Skaffa en gratis hemsida |  Sponsra?

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Hammaren och skäran.

Jag har under flera år funderat på att tatuera mig. Jag vet precis VAD jag vill tatuera, och jag vet ungefär var jag vill ha det. Jag har två ställen att välja på. Antingen vill jag ha det på den vänstra axeln eller på vänster fotled (eller däromkring). Helst skulle jag vilja ha tatueringen på axeln, men det finns skäl till att välja ett mer diskret ställe.

Orsaken är naturligtvis mitt val av objekt.

Jag vill tatuera in hammaren och skäran, i rött, såklart, men problemet är att de flesta människor jag känner är våldsamt emot det.

En del är emot den av, tror jag, ideologiska skäl. Somliga har inget emot att jag är kommunist, sålänge jag inte visar det alltför öppet.

Andra är emot det för "mitt eget bästa". De tror att jag om 5-10-20 år kommer ändra mina politiska sympatier och då kommer ångra att jag taturerade in det jag tror på nu. Frågan är varför jag, efter att ha varit kommunist i över tio år, skulle ändra mig. De hoppas väl på att jag ska "växa upp" och bli "förnuftig", antar jag.

Ytterligare en del är emot just hammaren och skäran för att den symboliserar en ganska så extrem politik jämfört med vad som hör till normen. För om man ska vara helt ärlig; skillnaderna mellan högern och vänstern (moderaterna till socialdemokraterna, kanske till och med vänsterpartiet) är hårfina. Visst, skillnaden mellan partiernas linjerär tillräcklig för att påverka det vardagliga livet för många om ena eller andra sidan vinner valet, men ändå så är själva politiken rätt lik varandra.

Kommunismen är inte det.

Jag antar att det är därför många fruktar och hatar den så. Men hur många, med handen på hjärtat, har egentligen tagit sig tid att sätta sig in i vad kommunismen står för?

Enligt mina erfarenheter så är det i princip ingen. De diskussioner man hamnar i är rent fördummande.

"Nu ska du försvara Stalin!"

"Ni kommunister har mördat fler än nazisterna!"

"Så du vill ha det som i Sovjet?"

Förr orkade jag ta såna diskussioner. Numera orkar jag inte. Det leder liksom ingenvart i alla fall. Ingen av dem jag "diskuterat" med har egentligen varit intresserad av mina svar. De är bara ute efter att bråka med någon. Bara påståendet att man ska försvara Stalin gör en ju helt paff. Varför ska jag göra det? Vad har han med mina politiska åsikter att göra? Har jag nånsin sagt att jag gillar honom? Hardly, men är man kommunist så ska man tydligen göra det, enligt borgarna.

Nåväl. Det var ett sidospår.

Vad jag ville komma fram till var att iprincip alla är emot att jag ska tatuera in hammaren och skäran av olika skäl. Kanske har de rätt, kanske inte. Men valet ska ändå vara upp till mig. Alla gör vi olika val här i livet. En del val är rätt, andra fel. Innan man dör kommer man ångra en hel del av det man har gjort, men än mer det man lät bli att göra som man egentligen ville. Om andra tillåts fatta besluten ÅT mig, då kommer jag ångra det desto mer än om jag fattar ett felaktigt beslut. Jag kan stå för mina egna beslut, men inte för andras.

Så varför vill jag tatuera in hammaren och skäran?

Pja, det finns det en hög skäl till. Dels så gillar jag utseendet på den. Den är tuff, stilren och snygg. Det är inte en massa plotter, utan enkelt uppbyggt. Sen står symbolen för kommunismen, som jag, uppenbarligen, är för.

Men Sovjet då? Hammaren och skäran är starkt kopplade till Sovjet. Vill jag bli associerad med de övergrepp som bland annat Stalin beordrade?

Nå. Jag vet att det skedde många saker i Sovjet som man önskar inte hade hänt. Jag vet att en del människor gör kopplingen Sovjet -> massmord, förföljelse och mycket annat.

Men ärligt talat så bryr jag mig inte. Det är deras uppfattning, inte min.

Jag är fullt medveten om att jag har en något romantiserad bild av Sovjet. Jag vet att allt inte var frid och fröjd. Men än sen? Jag har en bra jämförelse att dra för alla som blir arga nu.

Kristendom. HUR många är det inte som springer omkring med kors runt halsen, intatuerade på bröst, rygg, armar, whatever. Varför gör de det? Tja, oftast för att de tror på Gud. Men. Tänk om jag nu skulle dra upp korstågen, inkvisitionen, häxbränningar och Bob vet allt? Står dessa människor för det? Är de FÖR att bränna kvinnor som kan läsa på bål?

Knappast.

Inte heller är jag för de förföljelser och övergrepp som inträffade i Sovjet. Men för den sakens skull så kan jag gilla symbolen hammaren och skäran och vad den står för EGENTLIGEN.

"Och vad skulle det vara?", undrar kanske den irriterade läsaren.

Jo, det ska jag tala om. Den står för arbetare. Vi vanliga, smutsiga arbetare som, allt som oftast, är underbetalda.

Och detta kan jag säga er;

Jag är stolt arbetarklass.

 

Fredagen den 19 maj 2006 kl. 15:17

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Framtid.

Framtid.

Ett mäktigt ord. Så kort, men ändå så kraftfullt. Ett ord som får vissa människor att känna den starkaste glädje, och andra att känna den svartaste förtvivlan.

Framtid.

Ett ord. Ett begrepp. Något abstrakt, något utom räckhåll.

Framtid.

Jag har funderat mycket över framtiden det senaste. Mycket händer i år. Mycket kommer hända de närmaste åren, men i år är det extra mycket stora saker, känns det som.

  • Jag och alla mina vänner fyller 25 i år. Det är ganska stort.
  • Jag och Tommy flyttar ihop. Det är stort för mig, men störst för honom.
  • Yenny gifter sig, den förste av oss fyra som tar det steget. Det är enormt stort.
  • Min styvfar fyller 60. Det är hyfsat stort, särskilt för honom.
  • Mamma och styvfar köper nytt hus. Det är mycket stort.
  • Förhoppningsvis får jag en ny lägenhet i sommar. Den bör i alla fall vara större än den jag har nu.

Framtid.

Jag och Tommy har planerat så mycket. Det är så mycket vi vill göra tillsammans. Så många saker man vill hitta på och så lite tid att göra det på. Hittills, that is. När vi flyttar ihop lär vi få mer tid över, men sommaren är kort och mycket av det vi vill göra kan man bara göra på sommaren.

Jag ser verkligen fram emot när Tommy flyttar hit. Vi passar så bra tillsammans, han och jag. Vi trivs otroligt bra tillsammans. Vi tycker om att göra saker tillsammans, om så bara vara ute och gå i det fria.

Tommy tycker om att göra saker MED mig, inte bara släpa med mig på saker HAN vill göra, så som Samuel brukade.

Tragiskt nog kan jag inte längre komma på vad jag och Samuel gjorde som var roligt. Inte en enda sak kommer jag på. Men det beror väl på att han har gjort som han har sen han gjorde slut. Nu har det gått snart nio månader, och han har fortfarande inte skickat min tavla. Jag tror tyvärr inte att jag någonsin kommer få tillbaka den.

Framtid.

Det gäller att se framåt ändå. Jag har förlorat mycket, men det finns mer att vinna.

Ett helt liv.

Första steget är att flytta ihop. Därefter.. kan allt hända, fast bara sådant som är gott. :)

 

Tisdagen den 16 maj 2006 kl. 18:29

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Taggar

restaurang

Kategorier

Allmänt

Helt privat

Privat

Arkiv

 2010

 Mars 2010

 Februari 2010

 Januari 2010

 2009

 2008

 2007

 2006

Bloggar

Laanna 

Syster-yster 

Knasiga tankar

Ninnea 

Mamma mamma barn 

Två prinsessor och vi andra 

 

 

Länkar

Nyligen.se

Tjejblog.com

Bloggtoppen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

 

.

Senaste bilderna

Bild 788
Bild 796
Bild 797
Bild 800
Bild 802

Senaste veckans besökare

Susanne mitt i vardagen
2010-03-15 20:31
Linda K
2010-03-15 19:38

Senaste veckans kommentarer

Susanne mitt i vardagen 2010-03-15 20:37:
Vilken dag du har haft!! Hoppas att du får en tjänst, och att de har dig i tanken när något blir ledigt. Du fick en hel del motion i dag ändå, så du får väl se det som positIvt (Ja, och att det inte regnade!!) :). Måtte Lukas krya på sig, och att ni andra klarar er. KRAM
Rikku 2010-03-14 16:35:
Jodå, han kan uppföra sig. Om han vill. Men igår ville han absolut inte. Uppföra sig = följa med, inte äta allt som finns inom synhåll. Det är väl ungefär så höga kraven är. :) Hade han LEKT med stenarna hade jag absolut uppmuntrat det. Men han vill mest bara stoppa allting som han hittar i munnen och gräva ur stenar ur hans mun är inget vare sig han eller jag är förtjusta i. :P
Minna 2010-03-14 15:44:
Fast kan man egentligen begära att en liten ettåring ska uppföra sig? Kan de ha ett "dåligt beteende"? Kanske du kräver lite mycket av din lilla pojke? Enligt mig så vet en ettåring inte ens vad som är rätt och fel, den bara gör. Stanna upp i stunden och var där din ettåring är. Se dig omkring, vad ser han, vad gör honom nyfiken? Det kanske hade varit roligt för Vanja också, att leka med stenar en stund. Man behöver inte alltid ha ett slutmål, vägen dit kan vara nog så fascinerande ibland... Kram.
Rikku 2010-03-13 22:38:
Kram tillbaka till dig! Vi håller tummarna för att morgondagen för med sig gladare barn och lugnare dag för dig och mig.
Susanne mitt i vardagen 2010-03-13 22:26:
KRAM<3Har också haft en lika kännbar dag, med bara en massa gnäll, gråt och tjatande efter mig. Har inte kunnat gå en meter utan att lillan har varit efter mig. Att få gå på toaletten är otänkbart!!! Hoppas dagen imorgon blir bättre. KRAM
Linda K 2010-03-11 10:14:
Så där! Har fixat den där listan nu. Jag hade inte glömt den! :P

Veckans populäraste bilder

Bild 418
Bild 018
Bild 796
Bild 788
Bild 140