganska fort att bygga upp bufferten igen om man kunde slänga in 2500 kronor till, utöver det vi brukar spara undan. På ett halvår så skulle vi ha fått ihop 15 000 extra på sparkontona och det är ju inte illa.

Ja, när det gäller ekonomi och budget så kan jag sitta i evigheter och resonera fram och tillbaka, älta scenarion och möjligheter, potentiella inkomster och möjliga minskade utgifter och det tar liksom aldrig stopp. Pengar fascinerar mig och mitt mål är att vi ska ha en god levnadsstandard (det har vi redan) och en rejält tilltagen buffert (vi har en liten än så länge) och råd att köpa hus (det är vi långt ifrån). Jag vill inte att vi ska behöva oroa oss för pengar och vi ska ha råd att köpa saker utan att fundera på om det är ett bra tillfälle att göra det på eller om vi behöver pengarna till något annat. Pengar till "något annat" ska finnas och vi ska ändå kunna köpa exempelvis nya kläder till hela familjen.

Därmed är inte sagt att jag strävar efter att bli rik, för det gör jag inte. Jag vill inte ha flera miljoner på banken, jag vill bara ha tillräckligt med pengar för att vi ska ha det gott ställt. Att både jag och Tommy är ett par Spara, det underlättar ju. Tidigare var jag tillsammans med en Slösa och då fanns det aldrig några pengar. Det fanns bara skulder som växte och så vill jag inte ha det igen. Men det oroar jag mig inte för heller. Tommy och jag är ganska så överens när det gäller ekonomin. Han tycker bara att jag är lite för hetsig när det gäller CSN-lånet. Jag har pratat i nån vecka eller två om att vi borde betala av det så snart som möjligt, nu när vi har möjligheten, och han är nog ganska trött på det. :)

En annan sak angående ekonomi är att jag har bokat "Ekonomikollen" hos banken. Det ska bli spännande att se vad de har att säga om vår ekonomi och vad de har för åsikter. Det finns bara en sak jag vägrar, och det är att placera våra pengar i fonder eller aktier. Det ska finnas exakt noll procents chans att pengarna minskar som vi sparar undan. Noll, nil, zip, zero, none. Må vara att en fond är "lågrisk", nyckelordet där är ändå "risk". Det gör mig ingenting att sparräntan är nästintill noll. Jag sparar inte pengarna där för att få räntan, jag sparar dem för att spara dem, inte riskera att förlora dem.

Nå, jag ska i alla fall fråga dem om vad de anser att vi borde göra med CSN-lånet, betala nu, eller sen. Betala extra, eller låta bli. Sen ska jag nog fråga dem om möjligheterna för oss att få ett lån och hur mycket det kostar utöver lånet att köpa hus.

Det ska bli spännande att prata med en riktig expert. Tommy tycker att det känns onödigt för jag har ju så bra koll på vår ekonomi ändå, men oavsett hur man vrider och vänder på det så är jag inte någon expert och det vore skönt att bolla mina tankar med någon.

Hoppas vi får en tid snart. :)

Tradera!

Hoho! Idag har jag shoppat loss, minsann. På Tradera, dessutom. Sex auktioner har jag vunnit! Fast det var i och för sig bara en auktion som det var krig om. Men jag hade för högt högsta bud för dem, så jag fick den med. Fem av auktionerna är från samma säljare, så jag har mailat henne och frågat om hon samfraktar och om man på så sätt kan få ner fraktkostnaden lite. Som det är nu så går frakten på mer än kläderna jag har köpt i flera fall.

Ja, det är kläder jag har köpt, ja. Fem av auktionerna är till Lukas och en till Vanja. Men det är inte så konstigt, för det är Lukas som har ont om kläder. Ja, det vill säga.. det finns kläder i hans storlek, ganska många dessutom, men jag är inte så pigg på att klä min son helt i rosa och klänningar dessutom. Så därför har de kläderna fått åka ner i källaren och det som är kvar.. ja, det är inte så mycket att variera mellan. Men nu har jag alltså införskaffat en hel hög med kläder till honom. Flera av auktionerna var så kallade klädpaket och mest nöjd är jag nog med paketet på nio plagg som jag fick för 16 kronor. Försök göra om den bedriften i en affär! Det blir svårt. :)

Nu ska jag bara få svar från tjejen jag har handlat av, angående frakten, sen ska jag betala och förhoppningsvis få kläderna i veckan. :)

I övrigt så har jag varit produktiv på andra håll idag också. Jag har bland annat ringt Folksam och skaffat en barnförsäkring till Lukas. Hmm.. på tiden, kanske? 80 kronor i månaden kostar det och det kan det ju vara värt. Sen har jag också ringt och pratat med Pernilla Präst angående att döpa Lukas. Också något som är på tiden, måste jag ju bara säga. Lukas är över ett halvår redan och vid det här laget var Vanja döpt för längesen. Så dopklänningen som Vanja använde passar ju definitivt inte Lukas. Jag vet inte hur vi ska göra med det än, men förhoppningsvis kanske vi kan låna någon.

Min förhoppning är att vi ska kunna döpa Lukas i slutet på den här månaden eller allra senast i september. Men vi får ju ta vad vi får. Pernilla Präst skulle återkomma med möjliga tider så får vi komma överens om något.

Jag har frågat min syster och hennes sambo om de vill vara faddrar och det ville de gärna! :) Vilken tur, för jag har så svårt att komma på vilka som skulle vara faddrar annars. =) Det är klart att man kan ta vilka som helst, men det känns bäst att ta några som är ett par.

Så nu får ni se till att hålla ihop, syster-yster! ;)

Sommarväder igen!

Efter en veckas (eller är det två veckors?) regn så har vi äntligen sol igen. Det är helt underbart sommarväder ute idag. Jag hoppas att det håller i sig så vi kan vara ute lite mer innan hösten slår till och man måste ha massa kläder på sig så fort man ska sticka näsan utanför dörren.

Angående förra inlägget förresten så kollade jag upp det. Vanja fick sin första tand när hon var 5.5 månader gammal. Lukas är snart 6.5 månader, så det skiljer lite grann där, men inte så värst mycket.

Men åter till idag. Vi gick till en lekpark som ligger en bit bort tillsammans med Katte, Markus och Buffy. Det var jättetrevligt och roligt på alla sätt och vis. Det känns så himla skönt att vi har fått sån kontakt med dem. Jag frågade när vi kom hem igen om de hade någon grill, för i så fall kunde vi ju grilla tillsammans nån kväll. Det hade de och det lät som att de tyckte att det var ett bra förslag. Så förhoppningsvis kan vi ta nån kväll här framöver och grilla och ha det trevligt. Det vore verkligen inte helt fel. :)

En tand!

I tisdags var vi ju på BVC med Lukas på läkarkontroll. Bland annat så konstaterades det att det inte var några tänder på gång. Dagen efter, alltså i onsdags, upptäckte jag, just det, en tand! Lukas allra första tand är på väg! Den har inte kommit upp än såklart, men den är på god väg. Nu måste jag kolla upp när Vanja fick sin första tand. Det står nog nånstans här i bloggen, skulle jag tro. :) Det är så himla kul att jämföra deras utveckling. :D

Sitter!

Nu sitter Lukas utan stöd! Gud, vad fort det går! Inte blir det bättre av att jag är urdålig på att uppdatera nuförtiden heller, för då blir det så stora hopp mellan vad som har skett i bloggen.

Lukas är mycket tidigare motoriskt än vad Vanja var. Han sitter tidigare, han kryper tidigare och min gissning är att han kommer att gå tidigare också. Frågan är om han i gengäld kommer att tala senare. Jag hoppas inte det, men om det blir så, ja, då är det ju bara att acceptera. Det är ju knappast så att man kan göra något åt det. :)

Med Vanja började vi med smakportioner mycket tidigare än vad vi gjort med Lukas. Jag tror att Vanja bara var 3-4 månader när vi gav henne de första smakportionerna. Lukas är sex månader och har bara fått smaka vid ett par tillfällen än. När vi var och storhandlade i helgen så köpte vi en blåbärspuré till Lukas. Den var uppskattad! Han har snart ätit halva burken (varav mycket hamnat i ansiktet, precis som det ska vara). Jag ska nog lägga upp lite nya bilder på bland annat det idag. Men det hänger på om jag orkar eller ej.

Igår var vi på BVC med Lukas. Det var läkarkontroll så utöver den vanliga vägningen och mätningen så kollade de hans ögon, öron, höfter och hur han hanterar leksaker. Han fick godkänt på alla punkter, men något annat hade jag inte förväntat mig heller. Jag blev lite full i skratt i och för sig när de frågade om han kunde vända sig från en sida till den andra. Jag upplyste dem då om att han har kunnat det sen flera månader tillbaka och att han numera både kryper och kan sitta utan stöd. Det sa de inget om, men något antecknades i blocket i alla fall. Men det är väl inte alla barn som har lärt sig vända sig vid 6 månaders ålder, antar jag.

Igår var vi ute igen och lekte med grannflickan. Det hade regnat under dagen, men solen var framme och lyste när vi gick ut. Jag tog på Vanja stövlarna, men inga regnkläder. Så här i efterhand kan man konstatera att det hade absolut inte skadat om hon hade haft regnkläder på sig. Hihi, Vanja och Buffy hittade en liten, liten vattenpöl som de lekte med. Lite mer neurotiska föräldrar hade säkert rusat fram och hindrat barnen från att leka med vattnet eller åtminstone sett till att de fick på sig regnkläder innan de fick fortsätta, men jag och Katte bara tittade på när flickorna förtjust lekte och plaskade med vattnet. När de gick därifrån, (jag tänkte nästan skriva när de gick ifrån vattenpölen men det hade blivit fel), då fanns det ingen pöl kvar. Allt vatten satt i tjejernas kläder. Vanja var nog blötare än Buffy och båda två hade lera i ansiktet, på händerna och på kläderna. De såg för roliga ut! =)

Efter badandet i vattenpölen som försvann så skulle de naturligtvis leka i sandlådan. Jag tror vi fick med oss halva sandlådan in sen. :D Vanja fick inte gå uppför trappan med kläderna på, utan de åkte av i hallen. Men huvudsaken är ju att hon hade roligt. Lukas hade inte lika roligt, för han fick inte gå ner och krypa i gräset. Det var alldeles för blött i gräset för det och jag vill ju inte att han ska bli sjuk. Men alla kan ju inte bli nöjda alla gånger.

Jag har för övrigt upptäckt att jag inte är så lat som jag tidigare har trott. Jag har nämligen upptäckt att om jag gör upp ett schema för dagen och skriver ner det jag vill ha gjort under någon viss tid, då gör jag det (i mån av tid, förstås. Barnen kommer ju först). Om jag däremot inte skriver ner något utan bara säger till mig själv att "jag borde blahablahablaha", då kommer jag aldrig längre än till den tanken. Sen gör jag annat istället som är roligare.

Jag behöver helt enkelt struktur. Schema. Planering. Strukturering. Mål och delmål. DÅ får jag saker gjorda, inte annars. Sånt kan vara bra att veta om sig själv.

Hemma igen.

Ja, då var vi hemma igen då, hela familjen. Ja, vi kom naturligtvis inte hem idag eller igår, utan i söndags, men jag har bara inte orkat skriva något förrens nu.

Det har varit jättetrevligt att vara iväg på "semester", även om vädret inte var så bra som jag hade önskat. En enda dag fick vi odelat solsken och det var på fredagen. Då åkte vi iväg till Vispås och badade tillsammans med syster-yster och hennes familj. Vattnet var kallare än jag hade räknat med, men efter en stund så blev det skönt, som vanligt.

Vad mer har vi hittat på? Tja, vi for till Tiveden en sväng och tänkte promenera vid Fagertärn, men när vi väl kom dit så regnade det så vi fick åka hem igen. Vägarna vid Tiveden är ju inte de allra bästa och de är ganska slingriga, vilket resulterade i att Vanja blev åksjuk och kräktes i bilen. Stackarn! Men det gick bra i alla fall. Vi hade med Festis som hjälpte mot den värsta åksjukan och som tur var så hade jag med extra kläder åt henne också. Ibland fick vi stanna till och låta Vanja promenera lite och få frisk luft, för hon var ganska blek om nosen. När vi var hemma igen så mådde hon bra.

Vi har även spelat minigolf i Mariestad, grillat, hälsat på Yenny, Anna och Åsa (fast Åsa såg vi bara någon minut, tyvärr). Jag och Yenny träffades en gång till senare i veckan och tog en fika, gick runt på stan och shoppade lite barnkläder. Mycket trevligt. :) Synd att vi inte bor närmre varandra, typ i samma stad, så man kunde göra sådant lite oftare. Man behöver ju inte alltid handla något. Det är trevligt att bara gå runt och titta.

Vi hälsade på syster-yster i Skövde också. Jag, pappa och lillebror lämnade av barnen och åkte iväg till "Elins esplanad" som det numera heter, och handlade lite. Jag handlade mest grejer och var ändå färdig först. =) Märkligt, det där. :) Pappa fick köra mig tillbaka till syrran för att sen återvända till lillebror och fortsätta leta efter vad det nu var de skulle ha. Tur var väl det, för Lukas var lite gnällig. Men naturligtvis blev han jätteglad och lugn så fort jag kom in, ungefär som för att säga "jag har inte alls gjort nåt! Jag har varit jättesnäll!". Hihi, busunge.

På fredagen, efter badet, körde pappa mig och barnen till mamma. Tommy kom dit direkt efter jobbet istället för att först åka till pappa, lasta in sakerna i bilen och sen köra till mamma. Det blev mycket smidigare på det här sättet och för Tommys del blev det naturligtvis mycket mindre bilkörning.

På söndagen åkte vi hem tidigt. Jag hade ju varit borta i över en vecka, så jag längtade efter att komma hem igen. Det är sant, talesättet; "Borta bra, men hemma bäst".

Lukas har för övrigt blivit sex månader nu, närmare bestämt igår. Igår var också dagen då han för första gången kröp "på riktigt", så att säga. Kryper gör han ju sen längre, men igår kom han upp på armar och knän och kröp några steg och fick för en gångs skull med sig rumpan. :) Nu dröjer det nog inte länge innan han kryper på det sättet för jämnan. Innan jag vet ordet av så går han väl också.. Nej, det dröjer nog ett bra tag till. :)

Semester.

Nu försvinner hela familjen iväg på semester. Tommy kommer tillbaka på söndag och resten av familjen söndagen därpå. Hoppas att det blir bra väder under veckan som kommer. Jag vill gärna kunna vara ute med barnen och leka och bada. Men vädret gör ju som det själv vill, så det är bara att hålla tummarna.

Jag har packat idag och försöker komma på vad mer man kan tänkas behöva ha med sig för en veckas frånvaro. Ett paket blöjor, en paket välling, vällingflaskan, en liten flaska till Lukas, haklappar, en himlans massa kläder.. ja, jag har packat ner mycket, men jag är ändå orolig för att ha glömt något. Jag lär väl komma på det när vi har åkt i en timme eller så... Brukar vara så.

Nåväl. Mig ser ni inte röken av på en vecka, i alla fall. Nu ska jag gå igenom packningen en gång till i väntan på att Tommy ska komma hem från jobbet.

Kryper!

Lukas kryper redan! Oj, vad stolt jag är. :) 5.5 månader gammal kryper han runt, visserligen kommandosoldatstyle, men fortfarande så kryper han. Han har tagit sig upp på alla fyra några gånger, men inte riktigt greppat det där med att hålla sig i den ställningen och förflytta armar och ben samtidigt. Men det kommer nog snart.

Idag har han krupit ute på gräsmattan. Gräs är väldigt tacksamt för små bebisar som inte är vana vid att krypa än. Det är bara att hugga tag i gräset och dra sig om det är besvärligt. :D

Jag kan ju säga att nu när han kryper så förflyttar han sig väldigt snabbt på en gång. Har han väl siktat in sig på ett mål så tar han sig dit med ljusets hastighet. Eller åtminstone bebisars hastighet, vilken inte är att förakta, den heller.

Vanja å sin sida har funnit sig lekkamrater i de två små här på gården. Varje kväll i snart en vecka nu har vi samlats ute och låtit barnen leka. Vanja övergläser de övriga två med flera mil när det gäller talet och hon har gjort ett litet intryck på åtminstone en av dem, fick jag höra idag. Buffy pratar inte så mycket (ja, det gör inte Natalie heller, i och för sig), men Buffys mamma talade om idag att sen Buffy började leka med Vanja (och Natalie) så har hon börjat prata mer. Det är roligt att höra att de tar intryck av varandra och lär sig av varandra.

Men idag hände något på gården som jag inte riktigt gillar. Tyvärr såg jag inte det hela, men Buffys mamma gjorde och talade om det för mig. Jag var upptagen med Lukas just då och vi hjälps ju åt med att se efter barnen, så därför var det inte så konstigt att jag inte såg det hela. I alla fall så kom det ut tre andra barn, syskon, enligt Katte (Buffys mamma). Katte hörde hur de skrattade åt Vanja för att hon har blöja (hallå eller, hon är TVÅ ÅR, vad förväntar de sig?) samt att de "omringade" henne när hon hade klättrat upp i rutchkanan så hon inte vågade åka.

Det stör mig lite att jag inte såg det hela för jag, som mamma, borde se allt, känner jag. Nu såg ju Katte, men ändå. Nästa gång vi är ute och de syskonen kommer ut ska jag hålla ett vakande öga på dem. Några mobbingfasoner vill jag inte vara med om. Inte mot mina barn!

Sommar och sol... och värme!

Nu är sommaren här på allvar, det märks. Solen skiner, fåglarna kvittrar, bara små fluffiga moln på himlen och temperaturerna stiger till nästan outhärdliga grader. Men man ska inte klaga, nu när vi väl har värme. Alltför många somrar har vi haft bara regn och rusk och inget skönt väder alls.

Fast igår.. då klagade jag, banne mig. Fi fan, alltså. Vi skulle iväg och bada efter att Tommy kommit hem från jobbet. Vi skulle bara ta en snabb fika först och vi hade naturligtvis slut på det mesta här hemma, så jag fick ta barnen och handla först. Vanja vaknade från sin middagslur vid två och omkring kvart över två kom vi iväg.

Det var varmt. Jag hade tagit med vatten till Vanja, men naturligtvis glömt bort mig själv. Det tog längre tid än vanligt att gå till ICA och flera gånger var jag tvungen att stanna och luta mig mot vagnen, så jobbigt var det. Väl inne på ICA så gick det hyfsat fort. Jag köpte en dricka till mig och stilldrink till Vanja och sen började vi gå hem igen. Jag hann inte gå särskilt långt innan jag upptäckte att min ena sandal orsakade ett sår på vänsterfoten. För varje steg jag tog så gjorde det mer och mer ont och jag fick ta av mig sandalerna. Åh fy, vad ont det gjorde! Asfalten brände under mina fötter och jag fick skynda mig att gå. På de skuggiga partierna var det svalt och skönt, men de partierna var sorgligt få. Innan jag hade kommit hem så kändes det som att mina fötter hade brunnit upp. Varje steg var smärtsamt och solens hetta och tyngden av vagnen gjorde mig varm och svettig.

När vi äntligen kom hem igen, halv fyra, så fick jag se mig själv i spegeln. Hu! Mitt ansikte var alldeles rött och flammigt och svetten rann hejdlöst. Jag var helt utpumpad, men hade inte tid att vila. Upp med kassarna, upp med ungarna, ställa in maten, packa badväskan. När Tommy kom hem tio minuter senare var jag ett vrak, men oh, så skönt det var att veta att vi skulle iväg och bada!

Vi åkte iväg till "playan" som det tydligen kallas här i Alingsås. Där var det långgrunt och helt perfekt för små barn. Vanja sprang förtjust i, hon som aldrig har badat i en sjö förut! :D Naturligtvis fick hon ett antal kallsupar som var otäcka och som gjorde henne ledsen, men det gick fort över. Vi måste verkligen iväg och bada snart igen. Det var helt underbart.

På kvällen så gick jag ut med Vanja för att sparka lite boll. Vår ena granne, som har en dotter i Vanjas ålder, var också ute så jag gick bort dit och satte mig och pratade. Vanja och Buffy, som flickan heter, lekte fint ihop. Eller ja.. "ihop" kanske är fel ord, men de lekte fint bredvid varandra i alla fall. :) De cyklade, badade, lekte med bollarna (de hade varsin) och grävde i sandlådan. Riktigt roligt!

Jag måste säga att vädret vi har nu, det är som bäst på kvällen, kring sju-åttatiden. Då är det fortfarande varmt, men behagligt varmt istället för den lite extrema värmen som vi har nu på dagarna. Det är varmt och behagligt, fläktar lite och hela livet känns då allmänt härligt. För några kvällar sen så gick vi en kvällspromenad vid sjutiden. Egentligen ska Vanja sova vid sju, men den senate tiden har hon fått gå och lägga sig lite senare, kring åtta. Då har hennes rum hunnit bli lite svalare i alla fall och dessutom sover hon lite längre på morgonen när hon lägger sig senare. I alla fall. Den där kvällspromenaden var också en sån där sak som vi absolut måste göra om. Det var underbart skönt och vackert och jag njöt för fullt av känslan, dofterna och ljuden som sommarkvällen bjöd på.

Till helgen ska vi antagligen åka till Slottsskogen. Det ska bli trevligt. Tommys mamma följer antagligen med och kanske även hans bror med familj. Det är alltid roligt för Vanja att träffa sin kusin. Ja, de andra kusinerna också, naturligtvis, men de bor ju inte här. Dem kommer vi nog träffa nästa helg istället. Tommy har fått förlängt, igen, den här gången till sjunde augusti. Det är naturligtvis jättebra och roligt, men det har ju en tråkig baksida. Det innebär att Tommy inte får någon semester i år. Därför har vi bestämt som så att nästa helg åker vi ner till min pappa. Han jobbar bara nästa vecka och sen har han semester i två veckor. På söndagen åker Tommy hem. Själv. Jag och barnen stannar hos pappa. Helgen därpå kommer Tommy ner igen och på söndagen åker vi hem tillsammans. På så sätt får jag och barnen lite semester och kan åka och bada och träffa lite folk. Det kommer bli trevligt. Synd naturligtvis att Tommy inte kan vara med, men vi får hoppas stort på nästa år istället. Det kommer bli ensamt för Tommy här hemma och jag kommer sakna honom medans vi är bortresta, men det är nog bara nyttigt för oss. Man bör sakna varandra lite nu och då, för då uppskattar man varandra mycket mer sen när man ses.

Tröstar jag mig med, i alla fall.

Nya bilder.

Jag slängde upp en hel hög med nya bilder och även en ny film till allmän beskådan. :) Det är bara att kika in och kommentera om ni har lust.

Ingemar Johansson vs Michael Jackson.

Idag är det 50 år sedan Ingemar Johansson vann VM-titeln mot Floyd Patterson. Jag själv, som inte är särskilt sportintresserad, fick reda på detta först för några år sedan. Det är möjligt, rentav troligt, att jag har fått höra om det långt innan dess, men inte fäst någon uppmärksamhet vid det. Men jag har förstått att det är ett stort ögonblick i Sveriges historia. Särskilt för göteborgarna är det en stor grej.

Idag är det alltså på dagen 50 år sedan det skedde. Det har antagligen varit tänkt att detta skulle uppmärksammas stort i media och nämnas på nyheterna vid varje tillfälle. Men min gissning är att detta kommer hamna i skymundan eftersom Michael Jackson passade på att dö i natt.

Jag skulle tro att det kommer bli lika stor uppståndelse kring detta som kring Lady Dianas död.

För min egen del så känns det fel. Prinsessan Diana var en fin och snäll varelse som gjorde mycket gott för barn och utsatta i världen. Michael Jackson var för mig en grotesk varelse som förgrep sig på barn. Visst, det finns väl ingen som kan säga säkert att han var pedofil eftersom han aldrig har blivit dömd för det, men jag tror på anklagelserna och Michael Jackson äcklar mig. Sure, han har gjort mycket bra musik, men det gör honom ju inte till en bra människa.

Nåväl. Inom de närmaste veckorna kommer man väl få Michael Jackson nerkörd i halsen så fort man slår på TVn. Vilken tur att den kanal som står på mest här hemma är Barnkanalen. :)

Midsommar.

Kort inlägg idag:

Imorgon är det midsommarafton. Vi åker ikväll till pappa för att fira midsommar där. Det ser ut att bli likadant som för två år sen, det vill säga regn hela jäkla midsommar. Kul. Nåja, man kan ju grilla på altanen i alla fall.

De senaste dagarna har vi röjt lite smått här hemma eftersom vi får besök. Ja, vi åker visserligen bort, men lägenheten får besök i alla fall. Syster-yster ska komma hit med sin ohängde son och låna vår lägenhet att sova i. De ska vidare till Danmark imorgon, men man vill ju att det ska se nåt så när ut när de är här.

Jag har även införskaffat lite föda så att det finns kvällsmat och frukost till dem. Vi hade slut på det mesta här hemma så jag fick gå iväg imorses med ungarna och handla. Nu i efterhand kan jag säga att det hade varit bättre att vänta tills typ nu med att handla. Det regnade i morses och jag och Vanja var som dränkta katter när vi kom fram till affären. Lukas klarade sig fint där han låg inbäddad i insatsen. (När vi kom hem igen upptäckte jag dock att hans strumpor var alldeles genomblöta så helt och hållet hade han inte klarat sig).

När jag hade handlat färdig så tänkte jag vänta ett tag för att se om det skulle sluta regna nån gång. Det gjorde det inte. Till slut beslöt jag mig för att ta bussen istället.

Det var det tamigfan värt.

Nu väntar vi bara på att Tommy ska komma hem så kan vi åka sen.

Fler stackars och ramsor.

Den söta lilla Rakel

hon fick en puss på mund.

Men Rakel blev spektakel

på denna lösa grund.

När stygga pojkar pussas vill

vänd alltid andra kinden till,

sa mor till lilla Rakel

som fick en puss på mund.

Den stygge lille Nero

han ville tutta på.

Det blev problem med de'rå

det kan man ju förstå.

Nu får du sluta tutta på

för folk de blir så putta då!

sa mor till lille Nero

som ville tutta på.

Vad härligt att de sänder Allan Edwalls "Stackars ramsor" på barnkanalen! Tio över åtta på morgonen kan man bänka sig för att se Allan sjunga sina stackars-ramsor.

På tal om "stackars" så läste jag på aftonbladet om en norsk "debattör" (eller snarare provokatör) som anser att vi bör "ge upp" kvinnokampen.

-"Ibland måste kvinnor hålla sig lugna och göra som mannen säger. Jag förstår att norska män hellre vill ha ryska och thailänska fruar. De gillar åtminstone sex och är bra på att laga mat, sa Hanne Nabintu Herland enligt Adressa.no."

..

"Hennes poäng är att kristna värderingar är på väg bort. Norge har blivit ett gudsfientligt land och står liksom hela Europa ”på kanten av stupet”. En anledning är att feminismen blivit för stark och könskampen för hård.

– Vi lever i ett hedonistiskt samhälle. Folk är sambor, först med den ena, sedan med den andra. Det uppmuntras till gruppsex. För att uppnå ett bra sexliv har gränserna blivit för liberala. Så liberala att kvinnor och män inte törs älska eller satsa på parförhållandet av rädsla för att bli bedragna, säger Hanne Nabintu Herland."

Om detta är hennes ärliga åsikter som hon verkligen står för och inte något hon säger enbart för att provocera, då tycker jag synd om henne. Vill hon att vi ska gå tillbaka i tiden och kasta flera hundra års utveckling åt skogen, då har hon väldigt konstig syn på kärlek, förhållande, män, kvinnor och hela köret. Det vore förfärligt om vi skulle börja uppfostra våra döttrar till att vara männen till lags i första hand och tänka på sig själva i sista hand.

De män som skaffar fruar för att de är "tacksamma" och inte säger emot och ställer upp på sex vare sig de själva vill eller inte, det är inga riktiga män. Det är stor skillnad på att vara en man och att vara ett enda stort ego.

Med det sagt så undrar jag hur hennes resonemang går ihop egentligen. I första stycket så säger hon att (norska) kvinnor inte ger män tillräckligt mycket sex och i andra stycket säger hon att vi har blivit för lössläppta och har sex till höger och vänster och gruppsex är standard och för att ha ett bra sexliv så har vi blivit för liberala.

Så.... har vi här i Skandinavien för mycket eller för lite sex? Jag blir förvirrad.

Sen kan jag också undra vad feminismen har med kristendom att göra. Varför blir kristendomen svagare för att feminismen blir starkare? Jag fattar inte.

Nej, det var mycket i artikeln jag inte fattade. :) Lika bra det och som den svenske professorn sa:

"– De relativt få som uppfattar feminismen som ett hot, de slår vilt i debatter för att visa vem det är som har makten, säger han. Enligt Lars Jalmert önskar dock den stora majoriteten av männen ett samhälle med mer jämlika villkor. Och det stöds också av forskning som visar att jämställda par håller ihop i högre grad än icke-jämställda.

– Men de män som vill leva mer jämställt känner sig inte hotade, de skriker inte, de uttrycker sig ofta inte i sådana här debatter – och det är på sätt och vis synd."

Dagens stackars-ramsa.

Den raske lille Torsten

han skulle sota spis

Men Torsten föll i skorsten

och skrek liksom en gris.

Du stackars barn som sotar spis

nu blir det ris naturligtvis

sa mor till lille Torsten

som skulle sota spis.

- Allan Edwall

Varför hatar borgare skatter?

Allvarligt talat? Vad är det med skatter som får de blåa att se rött? (Hihi, nu var jag lite rolig också). "Alla" som röstar höger verkar hata allt som har med skatter att göra. Helst skulle skatterna avskaffas, antar jag. Argumenten tycks vara att folk är mer benägna att arbeta om de får behålla sin lön än om den "skattas bort". Märkligt nog verkar det aldrig vara vanliga arbetare som lider av ovilja att arbeta för den höga skattens skull..

Den nuvarande regeringen har medfört en hel del skattesänkningar. Såvitt jag förstår så planeras ytterligare sänkningar framöver. Själv är jag vänster, vilket jag aldrig har gjort någon hemlighet av, och personligen så ogillar jag alla dessa skattesänkningar. "Varför då?", kanske någon läsare undrar. Jo, jag resonerar som så att vi betalar skatt för att finansiera diverse saker som vi alla vill ha. Vägar, skola, vård.. ja, såna småsaker. Sänker man skatterna så sjunker statens inkomster. Sjunker statens inkomster så händer något av två scenarion. Antingen har staten inte längre råd med alla saker de har betalat för tidigare, vilket innebär att man drar ner på exempelvis antalet lärare på en skola, sjuksköterskor på vårdcentralen och så vidare vilket i sin tur leder till sämre kvalité på dessa ställen.

Det är ett scenario. Det andra är att staten kompenserar för intäktsförlusten genom att ta pengarna någon annanstans ifrån, exempelvis genom höjda avgifter på olika saker. Jag tänker då främst på a-kassan (vilken jag för övrigt anser att staten inte ska ha något alls att göra med! Men det är en annan fråga). Men det kan naturligtvis också vara avgifter i stil med läkarbesök. Det finns oändligt med möjligheter när det gäller detta.

Detta är borgarna såklart på det klara med och ser inga som helst problem med det heller. Tvärtom så ligger det helt i linje med deras politik att man får betala för allt man vill använda istället för att vara solidarisk och hjälpa till och betala lite för allt genom skatten.

Vem tjänar då på sänkta skatter? Gör inte alla det? Nej, absolut inte. Vi som är vanligt folk förlorar på det i och med att vi får inte mycket mer i plånboken trots sänkt skatt eftersom vi har lägre löner. Den extra kostnaden som vi får betala lite överallt däremot, den kostar mycket mer än vad vi "tjänat" på den sänkta skatten.

Ett exempel: Skatten sänktes ganska snart efter att den nya regeringen hade tillträtt. I ungefär samma veva höjdes avgiften till a-kassan eftersom regeringen beslutat att fackförbunden skulle betala in mer till staten (den så kallade Reinfeldt-avgiften) vilket tvingade fackförbunden att höja avgiften för medlemmarna.

Dessa två händelser resulterade i att efter att räkningarna var betalda så hade vi mindre pengar över än tidigare, trots att vi tekniskt sett fick ut mer av lönen. Vi hade naturligtvis kunnat välja att gå ur facket för att slippa betala den höjda avgiften till facket, så som många gjorde, men det hade vi verkligen förlorat på, och nu pratar jag inte bara om pengar. Dessutom så tror jag i mitt stilla sinne att det var lite av planen från regeringens sida. Färre medlemmar = svagare fackförbund och att borgarna är emot fackförbunden är ju knappast någon nyhet.

Nej, vi fortsätter att betala in till facket även om det kostar oss över 1000 kronor i månaden. Jag skulle tro att det är ganska många som ångrar att de gick ur facket idag, nu när arbetsmarknaden ser ut som den gör.

Vi får väl hoppas att det vänder snart. Tommy fick ju två veckor till och det ryktas att det kanske kan bli något mer efter midsommar. Men det får vi väl se. Varje extra vecka han får är väldigt välkommen.

Halv åtta, dagen efter.

Nej, hon dök aldrig upp. Inte hörde hon av sig heller. Bortglömd eller ignorerad, jag vet inte. Det kvittar mig lika. Det blev i alla fall ingen Öppna förskolan. Idag hade jag tänkt gå ut med ungarna på gården och ha en liten picknick, men vädret vägrar samarbeta. Det är grått, kallt och mulet. Det finns ingen sol i sikte och därmed gick mina picknickplaner om intet. Nåja, det kommer väl fler soliga dagar innan sommaren är slut. Gör det inte det, ja, då är det något fel. :)

På tal om kallt så måste vi köpa en inomhustermometer. Det är sjukt kallt i vår lägenhet och nu går det inte att få varmare eftersom hyresvärden stänger av värmen på sommaren. Det är så kallt att vi hela tiden går runt och kollar om något fönster står öppet, men det gör det aldrig. Efter att vi har köpt en termometer så kan jag kontakta hyresvärden och säga att "si och så här många grader har vi i vår lägenhet! Sätt på värmen igen!" Eller också får vi svart på vitt att vi har tillräckligt många grader i lägenheten och kan inte klaga, men det betvivlar jag. Vi fryser ju ihjäl varje morgon.

Igår klippte jag Vanjas lugg för andra gången. Det är det enda vi någonsin har behövt klippa på henne. Några få hårstrån vågar sig på att växa så pass mycket att de kommer ner i ögonen på henne, så de klippte jag bort. Det blev antagligen varken rakt eller snyggt, men det blev däremot kortare, och det var ju det som var huvudsaken. :)

Du stackars barn.

Jag vill för er berätta
om huru det kan gå
när barnen vill det rätta
men det blir fel ändå.

Du stackars barn som lyssnar nu,
gör lite annorlunda, du!
Då ska belymren lätta.
Och du ska bättre må.

Den raske lilla Sixten
han skulle koka gröt,
men blixten träffa Sixten.
Han fick en väldig stöt.
Du stackars barn som kokar gröt,
sån tur du inte döden göt,
sa mor till lille Sixten
som skulle koka gröt.

Den klene lille Göran
han for till lasarett.
Dom gjorde inget för han
när dom hans svullnad sett.
Du stackars barn, din svullnad är
en näsa, som var mänska bär,
sa mor till lille Göran
som for till lasarett.

Den käcke lille Ottar
han skulle hugga ved,
men Ottar plocka kottar,
det var bekvämare.
Du stackars barn som hugger ved,
sån konstig ved du kommer med,
sa mor till lille Ottar
som skulle hugga ved.

Den lille snälla Algot
han ville hjälpa mor,
så Algot tog en tallkott
och mata lillebror.
Nu blir det smisk i alla fall,
din brorsa kunde blitt en tall,
sa mor till lille Algot
som ville hjälpa till.

Den söta lilla Saga
hon skulle natta Stig,
men Saga börja klaga
ty Stig han släppte sig.
Du stackars barn som nattar Stig
vid fisar får man vänja sig,
sa mor till lilla Saga
som skulle natta Stig.

Den stackars lille Kenneth
blev liksom nödig, han,
men Kenneth missa spännet
så allt i byxan rann.
Du stackars barn som är i nöd
av skammen färgas kinden röd,
sa mor till lille Kenneth
som blev liksom i nöd.

Jag hoppas du av detta
fått nåt att tänka på!
Fastän man vill det rätta
kan det åt pipan gå.
Vad rätt du tänkt fast det var fel,
men det var fel blott till en del.
Och gör du blott det rätta
så gör du inte fel.

- Text och musik, Allan Edwall

Kvart över tio.

Jag tror inte att hon kommer. Hon bor två dörrar bort, så det tar inte lång tid att ta sig hit. Hon har antagligen glömt bort mig. Igen.

Nåja, jag ägnar dagen åt att städa och dona istället. Kanske går ut med barnen på gården också en sväng. Det är fint väder även om det är kallt ute. Märkligt att det är så kallt i juni, för övrigt. Vad hände med sommaren?

När är för mycket försenad?

Klockan är fem över halv tio. Grannen sa att hon skulle komma nio. När är det läge att anse att hon inte dyker upp? Hur länge ska man sitta beredd att gå ut? Kommer hon inte så finns det ju annat jag vill göra.

Dagens i-landsproblem...

Hum..

Jag har egentligen inte tid att sitta här. Jag håller på och gör mig själv och barnen i ordning. Grannen sa att hon skulle hämta mig vid nio-tiden så skulle vi gå till en Öppen förskola som hon känner till (inte samma som jag har gått till tidigare). Fast vi får väl se om hon kommer. Förra gången glömde hon ju bort mig, eller vad det nu var som hände. :p

Jag bestämde mig för att inte åka till Mariestad idag. Jag har sovit alldeles för dåligt för att åka själv med ungarna på tåget, känner jag. Trist är det såklart, men jag tröstar mig med att vi ses ju nästa helg i alla fall. Jag hoppas i alla fall att vi ses allihop. Men det ordnar vi nog.

Nu är det dags för ny blöja till Lukas och lite kläder. Sen får vi se om grannen dyker upp. (Om hon menade prick nio så är hon redan försenad, men å andra sidan så är ju jag inte klar än).

Vilken helg!

Lördagen var HEMSK! Den ska bara glömmas bort helst. Lukas sov inget under hela natten, och därmed inte jag heller, såklart. Tommy gick upp med barnen på morgonen och jag försökte somna, men det gick inget vidare. Lukas skrek hur länge som helst, fast inte den sortens skrik som betyder att han vill något. Det var mer.. hmm.. hur ska man säga? Mer som "kolla, jag kan göra ljud"-skrik. Vid nio-tiden kom Tommy, aningen vildögd, in med Lukas till mig och deklarerade att han måste vara hungrig eller nåt, för Tommy fick inte tyst på honom. Men inte ville han äta, inte. Lite fick jag väl i honom, men han var inte ens intresserad av att äta. Av gammal vana lade jag upp honom på axeln för att han skulle rapa och bums så somnade han. Jag lade försiktigt ner honom i barnvagnen och återvände till sängen för att försöka somna igen.

Det gick inte den gången heller. Antagligen var jag för trött och det var för ljust, jag vet inte riktigt. Men somna kunde jag inte, hur trött jag än var. Vid elva gick jag upp. Dagen fortsatte i det dåligas tecken. Övertrött, grinig och med kort stubin gick jag runt och retade mig på det mesta. Detta sammanföll naturligtvis med att Vanja har kommit in i en "nej", "kan själv" och "inte"-period. Utan tålamod är det svårt att handskas med det.

Nej, jag vill nog helst bara glömma bort hela lördagen.

Igår däremot var en bättre dag, trots lite sömn. Vi var iväg och röstade på förmiddagen och handlade efter det. Vi skulle nämligen få besök på eftermiddagen av min kära mor och min allrakäraste syster med tillhörande barn. Äldsta sonen var dock inte med. De kom för att gratta Vanja som fyllde år veckan innan. Vanja låg och sov när de kom men vaknade ganska snart efter deras ankomst. Det börjar bli en vanlig företeelse, det där. :D Vanja lägger sig för att sova middag. När hon vaknar så är det fullt med folk i huset och massa presenter till henne att öppna. =)Hoppas bara inte att hon förväntar sig detta varje gång hon går och lägger sig nu.

Vanja och Nejra lekte jättemycket. De körde barnvagnsrace i vardagsrummet, köket och Vanjas sovrum. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Lite gråt och gnäll blev det naturligtvis då båda ville köra den nya vagnen. Nejra såg helt förstörd ut när jag gav vagnen till Vanja ett tag. Hon ansåg nog att det var hennes vagn vid det laget. Men på det stora hela gick det väldigt bra. Vi gjorde tacos till middag och alla blev proppmätta och mat blev det över också. Men det var i och för sig bara bra, för då fick Tommy en matlåda med sig till jobbet.

Ja, jobbet ja. I fredags gjorde Tommy sin sista dag på Adecco. Trodde han. Han blev ju uppsagd för två veckor sen tillsammans med alla andra på Adecco utom en (tror jag). I två veckor har han gått och bara väntat på att bli arbetslös igen. I fredags var alltså sista dagen. Det bjöds på brownies och sas farväl till alla. Tommy lämnade in kortet och alla sina grejer. På måndagen (idag) skulle han lämna in arbetskläderna. Han kommer hem, byter om som vanligt och sätter sig vid datorn.

En stund senare ringer mobilen. Det är chefen på Adecco. Tommy ska jobba i två veckor till.

...

Självklart är vi glada över det, det är inte det det handlar om. Vi är överlyckliga över att Tommy får jobba i två veckor till och därmed få lön i två veckor till. Det är bara framförhållningen som vi protesterar mot. Varför kunde de inte sagt det innan han lämnade in kortet, sade farväl och gick hem? Men ja. Vi vet ju inte ens vem det är som har dålig framförhållning. Antingen är det Adecco eller också är det ABB. Någon är det i alla fall. Fast det känns ju skönt att veta att Tommy är garanterad två veckors jobb till. Uppsägningstiden är ju två veckor och det är ju bara två veckors jobb till han fick. Sen får vi väl se om det blir något mer efter det eller ej. Vi räknar inte med det i alla fall.

Det var tänkt att vi skulle åka till Mariestad imorgon och hälsa på Anna, Yenny och Åsa. Nu vet jag inte hur det blir. Det lutar åt att vi inte åker, men jag har inte bestämt mig än. OM vi åker, så blir det ju jag och barnen som tar tåget, men just nu känns det rätt så jobbigt. Jag har inte sovit särskilt mycket överhuvudtaget de senaste dagarna och det kan bli jobbigt med barnen på tåget. Framförallt så kan det bli sent och det känns inte upplyftande.

Men vi får se hur det blir.

Vanjas presenter, student och EU-val.

Hum.. det blir dåligt med uppdateringar just nu, märker jag. Det är väl för att jag inte har så där jättemycket att skriva om för tillfället.

Vanja har i alla fall blivit firad av snart nog alla. Mor och syster kommer till helgen och de är sist ut. Vanja gillade att fylla år. "Ler åååååj", som hon säger. Bäst med att "le åj", det är att få "ket". MASSA "ket". Så vad har hon fått då?

Jo, hon har fått:

• En rutchkana
• En bil
• En traktor
• Två bollar
• En kisse
• En Nasse
• En bok med Nalle Puh
• Två böcker av Richard Scarry, "Räkna med Dagge" och "Grisarna Vill och Vill-Inte"
• Två paket vaxkritor
• En kartong med pennor
• En trehjuling
• En dockvagn
• Två t-shirts
• En massa armband
• Ett pussel
• En talande apa

Jag kan ha glömt något, men det är vad jag kommer på nu. Sen får hon väl lite till på söndag när mor och syster kommer hit. Det är inte så illa att få så mycket saker när man fyller år. :)

Dagen efter Vanjas födelsedag var vi i Göteborg då Tommys lillebror tog studenten. Det var trevligt, men lite nervöst också. Jag hade Lukas i bärsele (tack och lov för den!) och Vanja fick gå själv. Nasse skulle hon naturligtvis ha med sig också. Det kändes som att jag behövde minst sju par ögon till under tiden vi väntade vid skolan. Det var fullt med folk som, naturligtvis, skrek och skränade och tutade med sina tutor och allt vad de nu hade med sig. Det var ju student, så jag hade inte förväntat mig något annat, men som småbarnsmor så uppskattar man inte såna saker på samma sätt som när man själv tog studenten. Allt oväsen skrämde såklart barnen och folk såg inte ens Vanja som höll på att bli omkullsprungen flera gånger. När det var dags för Johans klass att komma ut så gick vi närmre scenen (de har lite annorlunda traditioner mot för vad vi hade i Mariestad) och därframme var det ännu mer folk. Jag höll hårt i Vanjas hand och försökte hålla koll på henne, folket runtomkring, scenen, Nasse, Tommy och resten av hans familj samtidigt som jag försökte hålla Lukas lugn och skulle ta foton på det som hände. Puh!

Koordinationsförmåga is the shit, som ungdomarna säger.

Mot slutet så var Vanja jättetrött och ville inte alls hålla handen längre, men då var det inte tal om att släppa henne. Hade jag släppt henne och hon hade gått två meter så hade jag aldrig hittat henne igen, så mycket folk var det. Men som tur var så var det nästan färdigt då.

På söndag är det val till EU-parlamentet. Det är verkligens skrämmande, måste jag säga. Folk verkar strunta helt i att de har rösträtt. Många jag har pratat med säger att de kommer inte rösta. Jag får höra anledningar som "det spelar ändå ingen roll vad jag röstar på, alla partier är lika illa", "jag är emot EU", "alla politiker bara roffar åt sig ändå" och "jag bryr mig inte". Skrämmande är vad det är. Jag är också emot EU, men jag tycker att det är tokviktigt att rösta. Även om jag inte är helt insatt i vad partierna har för EU-politik så är det hur viktigt som helst att rösta på något. Jag läste nånstans att de beräknar att ungefär 30% av svenska folket kommer att rösta i det här valet. Det betyder att om jag röstar så röstar jag åt två andra personer också. Min röst är värd tre gånger så mycket som om alla hade röstat. Det kan ju låta positivt, men betänk sen att det gäller för alla som röstar. Vilka är det som kommer rösta i valet? Jo, främlingsfientliga grupperingar, så som SD. Är det verkligen de vi vill ska representera oss i EU?! Verkligen inte!

Så snälla, snälla, snälla, snälla, snälla! Gå och rösta på söndag! Du kanske tror att din röst inte är värd något, men den kan vara värd tre gånger så mycket som om du inte röstar! Jag, som är vänster, säger att det är bättre att alla moderater, folkpartister och centerpartister går och röstar än att vi låter SD komma in i EU-parlamentet.

Ligg inte på sofflocket på söndag! Ut och praktisera din rätt att göra din röst hörd! Ta den inte för given.

När jag tänker på hur många människor som kämpade för att vi skulle få rätt att rösta för snart hundra år sen, och sen på hur folk förvaltar den kampen, då blir jag beklämd. Kampen för att kvinnor skulle ha samma rätt som männen att rösta och sen går folk runt och säger "jag bryr mig inte".. Skulle de säga samma sak om vi inte hade haft rätten att rösta? Antagligen inte.

Det är samma sak med facket, tycker jag. Många säger att de struntar i facket för de har så bra rättigheter ändå i dagens läge. Tror de verkligen att det inte kan förändras? Tror de att rättigheter som vi en gång har fått omöjligt kan försvinna igen? Fackligt arbete behövs! Facket behöver medlemmar! Tillsammans är vi starka, ensamma är vi svaga. Utan medlemmar urholkas fackets möjlighet att förhandla, att sätta hårt mot hårt. Utan den möjligheten kan våra arbetsrätter försvagas och slutligen försvinna. Se bara på vad som händer med a-kassan..

Nej, använd era surt förvärvade rättigheter, slåss för att behålla dem och utöva folkets makt på söndag!

Hipp, hipp, HURRA!

Hurra för lilla Vanja! Idag fyller Vanja två hela år. Lilla tjejen blir stor! Hittills har dagen varit jättebra. Vanja är för liten för att förstå vad "fylla år" betyder och därför har hon garanterat inte gått och väntat på att dagen ska komma, men det har däremot jag gjort! Jag har varit löjligt spänd av förväntan. Igår när jag gick och lade mig så ville jag somna så fort som möjligt så att det kunde bli dag snart! :D

Tommy köpte en rutschkana och en bil med en flicka i söndags och jag var iväg i måndags (med båda barnen) och handlade lite småpresenter. Rutschkanan kostade 350 spänn och det är ju ganska mycket pengar, särskilt för en sådan liten, men vi tyckte ändå att vi skulle köpa lite smågrejer så hon fick många paket. Igår kväll slog jag in alla paket, utom rutschkanan som var alldeles för stor, och det blev en nätt liten hög. Med förtjusning tänkte jag på hur glad Vanja skulle bli när hon fick paketen och det kändes som att morgondagen aldrig skulle komma. Hihi, precis som när man var liten och väntade på något roligt. :)

När morgonen kom så gjorde jag i ordning ett fat med mjölk, giffel och muffin. Ja, och paket, naturligtvis. Sen öppnade vi försiktigt dörren och gick in och började sjunga "Ja, må hon leva". Vanjas reaktion var rolig. Först när hon såg (och hörde) oss så vred och vände hon på sig och sa "neeeeej". Sen, när hon fick syn på fatet med mjölk och paket, då ändrade hon sig tvärt. Mjölken slet hon fort till sig och drack ljudligt av. Sen åt hon lite giffel och därefter vände hon uppmärksamheten till paketen. Vi fick hjälpa henne lite med att öppna paketen, men hon gjorde det riktigt bra, tycker jag.

Roliga reaktioner på paketen:

*När hon öppnade paketet med en liten kissekatt så fick hon fram ändan först och utropade "fanten!", det vill säga "elefanten". Men så snart hon fick fram hela katten så blev det genast ändrat till "kissen!".

*När hon öppnade paketet med Nasse så det första hon gjorde med Nasse var att krama och pussa honom.

Men det bästa sparades naturligtvis till sist. När hon hade öppnat alla paket (hon satt kvar i sängen och öppnade dem alla) så bar Tommy in rutschkanan. Då blev det fart på Vanja. Hon kunde inte komma ur sängen fort nog, så extatisk blev hon. Det var utan tvivel den bästa present någonsin. Hela morgonen har hon åkt rutschkana. När inte hon har åkt, då har något gosedjur fått åka istället. Sötunge. :)

Hela förmiddagen har hon varit nöjd och glad och det känns skönt. De senaste dagarna har varit lite griniga, antagligen för att hon inte mått så bra. Hon är lite förkyld och har varit tvärtemot de senaste dagarna. Lite påfrestande, får jag lov att säga. Särskilt jobbigt har det varit vid maten då hon har vägrat äta, bara för att. Hon bestämmer sig för att hon är "mätt" innan vi ens har börjat äta. Löjligt, såklart, men man kan ju inte tvinga henne att äta. Det enda jag kan göra är att sitta kvar med henne och försöka förmå henne att äta. Det har inte gått så där jättebra, men jag har försökt i alla fall.

Strax innan det var dags för henne att sova så badade jag Lukas. Naturligtvis ville hon också bada då och det fick hon, efter att jag hade badat klart Lukas. Hon satt så länge i badet att hennes händer och fötter var alldeles ihopskrumpna! =) Det är kul att hon gillar att bada. Det hade varit jobbigt om hon hade hatat det. Lukas är inte så förtjust i det än, men det bättrar sig nog, tror jag. Det gjorde det för Vanja. :)

Till helgen kommer det folk för att gratta Vanja. Det blir roligt och jag ser fram emot det också. Barnen skulle fylla år oftare, tycker jag. ;) Det är ju så kul när de fyller år!

Okay, THAT was creepy!

Hurv!

Alltså, idag har jag varit på BVC för kontroll av Lukas. Han växer som han ska, tackar som frågar. Egentligen skulle jag varit inne förra veckan, men jag hade glömt att skriva upp tiden i almanackan så därför missade jag den tiden. Jag ringde och talade om som det var och fick en ny tid idag. 67 cm lång är han nu (på ett ungefär, han ville inte bli mätt idag) och 7290 gram väger han.

Men det var inte det som var hurvet. "Hurvet" kom senare. Det är alltså sjukt varmt ute idag, så jag beslöt mig för att gå till ICA efter BVC och köpa något att dricka på vägen hem. Sagt och gjort, jag köpte en Sprite till mig och äppledryck till Vanja. Vi satte oss på bänken vid bordet utanför ICA så att Vanja fick dricka upp innan vi började gå hem. Det är under tiden vi sitter där som hurvet kommer.

En mamma kommer gående med en barnvagn, en syskonvagn precis som vår, och ett litet äldre barn, kanske fyra år, på en trehjuling. Sammanlagt tre barn alltså varav äldsta kan ha varit fyra, men möjligtvis bara tre, och det yngsta några månader äldre än Lukas. Jag skulle gissa på kanske 7-8 månader.

Mamman parkerar vagnen bredvid mig och ropar till sig det äldre barnet, en flicka för övrigt, som får parkera sin trehjuling bredvid vagnen. Sedan tar mamman upp plånboken och går in på ICA för att handla.

*konstpaus*

Ensam!!

Hon lämnar alltså sina tre barn, ensamma! utanför ICA medan hon går in och handlar. Jag vågade ju för fan inte gå därifrån! Tänk om 3-4-åringen bestämde sig för att cykla ut bland bilarna? Tänk om någon annan bestämde sig för att ta barnen i barnvagnen? Jag satt ju med hjärtat i halsgropen ända tills hon kom ut igen. Sen vågade jag gå hemåt.

Men fy sjutton alltså! Jag hade aldrig, aldrig, ALDRIG vågat eller velat lämna mina barn ensamma utanför affären. Det kan ju gå hur illa som helst. Nej, usch. :S

Hurra för lördagar!

Ja, jag vet att det är söndag idag, men jag hann inte skriva igår. För närvarande är lördagar min absoluta favoritdag och Tommys favoritdag är nog söndagar. Varför? Det är enkelt. Det är de dagar vi får sova på. :D Barnen vaknar samma tid på helgerna som på vardagarna, såklart, men eftersom vi båda är hemma då så kan en av oss få sova ut medan den andra är uppe med barnen. Igår var det alltså min tur att få sova och det var underbart. Jag sov så gott att jag till och med drömde och det var längesen jag gjorde det. Jag tror att senast var innan Lukas föddes. Jag gick inte upp förrens halv elva. Det ni! Det var minst sagt välgörande.

Idag är det Tommys tur. Han ligger och sover gott medan jag ser efter barnen. Jag har dessutom hunnit köra en maskin disk och har en maskin tvätt igång. Märkligt nog så kräver barnen mindre av mig på helgerna än på vardagarna. Eller också kanske det är så att det bara känns som det eftersom jag är utvilad när det är min tur. Hur som helst så leker Vanja lugnt och stilla i sitt rum eller sitter snällt och tittar på TVn och Lukas.. ja, Lukas tar tillfället i akt och sover gott.

Ingen sömn men pigg ändå.

Märkligt nog. Jag har inte fått sova mer än någon timme eller två i sträck på väldigt länge nu och i natt var inget undantag. Trots detta så känner jag mig märkligt pigg idag. Tröttheten ligger på lur runt hörnet, men så länge den håller sig där går det bra. Idag har vi varit ute och lekt, jag och Vanja. Lukas gled med i bärselen, men engagerade sig inte särskilt mycket. Lika bra det, antar jag. Vi började med att Vanja fick gunga. "Komme killa magen?", ber hon. Självklart hjälper jag henne med det. Högt, högt, högt lyfter jag gungan innan jag släpper den. Wosh! åker den iväg och nog killar det i magen då. :) Men min plan med att gå ut var faktiskt inte bara att Vanja skulle få gunga, även om hon gärna får göra det också. Men vad jag hade tänkt mig var faktiskt att vi skulle bege oss ner till lekparken där jag träffade dagbarnmammorna en annan gång. Jag tänkte att de kanske var ute idag eftersom det är så fint väder.

Så vi började promenera åt det hållet, jag och Vanja hand i hand och Lukas snålåkandes i bärselen. Vi hann inte särskilt långt, dock. Redan när vi hade gått ut från valvet så ändrade jag mig. Jag hörde nämligen barnskratt åt andra hållet, så vi styrde kosan ditåt istället, och vad fann vi? Jo, där var de! Dagbarnmammorna som jag träffade en annan gång var ute med sina små får och vallade dem. Trevligt. Ännu trevligare var det att de kom ihåg oss. :) Synd bara att de hade med sig så många barn. Det var säkert tio stycken, om inte mer och blotta mängden barn gjorde Vanja blyg. Men det var trevligt ändå. Vanja tinade upp så småningom och följde efter några av barnen. Hon till och med plockade en maskros till en av småflickorna. :) Sött!

Jag frågade dagbarnmammorna när de brukar gå ut med barnen, för tyvärr kom vi ut ganska lagom till att de skulle gå hem igen och äta lunch, och jag fick reda på att de brukar gå ut kring halv tio på morgonen. De nämnde fyra ställen som de brukar gå till där jag kunde leta efter dem och de tillade att även om jag inte såg dem så borde jag kunna höra dem. =) Nå, halv tio ska väl inte vara någon omöjlighet för oss att komma ut till. Nog för att jag är seg på morgonen, men inte SÅ seg. Nuförtiden tvingas jag ju upp mellan sex och sju på morgonen, tyvärr, så halv tio har jag garanterat hunnit med frukost, blöjbyten, påklädning av barnen och allt annat som måste göras innan man kan gå ut.

Så vi får se. Det känns enklare att hitta dagbarnmammorna än att ta sig iväg till Öppna förskolan, faktiskt.

Lista.

Snodde en lista från Mollsan.

DIG SJÄLV

Vad heter du? Linnéa.

Hur gammal är du? Fyller 28.

Var är du född? Kärnsjukhuset i Skövde.

Vad heter din mamma? Anita.

Vad heter din pappa? Anders.

Har du några syskon? Japp, två bröder och en syster.

SENASTE GÅNGEN

..du rökte? Aldrig.

..du snusade? Aldrig.

..du färgade håret? Oj.. det minns jag inte. Innan Vanja föddes?

..du grät? Igår.

..du tränade? Va, träna? Vad är det? :)

..du solade solarium? Testade det nån gång i gymnasiet. Längesen, alltså.

..du skällde på någon? Häromdagen. :/

..du var utomlands? 2003, eller 2004. Nåt av det.

..du duschade? I förrgår kväll.

..du köpte nya kläder? Uj, längesen. Innan jul.

..du åkte buss? Början på april.

..du åkte taxi? Oj.. det var nog... 2002?

..du åkte tåg? Början på april.

..du smsade någon? Eh.. vet ej.

..du ringde någon? Antagligen igår. Jag brukar ringa varje dag. :)

..du camade med ngn? Gosh! Ja, det var många år sen! :)

HAR DU NÅNSIN
 

..hoppat studsmatta? Jadå, som liten.

..ätit fiskbullar? Ja, som liten. Tycker inte om det längre.

..tagit kort på dig själv? Japp, dock aldrig med bra resultat. =)

..skrattat så du började gråta? Njae.. det tror jag inte. Kanske.

..skolkat mer än 3 skoldagar i rad? Jag har aldrig skolkat.

..sovit mer än 10 st i ett tält? Nej, det är jag säker på. :)

..badat mitt i natten? Absolut inte.

..åkt berg och dalbana och spytt efter det? Nope.

..spytt för att du var full? Jag har aldrig varit full eftersom jag aldrig druckit alkohol, så.. nej.

..trillat när du åkt skidor? Jadå, som liten.

..gråtit till en bok? Många gånger.

..varit rädd för tomten? Har aldrig trott på tomten.

..sjungt kareoke? Nej.

..fastnat med tungan på en lyktstolpe? Verkligen inte. =)

När små fåglar dör.

Vi har startat en ny produktion på försök
den är lönsam som säkert ni vet.
Därför ligger er hembygd i dimma och rök
men den lättar er arbetslöshet.

Och vi kan knappast rå för
att små fåglarna dör,
det är sådant som små fåglar gör.
Och en viss allergi
får man finna sig i
om man önskar en stark industri.

Nej, vi kan knappast rå för
att små fåglarna dör,
det är sådant som små fåglar gör.
Och en viss allergi
får man finna sig i
om man önskar en stark industri.

Sina kliande blåsor och andningsbesvär
Ska den anställde glömma förvisst
när han öppnar sitt svällande löningskuvert
och kan jämföra tillgång med brist.

Och vi kan knappast rå för
att små fåglarna dör,
det är sådant som små fåglar gör.
Och en viss allergi
får man finna sig i
om man önskar en stark industri.

Visst beklagar vi dig som blir krasslig och sjuk
visst är det synd att ditt hår ramlar av,
men du får bidrag till lösgom och trevlig peruk
till din något för tidiga grav.

Och vi kan knappast rå för
att små fåglarna dör
det är sådant som små fåglar gör.
Och med vårt sjukvårdssystem
vållar vanligt eksem
inget oöverstigligt problem.

Vi har startat en ny produktion på försök
den är lönsam som säkert ni vet.
Därför ligger er hembygd i dimma och rök
men den lättar er arbetslöshet.

- Allan Edwall

Jösses...

Jag satt och läste igenom det förra inlägget nu. Oj, oj, oj. Jo, jag var nog ganska körd i huvudet igår. =) Jag har ju blandat nutid och imperfekt omvartannat, huller om buller utan minsta lilla logik. Nåja, så kan det tydligen bli ibland. :)

I natt har jag sovit bättre. Inte bra, men i alla fall bättre. Jag har haft Lukas i sängen tillsammans med oss nästan hela natten och det funkade väldigt bra. Då är det ju bara väldigt synd att jag inte vill ha det så, inte sant? Ja, alltså, jag vill inte att Lukas ska behöva ligga i vår säng för att kunna sova. Jag vill inte ha honom i vår säng på natten mer än för att amma. Jag sover otroligt mycket sämre om han ligger bredvid mig än om han sover i sin egen barnvagn. Men å andra sidan så sover jag ju otroligt mycket bättre om han sover i vår säng mot för att han inte sover alls. :P Nå, vi får väl se hur det blir i natt. Förhoppningsvis kan han sova i sin egen vagn i natt. Det skulle kännas mycket bättre för min del.

Just nu händer något som inte har hänt de senaste dagarna för övrigt. Båda barnen sover, samtidigt! Det är helt underbart tyst här hemma. :) Välbehövligt för en trött mamma, kan jag ju säga.

Idag har jag för övrigt hängt en del på Facebook eftersom jag fick ett mail från en klasskamrat där idag. Jag fick ett ryck och tittade igenom vilka jag har som vänner som är gamla klasskamrater. Jag kände att jag ville skicka ett mail till några av dem som gick i låg- och mellanstadiet med mig för att fråga vad de gör nuförtiden och sånt. Men när jag klickade upp en klasskamrats sida och skulle klicka på "skicka ett meddelande", då kändes det helt plötsligt konstigt. Jag menar, det här är alltså folk jag inte har pratat med på kanske 15 år! Det kändes jättekonstigt att försöka skriva något. Det är ju inte direkt så att det är mina gamla, länge saknade vänner. Det är ändå "bara" folk som gick i samma klass som jag. Jag har en gång tidigare mailat en annan klasskamrat (från samma klass, om det nu spelar någon roll) men jag fick aldrig något svar. Lite trist.

Hrm.. ja, jag vet inte. Kanske kommer jag på något att skriva, utan att det känns dumt. Vi får se.

Tuuuuuung dag!

Blä. Idag har det varit en riktigt tung dag. För det första så hälsade brorsan på igår kväll och det var jättetrevligt. Såklart. Men på grund av det så blev det seeeeen sänggång. Naturligtvis stökade Lukas halva natten, ungefär från halv tre till.. ja, typ åtta. Halv sju tvingades jag gå upp eftersom både Lukas och Vanja var vakna och vägrade somna om. Medans jag och Vanja åt frukost så somnade Lukas. Naturligtvis. Sen sov han i flera timmar. Ibland vaknade han till, åt lite och somnade om igen. Halv tolv lade jag Vanja för att sova middag. Fem minuter senare vaknade Lukas. Kvart i två somnade Lukas. Tio i två vaknade Vanja. Tack för den. Jag hade tänkt försöka sova lite medans Vanja sov middag, men det blev det ju ingenting med.

Vid halv tre-tiden så vaknade Lukas igen. Jag håller på med middagen och kan av förklarliga skäl inte bara springa ifrån och bära runt på Lukas. Stress. Jobbiga skrik. Huvudvärk. Trötthet. När Tommy kommer hem kvart i fyra så har Lukas inte slutat stöka. Tommy får ta Lukas (som naturligtvis blir kolugn så snart Tommy ska ta över) och jag kan skala potatisen.

Middagen blir heller ingen lugn stund då Lukas skriker efter uppmärksamhet. Så snart jag hade ätit klart fick jag rusa in med honom i sovrummet och amma och hoppas på att det var det som felades. Han äter en stund och somnar sen. "Äntligen", tänker jag, men det blev såklart kortlivat. Hur länge kan han ha sovit? Tio minuter? En kvart? Nå, nåt åt det hållet. Sen är det samma sak igen, men nu är ju Tommy hemma och får bära omkring på Lukas en stund. Men ingenting vi gör hjälper, han bara skriker ändå. Till och från känns det som att huvudet ska sprängas och vi blir båda två irriterade och snäsiga här hemma. Till slut får jag nog och klär på Lukas. Jag tar på mig bärselen och går ut och går med honom. Jag var nog ute en halvtimme eller nåt. Under hela tiden är Lukas lugn som en filbunke. Han rapar 3-4 gånger och fiser ett oräknat antal, men är hela tiden nöjd och glad. Jag tänkte vara ute tills han somnade, men så blev det inte.

När jag kom hem så bytte jag först blöja på honom och försökte sedan lägga ner honom i barnvagnen. Vad händer?

....jo, gallskrik. Från filbunkslugn till etterskrik. Makalöst.

Nå, jag fick ta upp honom igen och sitta med honom i knät en stund. Helt plötsligt satt han och nickade till i min famn. Han är trött! Han somnar nästan! Fort som attan (så att säga.. jag tog det väldigt lugnt och försiktigt för att inte väcka honom, men ni förstår nog vad jag menar) så lade jag honom i barnvagnen och lade filten över honom. Inte ett pip. Så nu sover han. Gud, så skönt. Jag skickade iväg Tommy till ICA för att köpa godis till mig. Snäll som han är så gjorde han det för min skull. Ärligt talat så tycker jag att jag förtjänar det efter en sån här dag. Puh.

Jag ser förresten på hur jag bildar meningar att jag är ganska slut i huvudet. Not good. Men vad fan..

Om skolan.

Nu är det ju i och för sig ganska lång tid kvar tills det är dags för våra barn att börja skolan, men ändå. Det är mycket prat om att skolan har blivit mycket sämre på senare år. Exakt hur lång tid tillbaka som åsyftas har jag inte fått någon klarhet i, men många sällar sig till devisen "det var bättre förr".

Om jag jämför hur det var när jag gick i skolan och hur det, troligtvis, ser ut idag så finns det självklart en massa skillnader. Till en början med så används datorer otroligt mycket mer i skolorna nu än då. När jag gick i låg- och mellanstadiet så existerade det inga datorer på skolan. I högstadiet installerade de precis ett antal datorer i uppehållsrummet som man fick låna hur man ville, men det var naturligtvis bara killarna som gick dit. Att som tjej ens försöka sig på att låna en dator.. nej, tack. Killarna var läskiga på den tiden. :)

Det sägs att fler och fler elever inte klarar av det mest grundläggande ens efter nioårig skolgång; det vill säga grundläggande mattekunskaper, läsa och skriva och, värst av allt (säger språkpolisen Linnéa), stava.

Kan detta ha något att göra med datoriseringen av skolan? Numera verkar alla ha en egen dator (till skolarbetet, påstås det) och väldigt liten del av undervisningen går till på det gamla hederliga sättet. Stavning verkar vara sekundärt, det är viktigare att barnen skriver som de vill än att de stavar det de vill säga rätt. Jag är helt för kreativitet och skaparglädje, men varför skulle rättstavning sabotera kreativiteten? Dessutom har jag hört talas om, via föräldraforumet, såklart, att inte ens lärarna kan stava längre. Föräldrarna får hem lappar och informationsblad med hur mycket stavfel som helst. Vad är det egentligen som händer i skolorna?

En annan sak som jag har pratat med min kompis Yenny om (som har utbildat sig till lärare) är den här fokusen på elevernas rättigheter. Eleverna har rätt till ditten och datten och de ska vara med och bestämma överallt. Varför då?? Medbestämmanderätt i all ära, men vad fan vet elever, egentligen? Varför ska de vara med och bestämma till höger och vänster om saker de inte förstår sig på? Allvarligt talat! Eleverna är i skolan för att lära sig saker av lärarna. Punkt slut. Svårare än så är det inte.

Sen är det ju det här med mobiltelefoner också. Numera får ju ungarna egna mobiler ta mig fan innan de börjar dagis. Det är ju sjukt! Dessa mobiler ska de naturligtvis ha med sig in i klassrummen och de ska självklart sitta och fippla med dem under lektionstid. Skicka sms, kolla ringsignaler, filma, lyssna på musik, visa upp sina coola finesser för klasskamraterna... Vem förväntar sig att de ska lära sig något då? Seriöst? Inte får lärarna ta ifrån eleverna mobilerna heller, för då blir eleverna kränkta. Jag förutsätter att de inte får slänga ut elever från lektionerna heller.

Allvarligt talat så verkar de största problemen i skolorna vara att lärarnas händer är bakbundna. De får inte göra något. De ska sitta och lirka med eleverna och tigga och be om att få hålla i lektionen med så få störningar som möjligt. För fan, "på min tid" så var det inget snack om den saken, i alla fall inte med mina bra lärare. Då var det antingen eller som gällde. Antingen hängde man med på lektionen, lyssnade på läraren och gjorde de uppgifter som läraren sa åt en att göra, eller också åkte man ut. Alla visste vad som gällde och det var sällan några allvarliga störningar på våra lektioner. De enda som verkligen sabbade lektioner var ett par bröder vi hade i klassen. Usch. De var förjäkliga. Jag har hört att i alla fall en av dem åkte i fängelse sen. Förvånar mig inte ett dugg.

Men det var en parantes.

Nå. Grundproblemet i skolan verkar vara att lärarna har för lite att säga till om. Om de fick ryta i vid störningar och konfiskera mobiler, mp3-spelare och andra leksaker och slänga ut störande elever som vägrar följa reglerna, då skulle nog mycket ordna upp sig självt. Om läraren kunde ägna lektionen åt att lära ut något istället för att försöka få folk att inte sitta så mycket med mobiler och spelare, då kanske ungarna faktiskt skulle lära sig något.

När det gäller mina barn så tror jag faktiskt inte att de kommer ha några problem med att lära sig läsa, skriva och räkna. Den kunskapen kommer de nog få hemifrån. Men jag får väl återkomma om 4-5 år om det. :)

Gode gud...

Jag läste en artikel på Aftonbladet om unga tjejer som tävlar i självsvält. Jag har hört talas om det här med "pro-ana" tidigare, men trodde faktiskt inte att det förekom i Sverige. Det är sånt man förknippar med dumma amerikaner (mina fördomar), men i alla fall så var jag lite nyfiken och googlade på "pro-ana" för att se vad som kom upp.

Jag tittade på två sidor. Det var ta mig fan det äckligaste jag har sett, förutom bilder från Nazi-Tysklands koncentrationsläger. Bilderna på de här sidorna hade kunnat varit tagna ifrån Auchwich. Skelett som syns tydligt genom huden, benpipor som sticker ut, revben som man inte har ens lite problem med att räkna.

Jag mådde illa, dels av själva synen på dessa vandrande skelett och dels av medlidande för de här stackarna. De kan ju omöjligt må bra. Sen sitter dessa tjejer och gratulerar sig själva för att de inte är några "fetton". I deras värld är ett "fetto" någon som väger minst 55 kilo, tydligen. Av det jag vet om anorexia så handlar sjukdomen oftast inte om vikten. Vikten är bara ett sätt att dölja problemen. Men jag tycker synd om de här tjejerna. Dels för att de faktiskt tror att de är vackra när de ser ut som att de går sönder om någon petar på dem med något i samma viktklass som en fjäder, och dels för att de förstör så många liv med sin sjukdom. Främst förstör de naturligtvis sitt eget liv för en anorektiker brukar inte bli så värst gammal, men de förstör även sina familjers liv.

Vanmakten dessa tjejers mammor känner måste ju vara hemsk.

Jag hoppas verkligen att vi kan ge våra barn en sund syn på sina kroppar och om de skulle börja få för sig dumheter så hoppas jag att vi kan få dem att tänka om.

Självmord, oavsett hur långsamt det än går, är aldrig en okej utväg.

Kort inlägg i fildelardebatten.

Jag har funderat på en sak. Alla dessa personer som är ute efter att sätta fast fildelare, alla dessa personer som hatar att folk har tillgång till något de inte har köpt och betalat för... Varför ger sig inte dessa personer, exempelvis herr Pontén, ut och kräver att alla bibliotek ska stängas? För allvarligt talat; på bibliotek fildelar man inte, man delar med sig av fysiska verk! Det måste ju vara ännu värre. Varför är det ingen som har nämnt detta, egentligen?

Så tänkte jag...

...skriva ett litet inlägg om dagen, men sen tänkte jag att "nä, jag orkar inte". Så då gör jag inte det. Jag går och lägger mig istället. Det är ändå typ ingen som läser nuförtiden. Idag har antalet kommit upp till tio stycken och då är tre av dem personer som har googlat hit och hamnat på "Skumma revben". Spännande. *gäsp* Jag tar det imorgon istället.

Duktiga jag.

Trots att jag inte har sovit mer i natt än tidigare nätter så känner jag mig ganska pigg. Jag gick upp med barnen innan Tommy åkte till jobbet och nu, kvart över nio, har jag hunnit med en massa saker redan. Andra maskinen disk är i gång i köket (vi diskade inte igår, smart..), Vanjas rum är städat sånär som på dammsugningen och jag har gått och plockat undan en massa skräp och lagt kläder, som legat utspridda över halva lägenheten, i tvättkorgen och tänkte sätta igång en maskin tvätt snart också. Trots detta så har jag ändå hunnit busa en massa med Vanja och dessutom legat och gosat i sängen medans vi lyssnade på Allan Edwall. Jag hade innan idag ingen aning om att han har spelat in skivor. Att han var skådespelare visste jag ju och naturligtvis visste jag att han har sjungt i diverse filmer, men utöver det hade jag ingen aning om att han skrivit egna visor och låtar och spelat in egna skivor.

Helt klart något jag kan rekommendera.

Igår var vi också uppe med tuppen hela familjen. Jag var lite grinig på Tommy när jag gick upp eftersom jag ville sova mer, men det gick över. :P Hur som helst så klädde jag på mig själv och barnen och halv sju på morgonen så traskade vi iväg till ICA för att handla. Vanja promenerade också halva vägen till ICA, sen ville hon åka vagn, vilket hon naturligtvis fick. Efter handlingen så hann vi inte gå särskilt långt innan hon ville ner och gå igen. Det fick hon och då ville hon också köra vagnen. Nå, varför inte? Jag släppte dock inte vagnen helt och hållet för hon hade en tendens till att börja springa med vagnen och det hade nog inte varit så lyckat. Men jag fick hålla igen lite diskret för Vanja var inte alls förtjust i att jag höll i vagnen samtidigt som hon körde. "Bort handen!", befallde hon så snart hon såg att jag höll i vagnen. Gullunge. :) Hon gick faktiskt hela vägen hem ifrån ICA och det är omkring 2 kilometer att gå! Jag blev imponerad, måste jag säga. Men naturligtvis tog det tid efter det också. Vi var hemma igen vid halv nio, så det tog dubbelt så lång tid som det annars hade gjort. Men jag hade ingen tid att passa, så det gjorde ju inget. Men det ska sägas att när vi väl kom hem igen så var Vanja trött! När vi kom in så satt hon mest still och tog det lugnt, vilket var trevligt som omväxling. =)

Nu ska jag dock fortsätta vara duktig, tänkte jag. Innan jag fortsätter med städandet så matvraket få äta lite och det blir det nya tag. Vi får se hur mycket jag orkar göra innan jag tröttnar eller innan tröttheten kommer ikapp mig. :)

*pust*

Jaha, här har det inte hänt mycket det senaste. Det beror på ett antal orsaker.

• På grund av strulet med Tele2 så har jag inte kunnat koncentrera mig på saker jag annars hade velat skriva om.
• På grund av Tele2s ombyggnad (eller vad det nu är de håller på med) här i Alingsås så försvinner internet titt som tätt.
• Vi har installerat om Oblivion på datorn och börjat spela det igen. Mycket trevligt och spännande, men det blir lätt så att man inte hinner med så mycket annat vid datorn då.

Man skulle kunna tro att det inte bara är mitt internet som har strulat. För en vecka sen hade jag 15-20 besökare om dagen. De senaste dagarna har det varit kanske.. fem. Jag har som vanligt ingen aning om vad det beror på. Jag vet inte vilka dessa besökare är, varför de hälsar på min sida, om det är samma anonyma besökare eller olika varje dag och jag vet inte varför de helt plötsligt inte kommer längre. Folk kanske har tröttnat på att läsa om mitt ytterst ointressanta liv. =)

Nå, saker jag inte har rapporterat om:

Vi var på BVC förra tisdagen med Lukas. Precis som jag trodde så hade han inte gått upp särskilt mycket i vikt sen senast och det beror med all säkerhet på hans magsjuka. 6580 gram väger han nu och sköterskan lyckades (till slut) mäta honom till 65 cm. Han gillar inte att ligga utsträckt, lille Lukas. Sen var det dags för vaccinationssprutorna. Stackars Lukas fick två stycken, en i vardera ben. Första sprutan gick väl an. Han pep till lite grann när hon stack honom, men allt var bra tre sekunder senare. Men den andra sprutan.. oj, oj, oj. Stackars Lukas! Han skrek i högan sky och hade så ont, så ont. :'( Tur att man har lite mamma-powers. Trösta gråtande barn är en av de främsta styrkorna en mamma har.

Så mycket mer anmärkningsvärt hände inte på BVC, förutom att vi fick en ny tid. Jag tycker att vi får gå sjukt sällan, men samtidigt så kan jag inte motivera varför vi skulle gå oftare. Allt ser ju bra ut. Nästa tid var i alla fall först om en månad igen. Dock så ska vi dit den fjärde på föräldraträff. De är också sjukt sällan, särskilt om jag jämför med hur det var i Vagnhärad. Där träffades vi en gång i veckan. Här är det en gång i månaden...

Nåväl. Förra veckan tog vi itu med en sak som vi har pratat om länge här hemma. Den ena stationära datorn havererade ju förra året och vi har många gånger pratat om att vi ska fixa i ordning den så jag slipper ha den gamla skruttiga datorn som jag har haft sedan urminnes tider. Lite nu och då har Tommy felsökt på datorn för att ta reda på vari själva problemet ligger. Vi kom fram till att det var moderkortet som var sönder. Förra söndagen slog vi slag i saken och beställde ett uppgraderingspaket från Komplett. Nytt moderkort, nya minnen, ny processor och en ny brännare; allt för under 2500 kronor, och då är även frakten på 100 kronor inräknat. Helt klart prisvärt, tycker jag. Det tog bara två dagar att få hem grejerna och Tommy satte sig genast med att bygga ihop datorn. Allt gick jättebra och smidigt och nu har jag en, i princip, helt ny dator. Det känns bra.

Det tråkiga är bara att det gick inte riktigt som vi hade tänkt oss senare.. Vi flyttade över en massa filmer och musik ifrån den havererade externa hårddisken. Jag var tvungen att välja noga eftersom vi inte hade plats nog att rädda allting. Lite tråkigt, men så kan det gå. Därefter formaterade vi den externa hårddisken. Så långt, allt väl. Men när vi skulle börja föra tillbaka filerna till hårddisken, då gick det inte lika bra längre.. Kort sagt så funkade det inte. Antagligen är hårddisken skadad och då hjälper det inte hur många gånger vi än formaterar den. Det lutar åt att vi får köpa en ny. :/ Men det blir en senare fråga.

Vad mer finns att berätta?

Vanja känns jättestor nu. Hon är så snäll och omtänksam och hjälper till med så mycket här hemma. Hon hjälper till att fylla tvättmaskinen, hon hjälper till med att hänga tvätten. Hittar vi något som ska slängas så springer hon glatt iväg och slänger i papperskorgen. När Lukas kräks (och han har utvecklats till en fullfjädrad kräkbebis) så springer hon och hämtar handdukar och säger så bekymrat: "Lukas kjäks". När jag plockar ur diskmaskinen hjälper hon också till. Det finns vissa saker som numera är Vanjas ansvar att ställa in. Grytor, kastruller med tillhörande lock är Vanjas. Skärbrädorna likaså. Bestick och köksredskap, så som slevar, vispar och dylikt vet hon precis var de ska vara. Det är så sött! Jag blir så stolt när jag ger henne gafflarna och hon drar ut rätt låda, tittar lite i den och sen lägger gafflarna på rätt ställe. Så duktig! Hon hjälper också till när vi ska duka och ställer fram allting till alla personer. Visserligen får hon mer hjälp där, men hon klarar ändå mycket själv. Till och med städningen hjälper hon till med. Där "ansvarar" hon i och för sig bara för sina saker, men jag tror ändå att det är viktigt att göra henne delaktig i allt här hemma, på små nivåer. Leksakerna springer hon omkring och plockar ihop. Ner med dem i lådorna och sen ut igen och leta fler! Duktiga lilla tjej. :) Hoppas det håller i sig till tonåren, det här. =) Hoppas också att Lukas blir lika duktig. (Det är väl bäst att tillägga så ingen tror att jag går in för att fostra barnen till stereotypa könsroller där flickor städar och pojkar sparkar boll eller dylikt). :P

Nåväl. Det var lite från oss, det. Ikväll ska Tommy på fotboll och jag blir själv hemma med barnen. Hoppas inget strular bara för att Tommy inte är här och kan avlasta. Men det ska nog gå bra. :)

Tele2, del 4. Final word?

Jag blev uppringd av Tele2. Dock ej av Annika utan en trevlig kille som hette Henrik. En stor del av hans trevlighet kom nog från att han höll med mig. ;) Nej, jag bara skojar. Men allvarligt. Den här killen (som jag inte tror sitter i vanlig kundtjänst utan antagligen högre upp) lyssnade på vad jag sa. Jag talade om hur jag hade räknat, vad som hade hänt tidigare, vad folk hade sagt och hur det hade blivit. Det visade sig att killen jag snackade med för en månad sen, om det här med 59 kronor och gratis till hemtelefoner, inte riktigt hade koll på saker och ting. Vad den killen sa var att vi kunde lägga till 59 kronor så blev det gratis även till hemtelefoner. I själva verket var det erbjudandet inte förenligt med det prisavtal vi har i dagsläget, och hade vi valt det så hade det istället kostat en hel del att ringa till mobil.

Lite rörigt, men jag och Henrik redde ut allting och kom överens om följande:

• Han sammanställer en ny faktura med rätt belopp och vi behöver inte betala den nuvarande fakturan.
• Istället för nuvarande prisavtal så tar vi erbjudandet om att ringa till fasta telefoner gratis mot en fast avgift på 59 kr. Utöver det så får vi en fast avgift på 39 kronor så vi kan ringa gratis till Comviq-mobiler och dessutom blir det drastiskt mycket billigare till övriga mobiler.
• Skulle något problem uppstå eller om det fanns några funderingar från min sida angående fakturan som han kommer skicka till mig, då ska jag ringa Tele2 och begära att få prata med just honom.

Skönt! Då har man en fast punkt att förhålla sig till. Istället för att få prata med olika personer varje gång, personer som inte har den blekaste aning om vad de snackar om, så får jag prata med en person som är professionell, kunnig och trevlig. Mycket bättre. Me like.

Nu återstår det bara att se om vi har sett slutet på allt strul med Tele2 eller ej. Om inte, ja, då vet jag vem jag ska ringa till.

Tele2, del 3.

Jag har nog världens otur när jag ringer till Tele2s kundtjänst. Hittills har jag inte lyckats prata med någon som ens förstår mitt problem och SÅ otydligt kan jag bara inte uttrycka mig.

Jag fick kopian på förra fakturan idag och har nu suttit och verkligen räknat ut exakt hur mycket som är fel. Med den nya fakturan så kommer vi ha betalat in 575,76 kronor för mycket. Vi fick 350 kronor till godo på den nya fakturan, men å andra sidan så har de inte lagt till avgiften för vad-det-nu-hette-abonnemanget som skulle göra så att vi fick ringa gratis till fasta telefoner. Det skulle kosta oss 59 kronor i månaden och det var helt klart prisvärt, ansåg jag. Nu när jag pratade med kundtjänst så får jag höra att, hör och häpna; det finns inte registrerat någonstans att jag har beställt den tjänsten.

Naturligtvis inte. Varför skulle de göra det? Varför förväntar jag mig ens att de skulle ha något sådant registrerat?

Underbart.. På plussidan finns i alla fall att Tele2s presschef har läst mitt inlägg, igen, och erbjudit sig att ringa upp mig och reda ut alltihop. Jag hoppas verkligen att hon kan göra det för det verkar det ju inte finnas någon annan som kan på Tele2. Jag har mailat henne mitt telefonnummer, så vi får väl se när hon ringer och vad hon säger då.

För det här börjar bli löjligt.

Aaargh! Tele2!! Del 2!

AAAAAAAAAARGH!

Jag får SPUNK! Jag trodde, faktiskt, att Tele2 skulle skärpa sig efter förra gången. Ja, jag vet, jag är naiv, men jag trodde faktiskt det. Tills idag, då nästa räkning kom. Har vi fått korrigeringen som utlovades? Är räkningen korrekt den här gången?
 

Nej!

Halva räkningen är rätt! Ena delen av telefonräkningen på 269,61 kronor är rätt. Där har vi rätt priser och allt ser bra ut. MEN! Ovanför den delen, som för övrigt heter "Tele2 Hemma", vilket ska vara vad vårt prisavtal heter, tydligen, finns det en ruta med mer samtal, med fel prisavtal! Den rutan heter "Tele2 Telefoni", vilket är det prisavtal vi INTE har. Summa för den rutan? 200,88 kronor.

Okej, ingen panik, det finns säkert någon förklaring på detta och det är säkert åtgärdat. Man skummar nerför räkningen i hopp om att hitta någon förklaring till detta. Under "Övrigt" så har vi något som heter "Ringpott" på 350 kronor. Exakt 350 kronor. Det ska alltså vara vår kompensation. Helt oacceptabelt. Vi ringer Tele2 för att få klarhet i detta.

Självklart får jag prata med en person som verkar vara ett skolexempel på Tele2s personal. Det var som att prata med en vägg. Stolpskottet jag snackade med förstod inte alls vad problemet var och ju mer jag försökte förklara vari problemet låg, desto mer irriterad blev hon och jag riktigt hörde hur hon tänkte "jävla kund, fattar ju inget" och i mitt huvud lät det ungefär likadant, med undantag från ordet "kund".

Alltså, det här är mitt problem:

• Förra räkningen var flera hundra kronor fel. Jag vet inte den exakta summan, men på mer än ett ställe var det över 100 kronor fel. Att det skulle vara exakt 350 kronor har jag vääääldigt svårt att tro på och naturligtvis ska vi ha den exakta summan tillbaka, inte någon avrundad summa, vilket håll det än vara månde.
• På denna räkning får vi ytterligare 200 kronor fel. Enligt stolpskottet beror detta på att när vi ringde och påtalade felet så hade vi hunnit ringa dessa samtal med fel taxa. Varför de samtalen fortsatte vara med fel taxa på den här räkningen förklarade hon inte. Det bara var så.
• Enligt stolpskottet så kommer vi inte få någon mer kompensation/korrigering på nästa räkning eftersom vi redan har fått 350 kronor. Vilket innebär att vi för förra räkningen har fått tillbaka ETTHUNDRAFEMTIO KRONOR ENBART!

HUR kan detta vara möjligt? Vad är det för FEL på Tele2??? Varför kan de inte bara göra RÄTT?

Tyvärr hade jag inte kvar specifikationen från förra räkningen och kunde därmed inte räkna ut själv exakt hur mycket som var fel. Arg som jag är så ringde jag tillbaka till Tele2 en gång till och har nu beställt en kopia på den specifikationen. SJÄLVKLART får jag BETALA för det. Jävligt schysst. Jag är nu så arg så jag nästan skakar.

Varför kan inte Tele2 göra rätt på sina #¤%"#¤%&/%#% fakturor? Varför kan man inte få ett trevligt och KUNNIGT bemötande när man ringer kundtjänst?! Ska det verkligen vara nödvändigt att förklara samma sak FEMTON GÅNGER innan personalen fattar vad fan man pratar om? Är det helt enkelt så att de inte lyssnar på vad kunden säger??

Samtalet slutade med att stolpskottet sa att hon skulle kontakta nån på fakturaavdelningen (var det inte dit jag ringde??) som skulle kolla på detta och så skulle de återkomma INOM EN VECKA. Tack för det. Bäst för dem att de återkommer imorgon och reder upp detta innan vi ska betala räkningarna. *morr*

VARFÖR var jag schysst förra gången och sa att jag kunde betala räkningen och få det korrigerat på nästa räkning?! VARFÖR krävde jag inte att få en ny räkning med rätta siffror?? ÅÅÅÅÅH, vad det här stör mig!

Egentligen skulle man kräva nästa gång man behöver ringa att få prata med en chef direkt istället för klåparna som sitter i kundtjänst. Grrrr...

Det var ett jäkla tjat om pension.

Nog för att det är bra att ha koll på ekonomin, men ibland kan det gå för långt. Som det här med pension, till exempel. Det är jättebra att folk planerar inför framtiden och tänker på sin pension, men hur mycket ska man egentligen hänga upp sig på det? Jag blir 28 i år. Det är FYRTIO ÅR kvar tills jag går i pension. FYRTIO!

Till en början med så känns det ganska orimligt att sitta och oroa sig för något som kommer inträffa om fyrtio år och dessutom är det ingen som vet hur världen ser ut om fyrtio år. De som är femtio-sextio bör planera för sin pension, inte de som är i tjugo-trettioårsåldern.

Nästa invändning jag har är andelen som folk oroar sig för. När vi var inne på banken i Vagnhärad och pratade så fick vi reda på att de här pengarna man kan placera själv, de som folk har sån ångest över och våndas över att planera rätt, det är två procent av pensionspengarna. TVÅ. Seriöst, hur stor skillnad tror folk att det gör?

Anledningen till att jag gnäller om pension idag är att jag ringde igår till banken. Jag ringde för att be dem sluta skicka ut erbjudanden om Mastercard till oss. Vi får 3-4 brev i månaden om det och det är ganska tröttsamt. Men naturligtvis kan man inte bara ringa till banken, göra sitt ärende och tro att det är bra så. De stackars banktjänstemännen (och kvinnorna) har tydligen order om att prata pensionssparande med varje kund som ringer in, oavsett vad kunden har för ärende.

Så gjorde även killen jag pratade med. När jag tackade för mig och gjorde mig redo för att lägga på så började han prata om mina pensionspengar. Suck.. Det här hade jag redan varit med om ett par gånger tidigare. Pensionspengarna man kan placera själv är uppdelade i flera delar och tydligen har jag alla delar utom en hos banken. Det verkar de vara väldigt ängsliga över och gör sitt bästa för att övertala mig om att flytta pengarna till dem. Jag vet inte hur många gånger jag sa att jag inte var intresserad av att flytta pengarna, men det var många i alla fall. Till slut fick jag göra en liknelse för honom så att han skulle förstå min ståndpunkt.

Om man står i kön på ICA, exempelvis, och det är mycket folk, då vill man gärna tro att man valde fel kö. Alla andra köer verkar gå mycket snabbare än just den man valde att ställa sig i. Men byter man kö, då går ofelbart den kö man nyss stod i mycket bättre än alla andra köer. Alltså tjänar man inget på att byta kö för man vet aldrig hur det kommer att gå längre fram.

Nå, till slut övergav han de pengarna, men inte var han klar för det. Nej, då skulle det tjatas om mitt privata pensionssparande. (Vad fan har han med det att göra?) I dagsläget sparar vi 100 kronor var i månaden och ärligt talat så vet jag inte riktigt varför vi gör det. Det hade antagligen varit smartare att spara dem på ett sparkonto istället med ränta på. Då är man i alla fall garanterad att pengarna inte förlorar i värde och även om de inte ökar mycket så ökar de i alla fall något. Nåja, bankkillen tyckte att det var aaaaaalldeles för lite pengar. Han ansåg att jag borde spara åtminstone 6-700 i månaden.

Eh.. jo, tjena. Som om jag skulle ta 10% av min inkomst och låsa upp den tills jag blir 55? I don't think so. Men det verkade han inte förstå. Eller också trodde han kanske att jag har mer pengar än vad jag har. Till slut så fick jag tala om för honom hur mycket pengar jag får ut i månaden för att få tyst på honom. Jag ville ju bara lägga på och fortsätta med det jag höll på med hemma, inte sitta och lyssna på en massa snack om pension, men jag kan inte riktigt med att vara så otrevlig att jag lägger på luren i örat på honom. Jag försöker i största möjliga mån vara trevlig och artig när jag pratar med folk i telefon, även om de är kompletta främlingar som jag troligtvis aldrig kommer prata med igen.

Till slut gav han i alla fall upp och jag kunde lägga på. Jag börjar bli trött på detta tjat om pension. Återkom om trettio år så kanske jag bryr mig.

Medhjälp till våldtäkt.

Ja, det här är det nog många som skriver om nu. Vice chefsåklagare Mikael Hammarstrand vill åtala barnmorskor på ungdomsmottagningar för medhjälp till våldtäkt om de ger p-piller till unga tjejer.

-Jag läser lagen. Den som främjar ett brott är medansvarig och den som delar ut preventivmedel till en underårig underlättar ju för gärningsmannen att fortsätta med övergreppen, säger han till Dagens Medicin.

Okej, vad är fel i den här bilden? Ja, till en början med så kallar han personen som han antar att flickan har sex med för "gärningsman". Även om det är hennes egen pojkvän så kallar han pojken för "våldtäktsman". Även om flickan själv tar initiativ till sex och vill ha sex med den personen, så påstår han att flickan blir utsatt för ett övergrepp, en våldtäkt. Det kan jag tycka är lite respektlöst mot alla de som faktiskt blir våldtagna.

Men okej, vi köper hans resonemang i några sekunder. Alla flickor (och pojkar, antar jag?) som har sex och som är under 15 år, blir våldtagna, oavsett vem det är de har sex med och oavsett om de själva är med på det. Då kvarstår ju frågan: varför underlättar p-piller en våldtäkt? På vilket sätt blir det lättare för en våldtäktsman om kvinnan/flickan har p-piller? För det är ju det han säger, att "den som delar ut preventivmedel till en underårig underlättar ju för gärningsmannen att fortsätta med övergreppen". Min tolkning av den meningen är att om tjejen slutar med p-piller så slutar killen ha sex med henne.

Så utomordentligt löjligt.

Alltså, unga har sex. Punkt. Att de inte räknas som byxmyndiga hindrar dem inte från att göra det. Föredrar herr Hammarstrand att dessa ungdomar istället gör abort, eftersom de inte får tillgång till preventivmedel? Eller föredrar han kanske att de fullbordar sina graviditeter och blir mammor och pappor vid 14-15 års ålder? Min syster, som blev gravid när hon var 16, kan nog intyga att det är inte lätt att bli förälder i den åldern. Klart att det går, men är det något att sträva efter?

Nej, hans utspel är otroligt löjligt. Vi såg honom på Debatt igår och där sa han att även kondomer ska naturligtvis räknas in i detta "medhjälp till våldtäkt". Han ansåg också att barnmorskorna på ungdomsmottagningarna ska kontakta socialtjänsten när de ger unga preventivmedel.

Okej, smidigaste sättet att skrämma bort ungdomar från ungdomsmottagningen där de kan få skydd och råd? Jag vet, vi hotar med att kontakta socialen om de går dit. Smart! Då får vi en lavinartad ökning av tonårsgraviditeter och könsjukdomar. Låter förnuftigt.

...

En av barnmorskorna i panelen frågade om det även var medhjälp till våldtäkt om hon gav en 17-årig tjej p-piller och den tjejen sen har sex med en 14-årig kille. Ja, naturligtvis var det det. "Men hur ska jag kunna ha koll på vem de knullar med?" frågade barnmorskan då. Bra fråga, som hon inte fick svar på.

Ja, jösses.. Mikael Hammarstrand, ett namn som nog var okänt för många tills för någon dag sen, har nog profilerat sig nu bland Sveriges befolkning som ett riktigt ägghuvud.

Edit: Glömde ju nämna det också, som också togs upp i debatten igår.. Många flickor får p-piller inte för att främst skydda mot graviditeter, utan för att lindra menssmärtor som en hel del lider av. P-piller minskar dessa smärtor drastiskt och det är ännu ett skäl till varför unga tjejer använder p-piller. Så det så.

Äntligen kommer det!

Jaaaa! Här kommer det seriösa inlägget! (Hoppas jag..)

Men först; Lukas mår mycket bättre. Han har inte kräkts på hela natten och allt verkar vara tillbaka i gamla gängor igen. Skönt. Själv mår jag också mycket bättre, men det kan också ha att göra med att jag faktiskt sov i natt. Inte hela natten, men bra mycket mer än noll minuter i alla fall.

Nog om oss. Nu ska vi bli seriösa.

Det har varit en del diskussioner angående abort som jag har uppmärksammat. De har fått mig att fundera en del kring ämnet. Själv är jag en sån där som tycker att det är bra att vi har en lag i Sverige som tillåter abort upp till 18:e veckan utan särskilda skäl, men jag har svårt att själv kunna tänka mig att göra det. Jag har inga åsikter om de som väljer att göra abort utan tror på att de fattar ett jättesvårt beslut som ändå är det bästa för dem.

Nå, med det sagt så vill jag ändå fundera på varför folk gör abort, och är det verkligen någon skillnad mellan att göra abort för att det är "fel" kön, fel tidpunkt eller ett sjukt eller skadat barn?

Min egen spontana tanke är att det är fruktansvärt fel att göra abort för att man hellre vill ha en pojke eller flicka och får beskedet om att det är "fel" kön. Att det är "fel" tidpunkt kan betyda så mycket, men rent allmänt känns det som en ganska okej anledning. Visar det sig att barnet är sjukt eller skadat, och då tänker jag på missbildningar i första hand, känns som det skäl som är "mest okej".

Men när jag tittar närmare på mina spontana reaktioner och analyserar dem lite mer, vad beror de egentligen på? Att folk gör abort för att det är fel kön, är det verkligen förkastligt? Är inte det jag reagerar på i själva verket tanken bakom tanken, det vill säga en uppfattning om att män är värda mer än kvinnor, mer än handlingen i sig? Vem kan säga att det inte är för barnets bästa, egentligen? Ponera att barnet, efter att det blivit fött, blir behandlat som en mindre värd människa hela barndomen enbart för att föräldrarna önskade sig ett annat kön. Naturligtvis skulle ett sådant beteende göra dem till dåliga föräldrar och då kan man argumentera att de inte borde skaffa barn överhuvudtaget, men det finns faktiskt inget sätt att förbjuda människor från att skaffa barn, tack och lov. Även om det hade varit "bra" i vissa fall så skulle en sådan lag kunna missbrukas något förfärligt och ett sådant samhälle vill vi inte ha. Definitivt inte.

På vilket sätt skiljer sig abort på grund av kön från abort på grund av fel tidpunkt? Att en människa sätter sin karriär (exempelvis) före ett ofött barn, är det verkligen mer rätt än att andra väljer bort barn på grund av kön? Kvinnor över en viss ålder erbjuds tester för att ta reda på om barnet de bär har någon kromosonrubbning, så som Downs syndrom. Alla vill naturligtvis ha friska barn, men är det mer "rätt" att välja bort barn som är sjuka, missbildade eller lider av någon kromosonrubbning än de som "bara" har fel kön?

I alla utav de här fallen handlar det väl i grund och botten om urval och de blivande föräldrarnas bästa (eller bekvämlighet, om man vill). Eftersom det egentligen bara handlar om en och samma sak, urval, borde väl allas skäl vara lika "giltiga". Att någon väljer att göra abort på grund av att de hellre ville ha en pojke borde vara ett lika giltigt skäl som att någon annan vill göra abort när de får reda på att deras barn är missbildat.

I de diskussioner jag läste var det flera som blev upprörda när någon tyckte att det var mer okej att göra abort om barnet hade exempelvis Downs syndrom. De upprörda rösterna hävdade att bara för att någon är sjuk eller missbildad så betyder det inte att de inte kan vara lyckliga. Men när man diskuterar abort så handlar det väl knappast om barnets potentiella lycka. Det handlar om föräldrarna, föräldrarnas lycka och eventuella möjligheter som ett barn kan hindra eller stå i vägen för. Huruvida barnet kommer att bli lyckligt eller ej kan man aldrig förutsäga och därmed kan det heller inte vara ett argument för att göra abort.

Äsch. Mitt seriösa inlägg blev nog ganska svamligt ändå. Naturligtvis vaknade Lukas efter att jag skrivit de två första meningarna och min koncentration och tankeförmåga har varit något splittrad då jag har fått springa och amma, byta blöja, vyssja och suttit med honom i knät under tiden jag har skrivit detta. *suck* Egentid, vad är det för något?

Orolig.

Nu börjar jag bli orolig. Jag ringde BVC-tanten imorses för att fråga om Lukas och hans kräkningar. Hon rekommenderade att jag skulle ge honom så kallad vätskeersättning, det vill säga vatten med salt och socker, för att förhindra att han blir uttorkad av alla kräkningar. Det har jag gjort hela dagen. Han har inte fått behålla någon mat under hela dagen. Nu har han i och för sig inte kräkts på över en och en halv timme och jag har gett honom mat som jag nu bara väntar på att han ska kräkas upp. Men i övrigt så har han spytt upp allting.

BVC-tanten återkom för nån halvtimme sen och frågade bland annat om han har kissat. Det har han nu inte gjort, inte mer än någon droppe, och hon tyckte att vi skulle kontakta barnkliniken i Borås för att se om de vill att vi ska komma in så han får dropp.

Det känns ju lagom oroande att hon tycker att det kan vara så allvarligt att han behöver läggas in.

-------------

Jag ringde nyss till barnkliniken och beställde tid för att de skulle ringa upp mig. Det gjorde de fyra minuter senare och tjejen jag pratade med ansåg att vi inte behövde komma in. Inte än, i alla fall. Så länge han vill ha vätskeersättning (och det vill han, vill jag lova!) så är det bara att fortsätta ge honom det och har han inte kissat till imorgon bitti så får vi återkomma då. Men hon trodde att han skulle göra det tills dess.

Så nu är det bara att vänta och se..

Magsjuka.

Lukas har kräkts hela natten. Kvart i tre var det min tur. Magsjuka härjar. Hoppas Tommy klarar sig.

Lukas kräks.

Jaha. Då var det Lukas tur. Eller vad man nu ska kalla det. Han kräks, och det är mer än hans vanliga "nu-har-jag-ätit-för-mycket-så-nu-rinner-det-över"-kräk. Det är snarare kaskadkräkningar, den sorten som kräver flera badlakan för att torka upp.

*suck*

Jag hoppas verkligen att det är någon engångsföreteelse och inte att han har blivit sjuk. Han är för liten för att bli sjuk, tycker jag. Jag vet inte om jag känner mig särskilt orolig, i alla fall inte än, men lite fundersam är jag nog i alla fall. Det här är inte som det brukar vara, liksom. Jag kan inte minnas att Vanja kräktes på det här sättet heller. Nå, vi får väl se hur han mår imorgon. Förhoppningsvis är det bättre då.

Jag vet i alla fall vad jag ska göra imorgon. Tvätta. Så mycket som Lukas har kräkts ner idag.. ja, det säger sig självt att det blir en hel del tvätt av det.

Annars har jag i flera dagar nu tänkt att jag skulle skriva ett inlägg som inte handlar om barnen eller vårt vardagliga liv här hemma. Men det får uppenbarligen vänta. För att skriva det inlägg jag har tänkt att skriva så krävs att jag kan sitta ner i lugn och ro och fundera ordentligt medan jag skriver. Den avskildheten har jag inte direkt haft de senaste dagarna.

Men vi får se. Kanske imorgon.

Stackars lilla tjej!

Igår hade vi som sagt besök av Anna och Åsa. Det var väldigt trevligt och Vanja utsåg tydligen Åsa som sin lek-tant. =) Det var Åsa hit och Åsa dit. När hon skulle sova middag så ville hon absolut inte sova och hon ville inte ha något. Inte snuttefilten, inte Tiger, inte Lojet, inte täcke, inte kudde inget. När vi frågade vad hon ville ha, då svarade hon "Åsa". =) "Vad ska Åsa göra då", frågade vi. "Sitta däääär", snyftade Vanja.

Det gick ju naturligtvis inte, så Vanja fick försöka sova utan Åsa. ;) Det tog extremt lång tid för henne att somna och hennes utbrott var väldigt förvånande för så brukar hon verkligen inte bete sig när hon ska sova middag. Men till slut somnade hon i alla fall.

När hon vaknade var det dags att laga mat. Vi gjorde tacos och det blev så mycket mat att vi får äta tacos här idag också. :) Men gott var det! Som vanligt så åt man lite mer än vad som egentligen nyttigt är, men så blir det när man äter väldigt god mat.

Vid sex-tiden åkte Anna och Åsa hem igen. En timme senare lade jag Vanja och den här gången lade hon sig utan protester. Hon somnade antagligen så snart jag stängde dörren. Men tyvärr höll det inte i sig. Vid åtta-tiden vaknade hon och var hysterisk, precis som vid middagstid. Vi gav henne mer välling, kollade blöjan, sjöng och hyschade och till slut somnade hon igen. Hela beteendet var väldigt märkligt och väldigt olikt Vanja. Visst kan hon protestera när hon ska sova, det är snarare regel än undantag, men det är vanliga små-protester, inte hysteriska utbrott.

Nåväl. När hon väl somnade om så sov hon hela natten. Halv fem var jag som vanligt uppe med Lukas, matade och bytte blöja. Jag höll precis på att söva om honom när jag hörde Vanja ropa. Klockan var då fem. Eftersom jag ändå var uppe och vaken så gick jag in till henne direkt.

Tur var väl det.

När jag kommer in i hennes rum hör jag henne i sängen. "Vad hände?", frågar hon med ynklig röst. Jag sträcker mig ut mot henne för att ta upp henne. När jag rör vid hennes armar känner jag hur mina händer rör något blött och kladdigt. En distinkt lukt ligger i luften. Jag hejdar mig, och ropar istället på Tommy. Innan han hinner komma till sovrummet har jag tänt lampan och den fulla vidden av förödelsen ligger klar.

Vanja är täckt av spyor. Den älskade snuttefilten, Tiger, hennes favorit bland gosedjuren, kudden, madrassen, ja, allt är indränkt. "Vad hände?", frågar Vanja igen och tittar på sina armar. "Kladdig", gnäller hon.

Ja, älskling, du är kladdig. Det är bara att lyfta upp henne och bära in i badrummet. Av med pyjamasen och in med lillflickan i duschen. Armar, ansikte och hår är de mest drabbade områdena när pyjamasen väl är av. Jag duschar försiktigt håret och resten av kroppen och fem minuter senare är hon ren. Kräklukten sitter fortfarande i till viss del, men det är nog mest från munnen. När Vanja är ren är det bara att ta itu med resten. Pyjamas, kudde och snuttefilt åker alla ner i badkaret för avspolning. När de stora bitarna är borta skjutsas de vidare in i tvättmaskinen. Nu är inte det rätta tillfället att tänka på grannarna, utan vi startar tvättmaskinen, trots att klockan bara är lite över fem på morgonen. Madrassen skrubbas så gott som går och får sedan stå i badkaret för att torka.

Nästa projekt är hennes älskade Tiger. Tiger i den gula, gosiga pyjamasen slokar under spyorna. Det finns inget tvättråd på honom så jag handtvättar honom i handfatet. Jag vill ju inte riskera att förstöra Vanjas älsklingsdjur. Efter tvätten hänger jag upp honom på en galge med clips. Jag sätter clipsen i Tigers armar och hänger upp honom. Stackars Tiger. Det ser ut som att han är korsfäst. Lite tragikomiskt med tanke på att det är påsk. Men ren blev han i alla fall.

Vi lägger Vanja i vår säng och försöker få henne att somna om. Som vanligt så stökar hon omkring en hel del och jag får om och om igen övertala henne att lägga sig ner. När hon äntligen ligger ner, och ligger still, hör jag henne säga: "Neeej! Inte munnen!" och så kräks hon igen. Inte så mycket den här gången dock och som tur är hamnar allt på handduken som jag har liggandes i sängen. Jag har den där utifall att Lukas kräks när jag har ammat honom på nätterna och nu kom den väl till pass. Handduken och Vanja tillbaka in i badrummet för rengöring och sen tillbaka in i sovrummet igen för att försöka sova lite till. Den här gången breder vi ut handdukar över hela sängen ifall hon ska kräkas igen. Nu vägrar dock Vanja att sova och stökar ännu mer. Tommy går ut och lägger sig i soffan för att försöka få lite sömn. Efter 10-15 minuter tar jag på mig kläder och går upp med Vanja istället. Jag skickar tillbaka Tommy till sängen och sätter mig med Vanja i soffan och tittar på TV.

Hittills har hon inte kräkts mer och hon verkar lite piggare, men man vet ju aldrig. Det här är första gången hon är sjuk, utöver lite snuva och feber.

Stackars lilla tjej.

Bilder.

Jag laddade upp lite nya bilder häromdagen. I samband med att jag gjorde det så sorterade jag även de bilder och filmer jag har på den här datorn (vilket inte är alla bilder och filmer vi har tagit med kameran). Jag lade dem i mappar och lade sen alla mappar i en och samma mapp. Resultatet?

1727 filer i 21 mappar.

Då var det som sagt inte ens alla bilder och filmer. Man kan genast slå fast att med en digitalkamera så blir det mycket fler bilder tagna än med en vanlig kamera. En annan sak man kan fundera över är; om vi har tagit så här många bilder redan nu, när barnen är så här små, hur många bilder kommer vi då inte ha tagit fram tills dess att de är vuxna? Svaret? Många fler. =)

Nog om bilder. Just nu väntar vi på att få besök här hemma. Anna och Åsa är på väg hit. Om någon kvart sitter de på tåget. Det ska bli roligt. Man träffas ju inte så ofta som man skulle vilja, men det är ändå mycket bättre mot för när jag bodde i Umeå. Då fick man vara glad om man såg folk två gånger om året. Ja, alltså.. folk jag kände sen tidigare. Familj och vänner. I Umeå såg man väl folk hela dagarna i ända, men det är ju inte samma sak. :p

Trevligt, hur som helst. Jag ska försöka ta mig hemåt nån gång snart också, så då kan vi träffas en gång till. :)

Spännande besök.

Gårdagen var väldigt trevlig med en hel del spännande inslag. Det visade sig att jag hade skäl att vara nervös igår, även om jag omöjligt kunde ha vetat det innan.

Jag var som sagt uppe i god tid igår, faktiskt så god tid att jag hade tråkigt en stund innan jag åkte. Allt var packat och klart och vi väntade bara på att det skulle bli dags att gå till bussen. Jag hade bestämt mig för att ta den tidiga bussen så jag visste säkert att vi inte skulle behöva stressa till tåget. Det visade sig att jag hade kunnat ta den senare bussen och ändå inte behövt stressa. Tåget visade sig nämligen vara försenat med över tio minuter. Typiskt.

När tåget väl kom in så kom nästa "typiskt". Vagnarna kom i "fel" ordning så vi fick springa förbi hela tåget för att komma till vår vagn. Kändes ju så där kul med en bebis i sele och en tvååring i vagn, men med kom vi i alla fall. Jag hade oroat mig lite för hur barnen skulle uppföra sig på tåget, men det visade sig vara ogrundad oro. Lukas sov genom hela tågresan och Vanja pratade glatt, men satt ändå still på sin plats.

På grund av förseningen så hann jag inte med bussen som Linda hade rekommenderat. Istället blev det en av de andra bussarna hon hade nämnt. Det var precis att jag hann med den bussen, han hade börjat stänga dörrarna när jag kom springandes. Snäll som han var så öppnade han dörrarna igen och vi hann på. (Först frågade jag dock om det verkligen var rätt buss, och det var det).

Resan till hållplatsen i Södra Ryd tog inte lång tid. Desto längre tid tog det att komma därifrån..

När jag skulle kliva av bussen sköt jag vagnen framför mig, precis som alltid. Busschauffören tänkte vara snäll och sänka ner bussen så jag lättare kom av med vagnen, men det fick inte riktigt den effekt som var menad. Jag var nämligen redan på väg av bussen när han började sänka ner den och vad som hände sen hade jag aldrig kunnat förutse.

Vagnens bakhjul hamnade under bussens kant och när bussen sänktes ner låstes de fast mellan bussen och trottoarkanten!

Hoppsan. Där satt vi fast. Vad värre var; chauffören kunde inte höja upp bussen igen utan att först stänga dörrarna och det gick inte eftersom vagnen stod mitt i dörröppningen..

Vi förvandlades till Södra Ryds egen cirkus där vi stod. Massvis med människor kom och tittade, ryckte i barnvagnen i sina försök att få loss den innan de fortsatte till sina egna bussar när de dök upp. Busschauffören var full av ursäkter och såg otroligt ångerfull ut, men jag sa till honom att det var ju inte hans fel. Det var ingens fel, utom möjligtvis bussens konstruktörer. Det borde vara möjligt att hissa upp bussen igen, vare sig dörrarna är öppna eller stängda, men det är inte busschaufförens fel eller ansvar. Han ringde i alla fall till verkstaden och fick dit en kille. Jag trodde han skulle ha med sig en domkraft, men det hade han inte. Eller ja, det kanske han hade, men vi fick aldrig se någon. Istället startade han bussen och testade att förflytta den, väldigt försiktigt. Busschauffören fick stå och hålla fast vagnen under tiden. Först såg det ut som att det skulle gå åt skogen för bussen flyttade sig, men inte vagnen. Hade det fortsatt så hade vagnen antagligen gått sönder, men som det var så lyckades han få ut bussen från trottoaren så hjulen kom loss.

Lycka! Vi var loss! Vi hade väl stått där i minst 20 minuter vid det laget, så det var verkligen skönt att det ordnade sig. Under tiden hade min syster kommit dit med sina barn. Hon skulle möta mig, men hade inte hunnit dit innan bussen kom in. Hon blev något förvånad när hon ringde min mobil och fick höra att vi satt fast. Det har jag full förståelse för. Det är inget man förväntar sig när folk kliver av bussen, att de ska fastna med barnvagnen och inte komma loss. :)

Det var lite av ett äventyr, kan jag lova. Barnen skötte sig jättebra även där. Vanja satt i vagnen hela tiden och var bara tyst och snäll. Hon fick lite choklad nu och då för att hon var så duktig.

Till slut kom vi i alla fall hem till syster-yster. En dryg halvtimme senare dök en annan Linda upp, syrrans gamla klasskamrat och vän, med sina två barn, och vi tog oss en liten fika. För syrran var det frukost eftersom de hade gått upp strax innan jag kom in. Någon timme efter fikat dök Weronica upp med sina två döttrar. Clara är verkligen en ren avbild av sin mamma! Det är otroligt att barn kan vara så väldigt lika sina föräldrar, egentligen.

Det var en väldigt trevlig tillställning, om jag får säga det själv. Barnen kom väl överens och bortsett från lite kiv om leksaker mellan Vanja och Nejra så lekte alla fint. Till middag bjöds det på kokt ris,sås, anka och kalkon. Väldigt gott! Enda nackdelen var att eftersom vi var så många så var det väldigt trångt kring matbordet. Jag satt med Vanja i knät och hjälpte henne att äta och åt själv först i andra hand. Men det gick bra det också.

När de andra åkte hem så blev det drastiskt mycket tystare i syrrans lägenhet. Trots att det var fyra barn och tre vuxna kvar så kändes det som att lägenheten blev tom. Det kändes väldigt skönt. Det är alltid så, har jag märkt. När man har besök (eller besöker andra, som här) och det är mycket folk så har man det jättetrevligt coh trivs väldigt bra, men man tycker ändå att det är skönt när folk åker hem för att det blir så tyst och lugnt. Först i efterhand märker man hur hög ljudnivån faktiskt har varit och man njuter av att den sjunker avsevärt.

Sen var det naturligtvis dags för mig att åka hem med mina barn också. Danny skjutsade oss till tåget och bortsett från att Lukas tappade ena skon och Danny fick gå tillbaka och hämta den, så gick allt bra. Jag var lite stressad dock, så som jag alltid blir när jag inte riktigt vet hur lång tid jag egentligen har på mig, men vi kom fram med 10-15 minuter till godo. Tur var väl det, förresten, för jag var tvungen att leta upp var hissarna var innan tåget gick eftersom tåget gick från spår 2. Jag kunde knappast ta med mig barnvagnen uppför rulltrapporna, men det gick faktiskt rätt smidigt att hitta hissarna, trots att det var otroligt dåligt skyltat.

Hemresan gick lika smidigt som ditresan och vid stationen hämtade Tommy upp oss. Det hade varit en lång, händelserik dag och det var väldigt, väldigt skönt att komma hem igen.

Löjligt nervös.

Men vad är det här? Jag är uppe i god tid, mycket god tid och jag ska till och med ta den tidiga bussen och ändå är jag nervös! Men inför vad? Jag har ingen aning och det gör det hela än märkligare.

Imorgon är det dags!

Japp. Imorgon smäller det. Då ska jag åka själv med barnen till Skövde. Först buss, sen tåg och sist buss igen. Det ska bli.. spännande. Jag har ingen aning om hur det kommer att gå, men jag hoppas på att barnen kommer sköta sig och inte vara trötta och griniga, vilket antagligen är lätt hänt tidigt på morgonen. Det jag bävar mest för är om Lukas blir kinkig. Jag ska ju ha honom i bärsele och vill helst inte hålla på och trixa för mycket med den. Det optimala vore om han sov hela vägen och varken behövde ammas eller bytas på förrens vi var framme. Men det är nog att hoppas på för mycket.

Jag är lite nervös inför morgondagen. Jag tänker saker som "tänk om jag försover mig?" eller "tänk om vi missar bussen?". Men det är nog inte någon större fara för det. Jag som är tidspessimist är oftast ute i alldeles för god tid när jag ska göra något. Men det är klart.. med två barn att göra i ordning så tar saker och ting lite längre tid än vad det gör annars, så det där med bussen oroar mig faktiskt lite grann. Nåja. Jag får väl helt enkelt vara ute i ännu bättre tid än vanligt.

Hihi, det är liksom ett helt äventyr, det här. Jag gör sällan något ensam längre och det ska bli spännande att se hur vi klarar av det här. :)

Jag får väl rapportera imorgon kväll om hur det har gått.

Vilken jävla dag!

Fy fan. Minst sagt. Gårdagen var jättetrevlig och underbar och mysig och allt sånt där positivt som finns. Den här dagen.. den har varit hemsk. Det började med att jag var vaken he-la jäv-la natt-en!

Lukas vaknade vid halv tre. Punkt.

Ja, så kan man sammanfatta det hela. Han vaknade halv tre och somnade inte om. Han var grinig, han var kinkig, han var hungrig, han hade kissat, han behövde rapa, han ville inte ligga i vagnen, han ville inte äta, han ville inte ha nappen, han ville definitivt inte byta blöja, han ville inte ligga i vår säng, han ville inte ligga på min bröstkorg, han ville inte vara i famnen medans jag gick runt... Inget dög!

Ibland lugnade han ner sig lite grann och då försökte jag lägga ner honom i vagnen i alla fall och lade mig optimistiskt i sängen.

I fem sekunder.

Sen var det dags igen. När klockan var sju-halv åtta-nånting, då sa jag åt Tommy att gå upp med barnen, för jag måste få sova lite. Det gjorde han och jag lade mig. Sov gjorde jag väl inte, men jag fick i alla fall ligga ner och vila och det kändes skönt bara det. Vid halv nio var jag tvungen att gå upp eftersom vi skulle iväg till Göteborg idag.

Som ett resultat av den något stökiga natten så har dagen präglats av min enorma trötthet. Dessutom har jag mått konstigt, liksom lite illamående, knasig i magen och en ofantlig huvudvärk. Jag har antagligen inte varit det bästa sällskapet som finns idag. Flera gånger har jag bara krupit ihop på svärmors soffa och blundat, önskat att jag kunde få sova lite. Toppen sällskap..

Utöver detta så har Lukas varit väldigt svår även under dagen. Han skriker mycket, verkar orolig och ledsen. Jag undrar om det kan vara tänder på väg redan? Han grejar mycket i munnen med händerna och han dreglar mycket. Det vore skönt om det vore tänderna. Dels så går det ju över, i alla fall tills nästa gång det kommer tänder, och dels så får det sin förklaring till varför han är så här.

Annars kanske det bara är så att han växer mycket. Sånt kan ju också göra ont.

Jag vet i alla fall vad mamma skulle säga om jag sa detta till henne. Hon skulle genast anta att han har fått kolik och säga att jag måste skaffa droppar till honom. *suck* Jag har visserligen aldrig haft ett kolikbarn, men jag är rätt så säker på att jag skulle märka det direkt om Lukas skulle få kolik. Utifrån det jag har läst om kolik så lär det vara svårt att undgå att märka och jag är säker på min sak. Lukas har inte kolik.

Nu ska jag snart ta och avsluta den här helvetesdagen och hoppas på att jag får sova bättre i natt.

Morgonpromenad i parken.

Det här måste vi göra fler gånger! Idag gick vi upp tidigt, som vanligt när barnen får bestämma, och eftersom det var så fint väder så åkte vi iväg till Nolhagaparken. Det finns en slinga där man kan gå, men den är ganska lång. Hur som helst så började vi gå där. Vi var där före tio och även om solen lyste så var det inte särskilt varmt än. Luften var frisk att andas och fåglarna sjöng runtomkring. I övrigt så var det tyst. Det var inte många människor ute vid den tiden på en lördagsmorgon, antagligen av förklarliga skäl. Vid ett tillfälle stannade jag och blundade, lyssnade på fågelsången och glömde för ett ögonblick bort att jag befann mig i en stad. I parken dämpades alla ljud från omvärlden och för ett tag kunde jag låtsas att jag befann mig i en skog långt bort från allt vad bilar, hus, människor och civilisation heter.

Jag hade Lukas i bärselen och Vanja sprang fritt. Det var nog nyttigt för oss allihop, det här. Slingan i parken är som sagt lång, men väldigt fin. Vi gick inte hela vägen utan vände om efter ett tag. Vanja började vid det laget bli ganska trött och lite gnällig, men det var inte så konstigt. Vi var ändå ute och gick i en timme, så sista biten fick Tommy bära henne, då orkade hon inte mer.

Det är antagligen väldigt kallt fortfarande på nätterna. När vi anlände till parken så upptäckte vi till vår förvåning att det droppade om träden, så mycket att det faktiskt såg ut som att det regnade på sina ställen. Även på marken märktes köldens grepp. När vårsolen skänkte dagen sina strålar började marken tina upp och stilla steg röken från trädens rötter. Det var mäktigt att se.

Jag har fått mycket övning i att ha bärselen nu, så jag tror att det kommer gå galant på tisdag när jag ska hem till min syster. Det enda jag funderar på är var tusan jag ska lägga Lukas när vi väl är där. Men det ordnar vi nog på något sätt. Det ska bli kul att träffa alla, måste jag säga. Weronica har jag inte sett sen.. ja när då? Högstadiet? Nej, jag såg henne nån gång på Statt, vill jag minnas. Nåja. Hur som helst så är det många år sen.

På forumet pratade de idag om vad en arbetsgivare skulle få reda på om de googlade på personerna de tänkte anställa. Jag blev nyfiken och googlade genast på mitt eget namn. Vilken besvikelse. Inget på de första tio sidorna i alla fall handlade om mig. Så jag skulle tro att en arbetsgivare som ville googla på mig skulle bli besviken.

Däremot fick jag läsa en artikel om en tant, min namne såklart, som hade en antikaffär i Göteborg och som skulle stänga butiken. Hon verkade vara en rar tant. Sen fick jag också veta att en annan namne ger ut dikter. Det skulle jag också vilja göra. Men tyvärr är det många, många år sen jag skrev en dikt senast.

Lycka är ingen bra inspiration för mig.

Chokladbollar!

Hihi, idag har jag och Vanja gjort chokladbollar. Nåja, mest jag, men Vanja har hjälp till. Ja, på sätt och vis i alla fall. =) Men det viktiga är ju inte hur mycket hon faktiskt hjälper till, utan att vi gör något roligt tillsammans. Provsmaka var hon i alla fall väldigt duktig på, och rulla bollarna i socker klarade hon också galant. Så nu står det en tallrik chokladbollar i kylskåpet och blir nallade av. Jag tycks inte kunna hålla mig ifrån att äta dem lite nu och då. :]

Annars så har vi varit ute och lekt idag. (Det var vi igår också, men det glömde jag att skriva om eftersom jag var så upprörd över "Lyxfällan"). Jag har börjat bära Lukas i bärselen eftersom jag måste vänja mig vid den innan tisdag, då jag ska åka själv med barnen till syrran. Både igår och idag tog jag alltså Lukas i selen och Vanja fick gå med sin dockvagn. Det tyckte hon var roligt! Igår gick vi på en promenad och hamnade på en lekplats där två kvinnor och en hög med barn uppehöll sig.

Självklart styrde jag stegen mot dem och tog tillfället i akt att prata lite med andra vuxna (andra än min mor och min syster). Vanja var lite blyg i början, men lekte sen med de andra barnen.

Det visade sig att de två kvinnorna var dagbarnmammor och barnen var deras dagbarn (förutom ett, som var den ena kvinnans eget barn). När jag fick höra det nämnde jag att jag hade blivit uppringd av en kvinna på barnomsorgen och blivit erbjuden en plats hos en dagbarnmamma på min gata. Döm min förvåning när den ena kvinnan, Lotta, talade om att hon var den dagbarnmamman!

Spännande. Hon verkade trevlig, men vi ska inte ha någon plats förrens nästa år, när jag inte är föräldraledig längre.

Efter en stund så skulle dagbarnmammorna bege sig hemåt åt vardera håll och eftersom Lotta bor på min gata så frågade jag om vi fick göra sällskap, och det fick vi naturligtvis. På så sätt fick jag reda på vilket hus som är hennes och kan spana in det lite mer framöver. Dagbarnmamma känns nog som ett bättre alternativ för oss än dagis. Fast egentligen är det nog ingen större skillnad utöver storleken på gruppen.

Nåväl. Idag promenerade vi ingenstans utan var bara ute på gården och lekte. En pappa som bor här var ute med sin dotter, Buffy, som är ungefär lika gammal som Vanja. (Ja, hon är döpt efter Buffy - The vampire slayer. Jag har frågat). De gungade och naturligtvis ville Vanja också gunga bara för det. Hon är inne i en period då hon gärna vill göra just det som någon annan gör. När Buffy hade gungat klart och Vanja fick ta gungan, ja, då ville Vanja såklart åka rutchkana istället, för det gjorde ju Buffy... Hur som helst. Buffy och hennes pappa, (som jag inte kommer ihåg vad han heter, men namnet "Stefan" vill poppa upp i huvudet och det är antagligen fel) var inte ute så länge. När de gick in så åkte Vanja rutchkana hur många gånger som helst och hon hade jättekul. Hon har lärt sig hur man klättrar upp nu, så jag behöver inte längre lyfta upp henne, vilket är en klar fördel när jag har Lukas i bärselen.

Det känns bra att vi har varit ute mycket de senaste dagarna. Det känns som att det är bra för barnen. Lukas sover som en stock i bärselen och bara det är ju ganska skönt. =)

Kostnad för ett barn.

Åh, herregud. Jag tittade på "Lyxfällan" igår och jag blev både full i skratt samtidigt som jag stirrade klentrogen på TVn. Menade de verkligen allvar? Sade de verkligen det jag tror att de sade? Men jo, det gjorde de.

Vad var det som hände då? Jo, de pratade om vad barn kostar. Gårdagens deltagare i "Lyxfällan" hade två barn och ett tredje på väg. "Lyxfällans" programledare menade på att paret inte hade koll på vad det kostar att ha barn, så de gav dem en lektion i det. Nog för att vi tidigare har reagerat på hur de räknar i "Lyxfällan", men det här tog nog priset! Tre barn menade de skulle kosta 14 500 kronor.. i månaden!

Hur de kom fram till den summan? Ja du.. de räknade in såna här vanliga saker som mat, blöjor, kläder och så vidare. Jag tror till och med de räknade in fickpeng, faktiskt. Nå, det är ändå saker man kan gå med på. Men sen.. inköp av nya möbler gick in under vad ett barn kostar. Hyra, eftersom man "måste" ha större boende och det kostar naturligtvis. Men värst av allt.. Förlorad inkomst räknades också med. Som en utgift! Hur tänker man då?

När jag gör upp en budget och räknar på vad vi måste lägga ut för pengar, inte fan räknar jag med de pengar jag inte får. Om jag skulle räkna in de pengar jag "förlorar" på att vara mammaledig, vilket är ungefär 5000 kronor, då skulle vår budget spricka direkt. Det skulle innebära att istället för 13 000 så skulle vi behöva 18 000. Då har vi plötsligt inga pengar till mat. Vad ska man göra med de pengarna, för övrigt? Om man räknar med att barnet kostar så mycket, vart ska de pengarna gå? Vad ska de läggas på?

Nä, allvarligt talat. Jag, som inte ens är utbildad ekonom, jag skulle nog kunna göra en bättre uträkning än vad de gjorde, som dessutom var bättre förankrad i verkligheten. Inte fan kostar våra ungar flera tusen i månaden.

Så stolt!

Idag har Vanja bajsat för första gången på toaletten! Duktiga tjejen! Det hela började med att hon talade om på sitt eget vis att hon skulle bajsa (Nej, inte Nana bassa. Inte nu.) så jag frågade om hon ville sitta på pottan. Det ville hon såklart inte, utan hon sprang iväg. Då frågade jag istället om hon ville sitta på toaletten och det var tydligen lite mer intressant, för jag fick ta av henne blöjan och sätta ner henne på toaletten och hålla henne. Då hände det! Hon bajsade och deklarerade sen att hon var färdig.

Duktiga lilla tjej! Jag hade inte trott att hon faktiskt skulle göra något för det har hänt många gånger tidigare att vi har satt henne på pottan och då har det aldrig skett något. Men nu var det tydligen dags. :) Det verkar som att vi får skaffa en toalettinsats istället för pottan. Syster-yster sa att hon har en vi kan få, så vi får väl ta med den nån gång när vi är på besök. Dock inte nästa vecka när jag ska dit med barnen, för det känns lite besvärligt att släpa med sig den och barnen själv på tåget.

Nog om toalettmiraklet. :)

Om en och en halv timme ska jag till BVC på föräldraträff. Jag vet inte riktigt vad den kommer att gå ut på, men det får vi väl se. Det verkar inte vara samma som i Vagnhärad i alla fall med babymassage, utan mer information av något slag. Hoppas att det inte är något som utesluter Vanja bara, utan att hon också kan vara där. Men de vet ju om att jag har två barn, så då borde jag ha fått någon information om jag inte kunde ta med Vanja, tycker jag. Dessutom har jag ingenstans att lämna henne, så får inte hon vara med så är ju inte jag med heller.

Handlat kläder!

Oh, vad roligt! Jag har varit iväg idag och handlat kläder till barnen. Vanja fick tre par nya byxor, en t-shirt och en tröja. Lukas fick en body och ett par byxor, trots att jag egentligen hade velat köpa fler par. Men det var väldigt dåligt utbud på byxor i storlek 62. De flesta byxor som fanns var.. inte särskilt fina, kan vi väl säga. Det låter snällare än det jag tänker. ;)

Men när jag kom hem så var det inte roligt längre. Det första paret byxor som jag provade på Vanja gick sönder direkt! Knappen lossnade! Usch, så dåligt! Jag ringde direkt till Lindex och sa att byxorna jag köpte för bara 1.5 timmar sen gick sönder och de lovade att byta ut dem när jag kom in. Men jag tror att Tommy får åka istället för nu har jag slut på kontanter och jag vill inte gå in till stan.

Det var bra att jag fick ett så pass bra bemötande när jag ringde till Lindex. Men jag måste säga att det känns lite surt att man går och handlar kläder som går sönder efter tio minuter. Jag undrar hur de tänker när en kund ringer och säger att kläderna gick sönder direkt. Hade det varit jag som tog emot ett sådant samtal så hade jag nog skämts över att ha sålt kläder av så dålig kvalité.

Nåväl. Vi får hoppas att byxorna vi får istället håller bättre än paret jag fick med mig hem. Snygga var de i alla fall. Trots den här incidenten så känns det ändå roligt att ha köpt lite kläder själv till barnen. Det mesta vi har, har vi ju fått av andra, och det är vi visserligen mycket tacksamma över för det är mycket snygga kläder vi har fått, men det är ändå lite speciellt att ha köpt något själv. Nu hoppas jag bara att Tommy tycker att kläderna är fina också. :)

Löjlig blogg!

Herregud, alltså.. När jag kollade kommentarerna på Jessicas blogg så fick jag en länk till en annan "fattigblogg".

Se-ri-öst!

Det var den fånigaste blogg jag har sett. Den hade i och för sig inte särskilt många inlägg än, men hon som skriver.. Man vill ju bara kräkas. Hon hävdar att hon bara lever på bidragsdelen från CSN, vilket är 2684 kronor i månaden, och menar på att Jessica gör fel som bloggar eftersom hon bara "leker" fattig. Den här bruden, om hon nu talar sanning, skulle alltså lätt kunna öka på sina inkomster med 5000 i månaden, helt lagligt och helt i sin ordning och behöver därmed inte gnälla över att hon är fattig! Dessutom hävdar hon att hennes enda utgifter är hyra (1850), el (150), hemförsäkring (38) och mat. Okej, säger jag då. Om det är hennes enda utgifter, var kommer fattigdomen in då?

Nä, usch. Hade jag varit lite mer obekymrad över vem som läser och så, då hade jag vräkt ur mig en massa ord som inte är lämpliga här. Men det gör jag inte. Jag säger bara "usch".

Klängig pojke, sommartid och planer.

Puh! Lukas har varit något klängig ikväll. Jag har försökt få honom att sova i vagnen, men det föll inte herrn i smaken. Han var bara nöjd när jag satt med honom i famnen och man kan inte göra det hur länge som helst utan att få ont, kan jag tala om. Som tur var så var det inte just min famn som var viktig, utan jag fick lämpa över honom till Tommy ett tag nu så armen fick vila. (Dessutom frigjorde det mina händer så jag kunde sitta och skriva lite här). ;)

Omställningen till sommartid har gått väldigt smidigt här hemma. Vanja vaknade sin vanliga tid, vilket blev åtta idag istället för sju igår, men protesterade inte mer än vanligt när vi lade henne vid tolv. Inte heller blev det några protester vid nattningen nu på kvällen. Fortsätter hon att vakna vid samma tid så innebär det ju att jag kommer få sova en timme extra på morgonen, om Lukas låter mig, förstås. Jag tycker att det är ganska jobbigt att gå upp vid sju när man har sprungit upp flera gånger på natten för att mata, byta blöja och torka kräk. Lukas har utvecklats till en liten kräkbebis, precis som Vanja. Eller ja, inte precis som Vanja, för i jämförelse med henne så ligger han fortfarande i lä, men det går mer och mer åt det hållet i alla fall.

Så en timmes extra sömn på morgonen skulle vara mycket välkommet.

Imorgon funderar jag på att åka in till stan och handla lite kläder till barnen. Vanja har vuxit ur det mesta och det är hopplöst att hitta kläder som sitter bra på henne nu. T-shirts och andra tröjor har hon väl lite grann av och klänningar har hon ett par, tre stycken, men byxor! Hon har nästan inga byxor kvar! Tjockare tröjor är det också väldigt illa ställt med. Fleece-tröjan passar visserligen, men den är för varm att ha nu istället. Hon behöver ha ett mellanting och hon har ju haft massvis med fina, bra tröjor, men nu stramar de åt alldeles för mycket kring axlarna och det är knappt att de når ner till byxorna längre. Därför passar det ju väldigt bra att vi har pengar över den här månaden så jag kan handla lite kläder åt henne. Jag skulle behöva kläder till mig själv också, men det vill jag nog helst inte ta när jag har barnen med mig. Inte när jag är själv med barnen, i alla fall.

Det känns svårt att prova kläder och samtidigt ha uppsikt över barnen och dessutom vara anständig. :)

Kiss i sängen.

Jahapp. Då var den premiären gjord. Jag struntade i att ta på Vanja pyjamas idag eftersom den behöver tvättas. Den andra pyjamasen är lite för stor fortfarande och det är ju inte direkt så att hon blir kall om hon inte har pyjamas på sig.

Naturligtvis passade hon på att just ikväll dra av sig blöjan (något som inte hör till vanligheterna) och kissa i sängen. Inte mycket, för all del, men ändå. Som tur var så ropade hon på oss i alla fall så vi kunde byta omgående så hon slapp ligga i det hela natten.

Efter ombyte i sängen och en ny blöja så satte jag på henne ett par underbyxor som jag faktiskt hade glömt bort att vi hade fått. Den här händelsen fick mig att minnas att vi fick en hög med underbyxor och de passade faktiskt perfekt. Så det blir nog underbyxor hädanefter istället för pyjamas. Funkar ju utmärkt.

I övrigt så har vi haft besök här idag av Tommys föräldrar och Vanjas kusin Wille. Det har varit väldigt trevligt, men om man får säga det så var det skönast när de åkte igen. Wille kan vara liiite påfrestande, ungefär som vilken annan treåring som helst, antar jag. Han är högt och lågt och han låter högt. Han är inte still ens en minut och han är aldrig tyst. Dessutom är han tjatig. Samtidigt som han är allt det här så är han också en underbar unge. :)

Men efter en dag med två barn som springer runt, runt, runt, runt och skriker och härmar tåg och upprepar fraser till höger och vänster, då är det ganska skönt med lite lugn och ro. :)

Vanja var otroligt trött på kvällen och orkade inte vara uppe ens så länge som hon brukar vara, vilket var en av anledningarna till att jag valde bort pyjamasen, och hon låg i sin säng strax efter sex. Inte för att hon somnade direkt, men hon lugnade i alla fall ner sig. Ett tag. Sen drog hon ju av sig blöjan..

Hur som helst så var det skönt med lite tystnad på kvällskvisten. Vi spelade lite TP på Wii och glömde helt och hållet bort det här med Earth Hour som vi faktiskt hade tänkt delta i. Fast vi hade i och för sig inte mycket igång. Min dator, TVn och en lampa, så vi gjorde en halv Earth Hour, kan man säga. :) Bättre än inget, tycker jag.

Våren tar en paus.

Jaha. Så vaknade man återigen till ihållande snöfall och snötäckt mark. Det var då ett jäkla väder till att inte kunna bestämma sig! Jag har ingenting emot snö, verkligen inte. Jag tycker att det är jättemysigt med snö och att kunna göra snögubbar och snöbollskrig och allt annat som hör till. MEN! När snön väl har försvunnit och våren gör sitt inträde med blommor och fågelkvitter, då ska snön hålla sig borta. Det ska inte vara vår ena dagen och vinter nästa. Det ska inte kunna växla mellan vår och vinter beroende på vilken dag i veckan det är!

Jag blir så trött, och då ska man ändå komma ihåg att det är inte ens april än! Aprilväder i all ära, men inte behöver man ha det i alla andra månader också?

Nåja. Det försvinner väl det här också.

Hur som helst. Jag är fortfarande inne på mitt dilemma om CSN-lånet, som jag har för mig att jag har nämnt några gånger tidigare:

Betala, eller inte? Om betala, hur mycket?

Ska man försöka betala hela CSN-lånet och sen spara 500 kronor mer i månaden till buffert? Eller ska man försöka spara ihop en så pass stor buffert först att man kan betala hela CSN och ändå ha en stor buffert kvar? Eller ska man göra smärre extrainbetalningar på lånet så att man ändå minskar lånetiden med nåt år?

Det skulle vara väldigt skönt att bli av med lånet. I dagsläget skulle det göra nästan 500 kronor extra i månaden om vi inte hade kvar det lånet. Billånet skulle ge nästan 2000 extra om vi inte hade det, men det är väldigt orealistiskt att satsa på att bli av med det. Jag har dessutom kommit fram till att det inte skulle vara lönsamt (på kort sikt) att lägga motsvarande summa på billånet som vi i så fall skulle lägga ut på att betala hela CSN, för det skulle bara ge 1oo kronor extra i månaden i sänkt ränta och det är det inte riktigt värt. Däremot skulle jag kunna tänka mig att, när CSN väl är borta, lägga större summor på billånet under förutsättning att vi har en ordentlig buffert undansparad.

Egentligen skulle jag vilja ha det så här:

När (om) vi betalar av CSN så ska vi ha samma summa undansparad till buffert. Alltså; har vi 15 000 kvar på CSN så måste vi ha 30 000 på kontot innan vi betalar. För varje extra inbetalning på lånet vi gör så måste vi också minst ha motsvarande summa undansparad och den summan får aldrig minska. Vi kan alltså inte göra en inbetalning på 30 000, ha 30 000 undansparat och sen nästa månad ta 15 000 av de pengarna till lånet igen. Även om vi i så fall fortfarande har samma summa undansparad som vi lägger på lånet så har ju bufferten i så fall minskat drastiskt och skulle det hända något så är vi praktiskt taget utan buffert då och det vore osmart.

Frågan är dock om detta är realistiska önskedrömmar. Kan vi, med våra låga löner, hoppas på att spara undan sådana summor? Jag tror att vi kan. Inte lätt och inte fort, men jag tror att vi kan. Sålänge Tommy får behålla jobbet så går det, när han blir arbetslös så blir det värre.

Argh! Hur mycket jag än resonerar och önskedrömmer så kommer jag ändå alltid till slut fram till att det inte lär hända något på ett bra tag. Skönt är ändå att veta att för varje månad som går så minskar lånen och det innebär ju att för varje månad som går så är det mindre pengar man behöver spara ihop för att kunna göra en slutbetalning.

Nåja.. man får väl satsa på nästa år..

Om besvikelse och whisky.

Nej, de hör inte ihop.

Besviken är jag på ett Nintendo-spel. Man skulle kunna spela det multiplayer har vi läst, men det visade sig att för att spela fler än en person så var man tvungen att antingen ha ett Nindendo DS eller sitta på ett annat Nintendo Wii någon annanstans och spela över internet. Jättekul.. eller inte. Vi hade ju sett fram emot att ha ett spel vi kunde spela tillsammans, så som vi gjorde med Baldurs Gate till Xboxen, men det gick ju åt skogen nu.

*suck*

Annars så har jag varit snäll idag. Jag köpte två flaskor whisky till Tommy när jag åkte in till stan idag. Han fyllde ju år i början av månaden, men då hade vi inga pengar, så därför blev presenten liiiite försenad. Typ nästan en månad. Hur som helst. Han hade inte fått någon present och därför köpte jag whisky. Anledningen till att jag köpte just whisky var att Tommy inte har haft någon på flera månader och han har pratat om att kanske köpa en flaska den här månaden, om vi nu hade råd. Det är hopplöst att komma på vad man ska köpa till Tommy, så whisky fick det bli. Det var ju i alla fall något han ville ha.

Jag slog på stort och köpte lite mer exklusiva flaskor. Jag köpte en Highland Park, 18-årig och en Glenlivet Nádurra, 16-årig. Den senare var någon ny sort så jag tyckte att Tommy kunde testa den och se om den var något att ha.

Det är kanske inte så roliga presenter, men Tommy blev glad och det är ju huvudsaken. :)

I övrigt så gick det bra idag till MVC. Vagnen fick plats på bussen och jag tog hissen upp till MVC-mottagningen. Jag hann dessutom med bussen hem och slapp gå, alternativt vänta en halvtimme extra.

Chefen ringde äntligen från jobbet, förresten. 362 kronor fick jag i höjning. Det var inte dåligt. Det är faktiskt mer än vad jag hade förväntat mig.

Man får vara glad för de små sakerna i livet, ändå.

Tidig morgon.

Jag har konstaterat det förr, och jag gör det igen:

Jag är inte någon morgonmänniska.

Idag fick jag gå upp halv sju. Halv sju! Om jag fick bestämma, vilket jag aldrig får, så skulle jag inte gå upp före tio. Samtidigt så får jag dåligt samvete eftersom det är underbart fint väder ute idag och som en god mor borde man vara jättepigg och alert och skutta ut i solskenet med barnen och leka i flera timmar. Men istället så släpar man sig upp ur sängen, inte alls särskilt pigg och glad, suckar vid matbordet när dottern inte vill äta gröten och agerar som en zombie de första timmarna på dagen.

Klockan har hunnit bli halv tio. Det innebär att tre timmar har gått sen jag gick upp och jag har åstadkommit i princip ingenting. Det känns bra. Eller inte. Vanja sitter just nu och tittar på Barnkanalen och äter kex och jag försöker ta mig samman och gnugga det sista gruset ur ögonen.

Lukas börjar sova lite längre perioder på nätterna, men fortfarande vaknar han alldeles för mycket för att jag ska få en god natts sömn. Igår hoppade han över uppvaknandet vid elvatiden och väntade istället ända till klockan två innan han vaknade. Synd då bara att vi inte lägger oss och sover samma tid som han gör. Hade vi gjort det så hade jag kunnat få flera timmars sammanhängande sömn, men det känns ärligt talat inte så lockande att lägga sig mellan åtta och nio på kvällen. Faktiskt.

Vanja har blivit väldigt besatt av musik det senaste. Varje gång vi åker bil ropar hon "Sik!, Sik!". Ibland gör vi henne till viljes och sätter på musiken och ibland, som när vi bara ska till ICA tre minuter bort, så struntar vi i det. Här hemma tjatar hon hela tiden om "Ebbydej" så snart vi sitter vid datorerna. Det är knappt vi får lyssna på något annat, såvida vi inte säger ifrån på skarpen. "Ebbydej" är, för den som inte kunde lista ut det, Buddy Hollys "Everyday". Ni vet, den där låten som spelas i Felix-reklamen på TV. Hon är helt tokig i den. Hon går runt och sjunger på den lite nu och då och kan förbluffande mycket av den. En annan låt som hon har börjat sjunga på de senaste dagarna är "lille katt". Jättesött och gulligt, men vad vi inte kan begripa är varifrån hon har lärt sig den. Varken jag eller Tommy har sjungt den för henne tidigare och jag har inte hört den på TVn heller.

Mycket märkligt.

Senare idag ska jag till MVC för återkontroll. Det känns lite jobbigt eftersom det är första gången jag ska dit sen Lukas föddes och därmed första gången jag ska ta mig dit själv, med båda barnen. Jag har funderat och funderat på hur tusan jag ska lösa det hela. Först tänkte jag ta Vanja i hennes vagn och Lukas i bärselen och så ta bussen dit, men så kom jag på att om jag tar Lukas i bärselen, då har jag ju ingenstans att lägga honom när jag är där sen. Då tänkte jag ta syskonvagnen istället, men så kom jag på att den kanske inte går att få in i bussen. Nästa förslag jag kom på var att jag skulle gå ner till MVC. Problemet med det är att det tar ungefär en timme att gå och jag är inte helt säker på att jag faktiskt hittar. Vi ska dessutom vara där klockan tre och ska jag gå, då måste vi börja gå nån gång före två om jag ska vara säker på att hinna. Vanja brukar sova mellan tolv och två eller mellan ett och tre, och att vi måste gå före två ställer ju till det lite med hennes sömn.

Lösningen jag kom fram till blev i alla fall en kombination. Jag tar barnen i syskonvagnen och går till bussen vid kvart i två. Antingen får vagnen plats och då tar vi bussen till stan, eller också får den inte plats och då har vi tid på oss att gå. Vanja får sova lite tidigare än vanligt och så hoppas vi på att det går bra.

Fröken Duktig.

Idag kan jag sträcka på mig och med all rätt säga att jag har varit otroligt duktig idag. Jag har städat och pysslat och donat och fixat i ordning massvis med saker och det ser väldigt fint ut här hemma just nu. :)

Självklart finns det mer att göra, (när gör det inte det?), men jag är ändå väldigt stolt över förändringen här hemma. Sovrummet, som alltför ofta får stryka på foten när det kommer till städning, är det rum jag har gjort mest i idag. Jag har sorterat papper, slängt skräp, packat upp en kartong som har stått här i flera månader och väntat på att bli uppackad, dammsugit och dammtorkat och gjort det väldigt fint, faktiskt. Jag funderar på att byta gardiner också, men jag vet inte riktigt vilka jag skulle byta till i så fall, så det får vänta ett tag till.

Det står en kartong till här i sovrummet, fylld med böcker, och jag skulle vilja förflytta den någon annanstans. Frågan är bara var jag skulle ställa den. Egentligen vill jag ju packa upp den men vi har ingen plats för fler böcker just nu. Jag skulle behöva en bokhylla till för alla böcker jag har, men å andra sidan så har vi inte plats för någon bokhylla heller.

Besvärligt.

Eventuellt kan jag röja i klädkammaren och försöka få plats med lådan där inne, men ja... vi får se. Jag har lite att fundera på.

Jag ringde till jobbet idag igen. Jag ringde ju förra veckan för att få reda på vad jag får i löneförhöjning i år och snackade med personalchefen. Han skulle snacka med några personer och sen återkomma till mig på onsdagen eller torsdagen. Gjorde han det? Naturligtvis inte. Det hade jag inte räknat med heller. Idag ringde jag upp honom igen, som sagt, och frågade om han hade tagit reda på vilken lön det är jag ska få än, men självklart... han har inte hunnit. Han har ju bara haft en vecka på sig att prata med två personer och sen fatta ett beslut, det är klart att han inte har hunnit det.

*suck*

Jag förväntar mig inte att få någon stor löneförhöjning. Jag vet att jag bara kommer få den minsta höjningen som finns med i avtalet, jag vill bara veta exakt hur många kronor det är. Jag vill kunna meddela Försäkringskassan vilken min nya lön är så jag kan få höjningen registrerad i tid. Annars förlorar jag ju pengar varje månad. Visserligen kanske det bara rör sig om nån hundring i månaden, men alla pengar räknas ju. Varje höjning av inkomsten gör skillnad.

Chefen lovade att ringa upp mig idag, men jag tillåter mig att tvivla på att han kommer göra det. Jag får väl ringa nästa vecka igen, antar jag.

Skilj på pengar och summor!

Åh, vad jag stör mig på alla dessa studenter som kommer och gnäller över att de minsann får mindre pengar än vad Jessica Ritzén får i socialbidrag under sitt experiment. Hur drar de den slutsatsen? Bara för att deras summa är mindre än Jessicas totalsumma? Vad är det som är så svårt att förstå med att socialen betalar hyra, försäkring, a-kassa etc och att man sen får en viss summa utöver det som ska räcka till mat och kläder och allt annat?

Är man student så får man en viss summa och sen kan man planera sina utgifter efter det. Man kan bo hemma, då behöver man inte betala hyra, man kan dela lägenhet, så som jag och Anna gjorde när vi pluggade i Skövde, och då får man ner sina kostnader dramatiskt. Man kan ta ett extrajobb och får på så sätt in mer pengar.

Någon som går på socialbidrag kan inte göra detta. Bor de tillsammans med någon, då får de pengar för halva hyran. Får de ett extrajobb så räknas de pengarna bort ifrån den summa de skulle ha fått, så de får fortfarande leva på samma summa pengar.

Varför är det så svårt att skilja på dessa saker?! Men framför allt, varför verkar "alla" studenter (de studenter som kommenterar Fattigbloggen i alla fall) känna ett behov av att "skryta" med att de minsann har det värre än någon som går på socialbidrag, men inte gnäller de för det (nä, just det, vi märker det...)

Nej, usch, vad det irriterar mig.

Hurra!

Hurra, hurra, hurra! Tommy har fått förlängt till den sista juni! :D Hur underbart är inte det?

*glad*

Fåniga grejer.

Igår började jag skriva ett inlägg som jag raderade. Det handlade om en otroligt löjlig diskussion på föräldraforumet som hade pågått i två dagar, och jag tänkte kommentera den diskussionen, men så kom jag på att diskussionen inte blir mindre löjlig bara för att jag gör ett bidrag till den, så jag tog bort allt jag hade skrivit.

Det var bara fånigt ändå.

En annan sak som är löjlig, men som jag tänker kommentera, det är den här bloggen. Inte bloggen i sig, för den tycker jag faktiskt är bra, även om jag, som många andra, kan tycka att hon borde testa i ett par månader istället för en bättre effekt, men å andra sidan så har hon faktiskt levt på socialbidrag tidigare i livet, så hon vet ändå hur det är sen tidigare. Det löjliga i historien är som sagt inte själva bloggen, utan kommentarerna till den. Folk tävlar i vem som har det värst, den som lever på socialbidrag, den som lever på a-kassa eller den som lever som student. De tävlar i vem som kan snåla bäst, vem som får pengarna att räcka längst, vem som kan spara trots extremt låga inkomster och jag vill bara kräkas på dem. Det finns dessutom de som gnäller över de som har socialbidrag och menar på att det är för lätt, att de får för mycket pengar, att folk faktiskt vill leva så. Dem vill jag kräkas på ännu mer.

Bloggen är ganska fasansväckande. Inte i sig. Inte i den rena faktan, svart på vitt, hur mycket man har att leva på som socialbidragstagare, utan i mentaliteten som blottläggs via kommentarerna.

Det solidariska samhället finns inte mer.

Samhället där folk organiserade sig fackligt för att eliminera risken att arbetare ställdes mot arbetare. Samhället där folk kämpade för lika rösträtt. Samhället där folk strävade mot en bättre framtid, inte enbart för sig själv, utan för befolkningen i stort.

Allt det är borta. Det som finns kvar, det är förakt, kannibalism, den starkastes överlevnad. All barlast kastas överbord och det är bara de starka, de friska, de lyckligt lottade som får vara kvar på skeppet.

Inte ens de fattiga kan stå enade. De fattiga käbblar om vem som har det värst. De fattiga hånar varandras svagheter och menar på att om de klarar sig på den eller den summan, då borde alla andra klara sig utan problem på den summa de har. Ingen hänsyn tas till att alla är individer, att  folk kan ha problem som gör att de inte klarar av allt som "alla" andra klarar.

Det spottas, det hånas, det nedvärderas och jag blir sjuk i själen.

Hoho, Tele2.

Det var som attan. Här sitter man och gnäller på Tele2 och är upprörd som bara den och så vips! Mindre än två timmar senare kommer PR-ansvarige från Tele2 och kommenterar mitt inlägg och bad om ursäkt för strulet. Snajsigt. Hur kan man fortsätta vara upprörd då? Jag tycker i och för sig fortfarande att det är dåligt av dem att strula så mycket och göra så mycket fel, men här får man ju bevis för att de inte vill ha det så själva och försöker bättra sig. Det är inte så tokigt. Som grädden på moset så gick det dessutom att få Tele2 som e-faktura, så nu känner jag mig rätt så nöjd ändå.

Fast frågan är om jag ska känna mig nöjd eller rädd. ;) Storebror ser dig!

Aaargh! Tele2!!

Åh, vad jag blir frustrerad! Hade Telia varit lite billigare så hade vi bytt tillbaka till dem direkt! Inte nog med att man inte får någon service när man ringer till Tele2 (ingen som sitter och svarar i telefon verkar ha en aning om någonting!), nu får man dessutom dras med driftsstörningar och felaktiga fakturor.

För nån vecka sen eller två så fick vi meddelande från Tele2 om att de skulle göra underhållsarbete på nätet från vecka 12 till vecka 20 här i Alingsås. Under de veckorna så kunde man drabbas av störningar i form av korta, men många, avbrott mellan 07.00 och 18.00. Bara vetskapen om det suger ju, men vi har inte drabbats av några driftsstörningar eller avbrott mellan de tiderna den här veckan. Istället har vårt internet, och därmed också vår telefon eftersom vi har ip-telefoni, försvunnit två kvällar i rad! Hur störande är inte det? Nu igår så försvann telefonen när jag pratade med syrran. Det sprakade en hel del för mig (syrran upplevde inga problem, tydligen) och helt plötsligt så blev allting bara tyst. Då hade internet lagt av igen. SUCK! Jag ringde naturligtvis och felanmälde och fick det underbara svaret att "det här ska inte kunna hända". De förstod inte alls vad som var fel. Nu idag har en tekniker varit här och tittat och skruvat och undersökt till höger och vänster och han tror att han har åtgärdat felet. Nå. Vi får väl se vad som händer ikväll först.

Utöver detta så fick vi dessutom vår första faktura från Tele2 igår. Fantastiskt. Inte ens det kan de göra rätt. Fakturan var på över 1100 kronor. Hoppsan, de har visst råkat debitera för alla samtal från hemtelefonen till Tommys mobil, och Tommy som bytte till Comviq enbart för att vi skulle ringa gratis från hemtelefon till alla Tele2Comviq-mobiler. Hoppsan. De hade visst gjort fel. Dessutom hade de tagit för mycket betalt för vanliga samtal till fasta telefoner också. De hade råkat dubbla priset som vi skulle betala.

Då tänker jag.. MEN HERREGUD! Kan de göra NÅGOT rätt?

Det känns inte som det. Dessutom så tar de betalt 24 kronor för varje räkning de skickar ut också. Man får hoppas att det går att få det här fanskapet på e-faktura istället. Vi har inte ens haft Tele2 i ett halvår än och jag är redan tokless på dem.

Jag vill ha tillbaka Telia! *gråter* Men vi har inte råd, just nu. :(

Lite roligare nyheter finns det dock. Tommy fick ju en veckas förlängt på jobbet (den här veckan) och nu har de fått ytterligare två veckors förlängning! Dessutom antydde tydligen chefen på ABB att de vill behålla dem, men det är inget vi vågar hoppas på. Vi får väl se vad som händer, men det vore ju underbart om Tommy fick fast jobb där. Till en början med så skulle ju inte ekonomin haverera och det vore trevligt. De närmaste månaderna ser ekonomin i och för sig ljus ut. Tommy får slutlönen från Camfil nästa vecka och nästa månad kommer han få en full lön från Adecco och så småningom kommer skatteåterbäringen också. :) Vi har tjuvtittat och det verkar som att vi kommer få tillbaka flera tusenlappar i år. Härligt! Men det är i och för sig inte ekonomin de närmaste månaderna som oroar mig, utan hur den kommer se ut efter sommaren, om Tommy inte får fast jobb.

Men det ska nog lösa sig. :) Jag är optimist, och dessutom har jag stenkoll på vår ekonomi och budget. Alla nödvändiga åtdragningar kommer vi att göra i tid, det är jag säker på. Sen får man ta allt som det kommer.

Min största idol.

Jag svarade i en tråd på föräldraforumet idag om det bästa någon hade gjort för en när man var tonåring. Jag berättade om den gången då pappa hämtade hem mig från Öland den gången jag hade det dåliga omdömet att följa med en gammal klasskamrat på semesterresa. Det var naturligtvis ingen semesterresa som jag tänkte mig, utan en suparresa, vilket jag, nu i efterhand, borde ha förstått. Men jag var ung och naiv.

Pappa åkte 80 mil, bara för att hämta hem mig, trots att han hade jobbat natt och kommit hem vid sju-tiden på morgonen och skulle börja jobba igen vid nio på kvällen.

Den händelsen, mer än någon annan, fick mig att inse hur mycket pappa älskar mig och hur långt han är beredd att gå för att ställa upp för sina barn. Pappa är verkligen min största idol här i livet. Ingen historisk personlighet, oavsett bedrifter, kan mäta sig med min pappa. Han har ställt upp för alla oss syskon i vått och torrt och trots att han bara är biologisk pappa till två av oss så har han behandlat oss fyra likvärdigt och älskat oss allihop lika mycket.

Han är den bästa pappan i hela världen.

Olyckskorparna sa..

Jag pratade med en granne häromdagen när vi var ute med Vanja och lekte. (Ja, Lukas var såklart också med, men han låg naturligtvis och sov i vagnen). Vi pratade om barn, syskon och vilka råd eller förutsägelser folk ger en. Vi hade båda varit med om ungefär samma sak.

När man väntade första barnet fick man bland annat höra:

"Ni kommer aldrig kunna åka någonstans."

"Passa på och sov nu, sen kommer ni inte få sova."

Sen visade det sig att, i mitt fall då, Vanja sov större delen av nätterna väldigt tidigt och att åka långa sträckor var aldrig något problem då hon sov som en stock i bilen. Att man inte hade något att klaga på stack folk i ögonen och när man väl hade något att beklaga sig över, som när Vanja fick tänder och inte sov alls på nätterna helt plötsligt, då fick man höra att vi hade ju haft det så bra hela tiden, så vi hade ingen rätt att klaga.

Inför andra barnet:

"Ni kommer få det så jobbigt."

"Vanja kommer bli så svartsjuk."

"Jaha, två blöjbarn, ni ska veta att det kommer bli tungt."

"Ni får se upp så hon inte slår bebisen."

"Det går inte att vända ryggen till, för då kommer hon göra den lille/a illa."

På den vägen var det. Ingenstans fick man höra något positivt i stil med "vad kul för Vanja att få ett syskon" eller liknande. Allt var dystra prognoser och hest kraxande från olyckskorparna.

Nu är ju Lukas inte ens två månader än, men hittills har allting gått jättebra. Lite jobbigare är det naturligtvis mot för när vi fick Vanja. Det kan vara ganska tungt på morgonarna när jag har ammat halva natten och så vaknar Vanja jättetidigt. Då är ögonen fulla med grus och man är inte pigg alls, men det börjar bli mycket bättre tycker jag. Lukas sover riktigt ordentligt på nätterna och vaknar (oftast) bara en eller två gånger.

När det gäller interaktionen barnen mellan så kunde det inte vara bättre. Vanja är så söt och gullig mot Lukas hela tiden. Hon pussar och kramar honom, erbjuder honom nappen och blir halvt förstörd av oro när han tappar den. Hon ger honom gosedjur och snuttefilt och är allmänt mån om honom. Hon går runt med sina gosedjur och dockor och härmar mitt beteende. Hon byter (låtsas)blöjor, ammar, ger nappen och nattar dem.

"Mwa, mwa, natt-natt gu-man", hör man lite nu och då. Då har hon nattat någon leksak och lagt ner den i sängen med täcke och snuttefilt, sen släcker hon lampan och stänger dörren.

Hon är så gullig.

Vem som var vem.

Då ska  jag avslöja svaret på frågan om vem som var vem.

Vanja var till vänster och Lukas till höger.

Jag undrar hur många fler bilder det kommer bli på dem med samma kläder på sig. Antagligen inte alltför många eftersom vi fick väldigt mycket rosa kläder till Vanja och vi inte är så jämlikhetssträvande att vi klär Lukas i rosa kläder. Nåt rosa plagg kanske slinker på, men jag skulle inte tippa på det.

Dessutom får vi otroligt mycket nya kläder till Lukas också och då använder vi ju dem i första hand. Det är alltid roligare att använda nya kläder än begagnade och han ser ju så tuff ut i dem. :) Titta bara på det här, exempelvis:

Hur sött är inte det? Pojkigt, men otroligt sött.

Idag noterade jag för övrigt att Lukas är på god väg att bli en liten sumo. Han äter och äter och äter och äter och uppenbarligen finns det mat så det räcker, för växer gör han så det knakar. Hans lår är så där riktigt baby-feta och han börjar få dubbelhaka också! Vanja var aldrig så där babyknubbig. Hon har hela tiden vuxit på längden i första hand och alltid (hittills) varit smal och spinkig. Jag såg barn i mammagruppen i Vagnhärad som lade på sig mycket, men de var i regel mycket kortare än vad Vanja var. Nu ser det ut som att Lukas blir som dem. Fast jag undrar jag.. Han växer ju rätt mycket på längden också. Vid förra kontrollen så var han 59 cm och han är inte ens två månader än. Han kanske blir en blandning; lång som Vanja och knubbig som de andra barnen. :)

Det är skönt att veta i alla fall att man har välmående barn. Amningen har aldrig varit ett bekymmer för mig och jag är glad över att jag har mjölk så det räcker. Jag vet att det inte är så för alla.

Jag undrar hur jag hade reagerat om jag inte hade kunnat amma. Jag hade nog blivit ledsen till en början med, men jag tror inte att jag hade skämts över det som man hör historier om att icke-ammande mammor gör. Går det, så går det och går det inte så får man väl lösa det på annat sätt.

Däremot har jag lite svårt att förstå de kvinnor som väljer bort amningen redan innan de har försökt amma. En kvinna som under graviditeten väljer bort amningen på grund av tidigare dåliga erfarenheter är en sak, men de som väljer bort amningen av, för mig, märkliga skäl så som att de inte kan se brösten som annat än sexobjekt eller att de inte vill vara "låsta", dem förstår jag inte.

Jag fördömer dem inte, absolut inte, men jag förstår dem inte.

Nåja, man kan inte förstå allt här i världen och andra människors val kan vara bland det svåraste att förstå.

Förresten! Jag är ju så stolt så jag måste berätta.. Vanja gör enorma framsteg med maten, verkligen! Inte nog med att hon numera dricker ur mugg utan pip (bara det är nog för att göra mig stolt), hon har dessutom greppat det här med hur man använder en sked också! Tidigare har hon bara kunnat äta själv med gaffel (den förstår hon precis hur man använder och hon är duktig på det också) men på senare tid har hon kunnat äta både yoghurt och kräm helt själv. Visst spiller hon lite ibland, men herregud, hon är ju inte ens två år än! Hon har lov att spilla. :) Utöver dessa enorma framsteg så har hon nästan helt slutat trilskas vid matbordet. Hon äter utan protester och äter dessutom mycket mer än vad hon har gjort tidigare. Kanske har hon äntligen kommit på att det är helt onödigt att bråka om huruvida man ska äta eller ej, eftersom det faktiskt är gott med mat? Häromdagen åt hon faktiskt dubbelt så mycket mat som jag själv gjorde och ni kan tro att jag gjorde stora ögon då. Utklassad vid matbordet av en ettåring! Inte illa. ;)

Stackars Molly.

I brist på annat att göra så har vi faktiskt tittat på Melodifestivalen här hemma. Vi tyckte att finalen kunde vi åtminstone se på. Jag måste säga att de flesta bidrag var urkassa, men å andra sidan så var de kassa på en jämn nivå. Den enda låt som jag "höll" på var Malenas "La voix" och den vann ju till slut. Det fanns bara två låtar jag absolut inte ville skulle vinna och det var "Snälla, snälla" och "Alla". Varför någon tycker att vi ska skicka en grekisk låt ifrån Sverige övergår mitt förstånd, men den vann ju inte heller.

Men någon jag tycker synd om, det är faktiskt Molly. Hennes låt var inte bättre än någon annans, men den var inte sämre än de flesta heller, så varför hon bara fick två poäng, det förstår jag inte. Stackars barn.

Ganska kul var det att folket röstade tvärtemot juryn. Alla som låg högst upp fick lägst poäng. Men det är ganska makalöst att så pass många röstade, men det är väl folk som engagerar sig i Melodifestivalen, antar jag. Vi som inte följt deltävlingarna har inte lärt oss låtarna och glömde därmed bort dem fem sekunder efter att framträdandet var klart.

Så pass minnesvärda var de.

Uppdaterad bild.

Just ja, jag glömde ju säga att jag har uppdaterat inlägget "Vem är vem?" så det inte längre går att klicka på bilderna och se när de är tagna. ;) Det förstörde ju lite hela poängen, liksom. Jag kommer snart avslöja vem som är vem för dem som inte noterade att man såg datum på bilderna.

Öronsurr.

Så obehagligt. Hela dagen har det surrat konstigt i öronen. Det är nästan samma slags surr som när jag är på väg att svimma. Nästan, men ändå inte riktigt. Det liknar också lock för öronen, på sätt och vis. Hela huvudet känns tungt och när jag rör mig så känns det som om det vore tidsfördröjning på allt som sker. Först rör jag huvudet, sen registreras rörelsen.

Väldigt märkligt och som sagt; obehagligt. Jag hoppas att det har gått över tills imorgon, för så här vill jag inte ha det.

Annars har dagen varit väldigt rolig. Det började toksnöa här igår och det kom omkring en halv decimeter snö. Det var något av en missräkning eftersom våren var på väg att flytta in, men när det nu kom så pass mycket snö så passade jag på att gå ut med barnen och leka i snön. Ja, Lukas sov bara i sin vagn, förstås, men jag och Vanja lekte medans Tommy var på jobbet. Vi byggde en snögubbe, en snölykta och rullade en gigantisk snöboll. Bollen blev så stor som jag orkade rulla den och det var inte alltför pjåkigt, tycker jag. Snölyktan överlevde kanske fem minuter efter att jag blivit klar med den, men det gör inget. Jag hann ta ett kort och tre sekunder efter att bilden blev tagen så var hela snölyktan raserad. Snögubben överlevde lite längre än så, men ändå inte särskilt länge. Den stod fortfarande upp när vi gick in, men allteftersom dagen fortskred så började den luta mer och mer och när jag nattade Vanja vid sju så såg jag att den hade tappat huvudet. Inte undra på, för vid middagen såg den ut som lutande tornet i Pisa. Jag tror att vi kan konstatera att det var ganska rejält töväder under dagen. :)

Tommy fick förresten förlängt en vecka till, så han jobbar nästa vecka också. Det är trevligt för som de säger; alla bäckar små..

"Gratis skor".

"VILL DU VINNA SKOR? tänkte väl det.. DÄRFÖR SKA DU BLI MEDLEM OCH SAMLA POÄNG OCH FÅ CHANSEN ATT VINNA PRESENTKORT PÅ BUTIKER SÅ SOM, BIANDO, DIN SKO, JERNS mm.. SUPER ENKELT.. TESTA SJÄLV!

*censurerade länkar"

Tack, men nej tack. Jag är av princip emot såna där "klicka-på-min-länk-så-jag-får-mer-poäng"-grejer och dessutom så är chansen försvinnande liten att vinna på såna där grejer. Det handlar bara om att man ska lura dit fler folk och det tjänar jag inget på.

För övrigt.. anta inte automatiskt att någon vill "vinna" grejer. Det är så förolämpande.